Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night

Jag tänkte ha något klyschigt citat om lycka, men kom inte på något bra, så det blev ett ännu värre. Igår var jag ute och gick runt runt runt. Jag fick ihop 15 000 steg, det är aningens mindre än vad jag fick ihop förra året när jag tog bussen till jobbet må jag säga. Men jag var lycklig ett litet tag, för jag låg på femte-plats på företagslistan, nu är det någon jävel som gått 57 000 steg! Jag har gått cirkus 19 000 alltså ligger denne före med typisch 40 000 jefla steg!

 Jaja, man vet aldrig, hoppas det är så då bara så ingen fuskar.

Nu ska jag göra matlåda, sen ska jag gå till jobbet.... eller, nej, jag ska åka till rimbo.

Jag sitter här och tänker på om jag borde duscha idag eller icke. Kanske en snabbis.... för jag luktar fotsvett. Sen ska jag promenera till apoteket och titta om de har fått in ett recept till mig, om de har det så blir jag 800 kr fattigare. Men då betyder det att jag inte behöver försörja några barn på ytterligare tre år, så det är väl en investering.

Jag sitter på Grappes dator nu, försökte hitta lite kul bilder, men det som finns är ungefär den här. Fast den är lite rolig. Den är från nyår, det började med att ett par (Mickis och Patrik) låg och hånglade i sängen där. Sen kom Grappe och la sig överst, Micke, full och glad, tänkte "Rolig lek! Jag vill också!", han ser ut lite som ett barn på julafton.

Ja, nu har det dragit igång en stegräknar-tävling på jobbet, och jag är inte den som är den, klart man ska vara med! Speciellt just eftersom ordet "tävling" finns med, jag gillar tävlingar, det är alltid trevligt att vara bäst. Sen kanske jag inte alltid blir det då, men "resan är målet" som folk säger.

I helgen är det Roslagshelg, då ska det orienteras igen... och imorgon tänkte jag nog anmäla mig på ok Enens tävling som är om två veckor, så det blir inget latande här nej. Springa springa springa!

Hej alla, förlåt för jag inte orkar svara på kommentarer, men det är ett fritt land och jag gör vad jag vill, jag läser dem i alla fall.

Såhär gick det idag.

Det är drygt drygt drygt att aldrig vara hemma och vaken när det är dag och sol.... och visst skulle jag väl kunna gå och lägga mig nu, men då skulle jag ju inte somna förstår ni väl?

Dessutom har inte jefla skit mc donalds ringt.... nu har fyra dagar gått, säger man tre till fyra dagar, då är det så.... annars kanske man kan säga inom en vecka, bättre för långt än för kort.

Igår var jag hos Minimum och borstade på honom, han hade massa vinterpäls, såg ut som jag slaktat en hel marsvinsfarm där i hagen efteråt. Jag började fläta lite på honom också, men sen tänkte jag att han var perfekt som han var. Lite luddig, lite gråhårig, men alldelles underbar! Nu ser jag honom aldrig mer.

Igår på jobbet var det kul dock jag stod på övre bandet med massa utlänningar... Qamar och Adel tyckte att jag var för svensk, de döpte om mig till Yasmin och försökte lära mig kurdiska, men jag kommer inte ihåg ett dyft... dessutom slutade det med att de stod och kallade varandra fula saker med mig emellan. Ett ord kommer jag ihåg, det lät lite som något Kisse skulle kunna åstakomma när hon hostar hårbollar.

Två dagar kvar till orienteringspremiär.... och utomhusdusch kom jag på idag med. Så det får inte blåsa kallt!

Jag vet inte, resten av veckan jobbar jag.

Imorgon ska jag åka ut på landet och borsta lite på min gamla pålle... han ska åka bort på torsdag, till ett ställe där de gröna ängarna är oändliga, där alla hästar alltid är unga och starka, och där det goda gräset aldrig tar slut, också känt som Trapalanda. Så jag tänkte att jag skulle säga farväl i alla fall, trots att jag inte spenderat så mycket tid med honom på några år. Men han har alltid varit en bra vän... eller, för det mesta. Ponnysar är ju som sagt kända för att vara jävligt envisa, Mini var inte ett undantag.

En dag ska jag åka hem till C och säga hej, hon var ledsen på mig idag för vi inte träffats på länge. Jag kände medlidande.

Imorgon eller på torsdag får jag veta om jag kommer vidare i intervjuerna... läskigt!

Och i helgen är det orienteringspremiär, det ska bli så kul! Fast jag kommer säkert ha ångrat mig på lördag ex. när jag ska masa mig upp för att åka till tävlingen, när det är kallt och jag inte vill ta av mig överdraget för jag ska ut i kalla skuggiga skogen, när jag är på banan och det verkar som om kartritaren varit både full och hög när han ritade kartan, när min kondition inte räcker hela vägen, när jag kommer in i mål och märker att jag är sist, när jag kommer på att det är långdistans dagen efter och att jag är anmäld i lång-klassen (alltså extralång lång, om det blir någon sådan klass).... men det gör inget, det är ju ändå orientering, det ska vara så, "det är ok".

Jag skrev dagbok ett tag i början av högstadiet, dock kommer jag inte ihåg hur jag började inläggen. Vilket som handlar det här om mina tidiga, förvirrade, tonår. Lite för att ventilera mig själv, lite för att folk som stod mig nära då ska förstå.

Det började på våren när jag precis fyllt 13, jag vet inte varför, för jag började "tappa bort" mig i mig själv? Visst kunde jag väl tycka att jag var tjock innan, vad jag kan komma på var jag missnöjd med mina lår som sexåring. Men det här var något annat, något helt annat, kontroll. Jag var vilse i mitt liv och kände inte mig själv längre, så jag skapade en slags konstgjord kontroll över mig själv och min nya person.

Vi skulle precis byta skola och jag hade börjat med en sport som innebar mycket motion, det var perfekt! Jag kommer ihåg inlägget i den numera uppbrända boken, "Jag har börjat äta mindre.... men bara mindre portioner, jag vill inte bli något ANOREXIAOFFER, bara lite smalare". Det handlade aldrig om att vara smal eller snygg, jag var ju redan smal, 56 kg på 165 cm, alldeles lagomt.
 
Sommaren kommer jag inte ihåg så mycket av. Skolan började, det var så annorlunda. Mycket större. Jag älskade det nya större anonyma, samtidigt som jag hatade det. Jag kunde kontrollera mig själv, jag kunde strunta i att äta om jag ville, det var ingen som brydde sig, förutom de som kom från den förra skolan. Jag ville ha bort dem, de tog ifrån mig min kontroll med sina frågor. Varje komplimang om hur smal jag var blev en knuff att fortsätta, varje jobbig fråga blev en förudmjukelse, som om någon skulle sagt att jag såg ut som en blåval. När någon gav en komplimang till en annan person, tolkade jag det som att den personen var smal och att jag måste bli smalare.

Det började utvecklas till något sjukligt.

Under hösten skaffade jag fler vänner, jag umgicks med dem som inte åt för skolmaten var äcklig. Vi gick i olika paralleller, så när våra scheman inte matchade var jag tvungen att komma på en ursäkt för att få slippa. Min plan var att försöka pricka in så att jag inte umgicks med en person när denne åt och alltid säga att jag varit med någon annan och precis ätit, att känna hunger blev ett sätt att känna sig fullt fokuserad, att ha kontrollen över sitt eget liv, det spelade ingen roll om jag var helt yr på lektionerna. Jag kommer ihåg att de gånger jag fastat flera dagar i sträck satt jag och drömde om pepparkaksdeg flytande i ovispad grädde. Att tänka på mat gick bra, men jag fick inte komma i närheten av den, jag litade inte på mig själv.

Under tiden skapade jag och badrumsvågen ett hemligt förhållande, bara sent på kvällarna när mamma och pappa tittade på tv, eller direkt efter skolan när de fortfarande jobbade. För allt i världen fick de inte se mig, det skulle leda till massa jobbiga frågor, och jag var inte sjuk. Jag hade ju knappt tappat något alls, 51 kg stod det ju bara på. Det kändes som om hela världen kämpade emot mig, som om jag stod ensam på en slätt med fiendetrupper rusande mot mig som vilken sekund som helst skulle förstöra det jag hade, mitt eget, mitt privata.

Varje morgon gick jag upp en timme tidigare för att springa, jag brukade inte orka så långt, hela kroppen gjorde ont. Varje kväll ställde jag mig utomhus bakom min lilla friggebod och hoppade hopprep. De fick inte se att jag tränade extra, för det skulle nog vara ännu hemskare än om de upptäckte mig med vågen. På kvällarna låg jag och kände på mig själv, var det ben någonstans, eller var det bara fett? Lika bra att göra 100 situps till. Jag var nere på 44.

Det där med maten hemma var jobbigt. Jag försökte låtsas laga mat till mig själv för att sedan kladda ut den på tallriken och säga att jag var så hungrig att jag inte orkade vänta... det lyckades rätt ofta ändå, men inte alltid. Ibland hände det att jag inte orkade längre, då åt jag fikabröd direkt från frysen, hetsåt, sedan drack jag en liter vatten, drog  undan en sil till avloppet, och spydde direkt ner i det, för att kunna spola bort det så att det inte skulle lukta. Jag kände mig äcklig.
Det blev en vana att spy, jag började gå upp i vikt. Det kändes som om jag ville dö, hade jag tappat kontrollen?

Vi bastade och badade tunna på vintern. Jag var tveksam till om jag skulle följa med ens, jag skämdes över min feta fula 61 kg stora kropp. Jag hade aldrig vägt så mycket i hela mitt liv, varför?! Folk trodde att det började bli bättre och jag hade funderat på att försöka göra någonting åt min besatthet (nu när jag ändå redan var tjock så skulle jag väl ändå kunna göra som i början, äta på tider men mindre mat). Det kändes rätt okej ändå, inga dömande blickar. Mamma såg min putande mage i omklädningsrummet och sa "Nja, vi får nog sätta dig på diet."... ett av hennes  mindre smarta drag.

Det var igång igen, men gång på gång blev jag besviken på mig själv, det blev en slags jojo-bantning, inte äta något på tre dagar, vräka i sig en dag, äta snudd på normalt i tre dagar. Ungefär så såg mina veckor ut. Min självdisciplin verkade som bortblåst, likaså självförtroendet och självkänslan. Jag blev väldig isolerad dels också för att min första stora kärlek bara lekt med mig i två veckor för att sedan gå till att låtsas som ingenting/prata med mig när det passade honom. Jag försökte alltid vara stark och inte prata med någon om mina känslor, jag byggde en borg med pansarväggar i mig själv.

På våren började njurarna göra ont, jag gick till sjuksystern, hon frågade om jag åt som jag skulle, ett kort och tveksamt "ja" fick hon som svar. Såg hon på mig att jag ljög? Vilka symptom hade jag? Syntes det verkligen? Jag fick gå och göra ultraljud. De såg inga fel på mina njurar, men jag tänkte att jag nog ändå skulle försöka skärpa mig, där och då.

Jag var 14 år då. Ett år höll jag på med detta maniskt.

Fortfarande ibland när jag tappar kontroll börjar jag fasta (även fast jag numera vet att det är någonting psykiskt och inte alls maten eller kroppen som det är fel på), och ända tills jag var 17 hamnade jag i såna där stora svackor som kunde hålla i sig månadsvis.

Jag tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att höra prat om vikt och fraser som "jag har inte ätit sen *div. tidpunkt*" och "Oooooh, vad smal du har blivit!!", jag tycker till och med det är jobbigt när folk pratar om att de själva ska banta(jag kanske har nämnt lite av det där förr). Visst kan jag inte frånta någon yttrandefriheten och visst säger jag själv på liknande vis, jag vet inte varför, mest handlar det om form nuförtiden dock, och då måste man få i sig energi.

Jag undviker badrumsvågar, kanske händer en gång i halvåret att jag ställer mig på en, men helst när ingen är i närheten och ser att jag gör det. Jag tror aldrig att jag kommer köpa någon.

Mitt självförtroende och min självkänsla är inte på topp, kanske halvvägs, jag gör så gott jag kan.

Jag har väldigt svårt för att visa känslor och berätta om dem.

Jag vet inte riktigt om allt det här är efter just ätstörningen, men det är från den tiden, och det förändrade mig oerhört mycket. Kanske är jag bara en i mängden av de där gnälliga 80-talisterna, vi som söker rampljuset. Kanske är det bara en vanlig pubertet jag beskriver. Men det är just det, jag tänker tillbaka på mina tidiga tonår och tänker att någonting saknas, jag slog mig aldrig fri, jag låste in mig i mig själv. Det känns som det saknas massa bitar i pusslet om Janie liksom.

Och tänk på alla de människor som fastnat i detta och dött av det.

Ja, så var jag på intervju då. Man fick gå in i tre olika rum för att göra diverse intervjuer och tester. Jag hade inte med mig något cv eller någon bild, fy på mig, men sen har jag ju ingen skrivare heller. 800 personer var det som blivit uttagna till detta, 200 går vidare, chanserna är väl små.

Dessutom failade jag på stresstestet, men vaddå? Kommer ni ihåg labyrintspelet med kulan som man spelade som barn(eller, jag i alla fall, och jag var inte så bra på det heller)? Man skulle spela det, samtidigt som man skulle komma ihåg några siffror, som han bara rabblade upp och jag inte ens hörde, på det skulle man svara på frågor ex, en som jag fick, "Om C är lika med tre vad är då 5?"

Men det var nervöst, spänd stämmning och läskigt. Jag får hoppas. De ringer vilket som om tre-fyra dagar.

Nejmen, visst, taskigt att skriva massa skit här. Det är ingen som sagt något, jag kunde lista ut det själv.... lite barnsligt också. Men det kanske är det närmaste någonting konkret man kan komma? Utan att liksom sjunka lika lågt och spela samma kort tillbaka.

Nu ska jag inte vara bitter, syster får höra av sig när hon ändrat sin arroganta överkörar-stil till något mer ödmjukt, som faktiskt försöker vrida om och se andras perspektiv i situationer.

---

Jag hade ett jättebra inlägg som jag kom på inatt när jag skulle sova, och jag har drömt en sjukt rolig dröm som jag kunnat skriva om. Men det här blir om respekt, för jag är arg.

Min syster, Josefin, du är inte välkommen hit förrän du lär dig respekt, här har du anledningar som borde räcka.

1. Det första som händer så fort du kommer hit, alltid du kommer hit är att du sätter dig vid min dator eller leker med din telefon och blir helt avskärmad.
2. Grappe försökte göra en rolig dag, men det blir ju inte roligare än vad man gör sig, och ni  ville tydligen inte vara roliga förrän ni dragit ner på stan i jagvetintehurlängeförjagvarintehemma men långt längre än ni sagt utan att ens säga till att ni skulle vara ute längre.
3. Ni fick gratis bensin, gratis alkohol för 300 spänn, gratis mat (sånär på att Kajsa fick lägga ut lite, men enligt Grappe så hade han haft 290 kr och maten kostade 370, alltså 80 kr). Fortfarande tog ni 60 kr kontanter, en snusdosa plus den kvarvarande alkoholen när ni drog, värt ungefär 160 kr (det dubbla) där ingick också två öl som Grappe köpt till sig själv. På det också fick Kajsa en kjol av mig och ni har slitit på våra sängkläder, använt vår el och ätit vår mat om man ska vara petig.

Det är rätt taskigt om du inte förstår det själv. Även fast mycket av det här nu bara var pengar, så handlar det inte om det, man bjuder igen, man kan inte förvänta sig att få saker om man inte ger igen någon gång. Maten tog jag inte upp, för du försökte ju sen... men ha den i åtanke också, för du kan ju inte säga att jag inte vill ha grillat, att du ska laga kyckling till mig istället, och sen när jag kommer hem så ska du komma "snart" och du har inte ens lagt den jävla fågeln på tining.

Ja så låter bilfan ja.... HELVETE.

Hmm, jag jobbar hela veckan, och jag har massa kort från flera månader tillbaka som jag vill ladda upp, men jag vet inte, det är nog sladdrädslan som gör att jag inte orkar.

Camilla ringde idag, söto, "ska jag söka till Stockholm eller Uppsala?"... jag kan ha sagt uppsala och pressat endel, men det är för hennes eget bästa också och inte bara mitt, Uppsala är en studentvänlig stad. Hon var lite rädd att jag tänkte lämna henne ensam och söka brandmansutbildning långtåthelvetehärifrån, men det gör jag inte, jag tänkte plugga distans! Och hon påstår att hon haft en fin termin hittills, så då får vi väl bara hoppas att kommande fem år blir lika bra och att hon inte ångrar sig. JA, FEM ÅR! Kan ni tänka er? Njaej.... de flesta av er vet knappt vem hon är så.

Mera? Jag har varit till Arlanda med Fabian, vi skulle titta på plan, men den banan som är närmast utkiksplatsen användes inte i måndags, så vi åkte till ikea istället.

Och bilen låter illa.... det ska vi lösa, på ett eller annat sätt.

Igårkväll blev det grillning till slut, pratade med C och hon sa, "men jag och Sandra går ut vilket som, ring när ni drar från grillat."

Det blev aldrig något riktigt drag, och efter några timmar blev stället invaderat av 16-åringar så då drog vi. Men det var väl ändå mysigt med utomhus och så.

Idag har jag fått mail från mc donalds... de ville ha en intervju... och ja, jag har sjunkit så lågt, men det stör mig inte, skönt att jobba i stan vilket som. Men det jag ville komma till var att intervjun är på söndag kl 12.00, alltså blir det svårt det där med tiomila. Men men, jag pratade med Roine, han lät inte alltför glad, men förstår nog att jobb kommer före orientering.

Nu ska vi på påskmiddag hos paeronen. Hejjs.

För det första har jag börjat pricka av saker i listan på "vad man måste göra när man fyllt 20", för nyss blev det systemshopping.... men jag fick en grinig kassörska som inte ens sa "grattis" även fast det var igår.... det hade ju blivit lite gladare så.

Sedan har jag nu läst på klubbens hemsida, min premiär blir tiomila, Wohoo! Dock har jag inte ett fullt lag att springa i eftersom jag nu varit inaktiv såpass mycket att jag får springa andralaget.... däremot är jag första reserv till förstalaget vilket ändå är duktigt, och bevisar att de litar på mig trots allt.

Nu ska mina ögonbryn få sig en omgång, hejjs.

Såhär ligger det till, Grappe vill grilla ikväll....
Cissi vill ut på krogen ikväll....

Janie är mittemellan och vill inte välja för sist hon valde mellan kompis och pojkvän slutade det med att båda parterna surade på henne i dryga två veckor.

Båda har starka argument varför jag ska välja deras påhitt.
Grappe har bjudit in hela "gänget" och alla utom Tony skulle komma, det är sällan.
Cissi har barnvakt för kvällen.

Båda har pratat om deras planer ett tag, men valde datum ungefär precis samtidigt.


Åååååh TYPISKT!

Så, nu är jag också 20 år. Det var massa människor här, i omgångar men ändå, helt slut. Första gruppen kom innan jag ens hunnit klä på mig, jag stod i underkläder och bakade de sista kakorna. Men det var bara den närmsta familjen, och de har väl sett värre.
Jag fick massa presenter. Nu ska vi se om allt koms ihåg här.

• Av mina bröder fick jag en dag med instruktör på rallybana, jag ska få lära mig köra på riktigt tyckte de, SKITKUL tyckte jag, och om ni ursäktar mig att jag favoriserar så var det nog den bästaste presenten.... men jag brukar ju inte få någonting alls av dem, så de kompenserade väl nu.
• Av Grappe fick jag 2000 kr till Liseberg i sommar, också jättejättekul! (Nu tänker jag sluta skriva sådär, för alla presenter var såklart fina, och jag är nöjd med allt).
• Av mina föräldrar fick jag ljuslyktor, sedan skulle jag få köpa en systemkamera i framtiden, jag väljer de köper.
• Av min syster fick jag en shoppingdag, som vi tog förra veckan, jag fick handla för 500 kr.
• Av farmor fick jag 300 kr, en handmålad kvast och en bukett vårblommor från hennes tomt (tradition).
• Av mormor och gammelmormor fick jag 500 resp. 200 kr (varje jul och födelsedag "det är bättre att du får köpa själv, du som vet vad du vill ha").
• Av fastrarna med familjer fick jag fina ljuslyktor på fot med flytljus till och 700 kr, dessutom fick jag en handmålad hushållsrulle-hållare(hurfan skriver/säger man det?) av min äldsta faster.
• Av morbror med familj får jag pengar, jag vet dock inte hur mycket ännu, men de har skickat ett brev sa de idag.
• Av Grappes familj fick jag/vi 200 kr biltvättspengar, plus att Maria lovat att hjälpa till med cykel-fix (PSYKLE!).
• Av Sandra fick jag 500 kr modellbilder.
• Av C med familj fick jag smink (i rätt nyans till och med), cheeseballs och en ask after eight.
• Av Camilla fick jag 100 kr, en check på ica och ett personligt litet brev om att vara 20.

Nu tror (med betoning på tror där) jag att jag fått med allt, och det är inte i någon speciell ordning, bara tog familj först och vänner sen, så det är inte bäst först.... eller, mjo, men inte sen efter då... eller något sånt. Hojta till om jag glömt något.

Så TACK allihop för en fin födelsedag. Men fyfan vad trött jag är.

Årets premiär blir Uppsala möte medel, sen fortsätter det med lång och efter det roslagshelg och samma procedur.... vad jag vet för tillfället, har jag otur blir premiären tiomila, men det ska nog gå att lösa det med...... trots rostig orientering.

Det är skönt skönt skönt med vår, och att Grappe har körkort och att jag ska börja med orienterandet igen!

Vilken dag då! Först gick jag upp tidigt och tvättade..... sen har jag städat städat städat.... men nu får jag städa resten imorgon.

Grappe var i Sala och körde upp, jag var ett nervvrak här hemma. När han kom hem såg jag att Maria körde och tänkte "NEEEEEJ INTE IGEN!", han såg depp ut när han kom in och jag slet tag i pappret där det stod att det var GODKÄNT! ÄNTLIGEN! Fan vad skönt att allt det där är över! BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST BÄST!

Nu bakar jag pepparkaka tills på fredag, ska baka negerbollar och bullar imorgon... sen skulle jag gjort knäck-kakor som jag hittade recept till på jobbet..... men jag glömde visst det i byxfickan. Synd. Det får bli något annat istället.

Eller, det beror på hur man ser det. Jag vet inte vad som är så speciellt egentligen, jag får gå på systemet typ..... det blir ju bara jobbigare för mig, eftersom jag inte själv dricker så ofta och alltsom oftast har alkoholskåpet rätt fullt så betyder det ju bara att nu kommer det bli tjat om utköp.

Den här helgen har spenderats utomhus. Jag tror inte jag har varit så här mycket ute sen.... förra sommaren? Nej jag vet inte, men i alla fall så var det ju soligt och underbart igår. Vi bestämde oss för att åka och grilla vid Lyssnarängen (?), någon strand vid Sunnersta i utkanten av staden vilket som. Vi satt där från sju-tiden och till elva ungefär, det var mysigt mörkt och med en stor brasa.

Idag har jag varit på tävling.... men jag fick inte tävla för det var min klubb som höll i kalaset, då får inte folk som är över 17 år springa eftersom de kan ha terrängkännedom osv. men jag fick stå i skogen och hålla koll på folk som kom så att de som satt i speakern skulle kunna veta ex. när någon vinnare kom in mot mål, vi hade walkie talkies... jag pratade inte i dem.

Nu hade jag några bilder också, men eftersom usb-sladden till min telefon mirakulöst inte passar i telefonen längre(har klantarslen på el-giganten helt råkat byta ut min tele?) så blev det inget med det.

Nu har jag suttit och kodat lite. Man borde kunna spara sina gamla stilmallar om man ångrar sig tycker jag, för börjar man ändra så måste man ju göra klart för att inte ha det halvdant.... i och för sig kanske man kan spara dem i något textdokument i datorn sålänge... men orka kopiera.

Det var ungefär vad jag ville säga, jag älskar solen! Men jag orkar inte skriva så mycket och så intressant, så det är onödigt.

VILKET VÄDER! Och jag ska stå inlåst tills det blir mörkt :(. Men jag har varit ute lite och sopat på uteplatsen.... det är gråsuggor där... USCH!