Stockholm marathon 2016
Jo såhär var det; för tre veckor sedan tänkte jag att det vore roligt att springa Stockholms marathon, det var två år sedan jag startade sist och tre sedan jag faktiskt fullföljde, så varför inte?
Sedan dess har jag sprungit ett antal långlopp och det vore kul att se hur jag klarar ett maraton idag.
Jag köpte en startplats via sociala media och hamnade i startgrupp 8/9. Min målbild var sub 3:20 och tanken var att lägga mig i rygg på en farthållare, problemet där var att det inte fanns några farthållare under 4h i startgrupperna med start 12:10. Jag tänkte lösa det problemet med att rusa järnet i början för att komma ikapp 3:30-ballongen och sedan bara glida med in i mål på 3:20, bra plan, den kunde ha hållt.
Lördag morgon, jag vaknar 7:30 efter fyra timmars sömn med tjock hals och mild huvudvärk, fan! Jag går upp gör mig iordning, äter frukost, tar det lugnt. Hade tänkt att ta 9:35-bussen hemifrån och vara framme vid 10:20 ca. Vid nio känner jag mig helt klar och rastlös, så jag går till Huddinge station istället och hinner med ett tidigare tåg, är framme vid Stadion strax efter tio och har gått om tid för uthämtning av nummerlapp, fix, toabesök osv. vid 10:30 är jag redo, väskan är inlämnad och allt är klart, så jag lägger mig på planen och halvsover en timme, det gjorde susen!
Vid 11:40 går jag mot start, på vägen fyller jag upp en halv flaska vatten som jag dricker upp ståendes och plockar på mig en banan, sedan går jag upp i en skogsdunge och kissar en sista gång innan start. I startfållan funderar jag på hur jag ska komma så långt fram som möjligt utan att bli stannad av funktionärer, i början är det hård bevakning, men sista fem minuterna innan start kan jag röra mig hyfsat fritt framåt utan att bli stoppad, jag hinner komma ganska långt fram innan startskottet tillslut går.
Äntligen är vi igång! Nu känner jag mig taggad! Inte 100, men jag kan gå runt ett maraton på vilja alla dagar.
Jag håller mig till planen att hålla högt tempo och har sprungit ifrån mitt startfält efter två km, vid tre km börjar jag komma ikapp de långsammaste från första starten och fortsätter avancera, första milen är grym! Trots en del trafikstockning på vägen springer jag förbi 10k-markeringen efter 45 min, och här börjar löparmagen.
Jag springer fortare för att jag vill komma så fort som möjligt till en bajamaja, efter ungefär 16k tar jag mitt första toastopp. Sitter ner, andas, bannar min mage, funderar på hur jag ska lägga upp resten av loppet och kommer fram till att jag ska pressa på så hårt jag förmår ändå och helt enkelt droppa in på toaletten så fort en sån dyker upp. Fortsätter.
Jag har haft bananen som jag plockade vid start i handen hela vägen fram tills nu, skalar den och tar en tugga, två.
Andra stoppet blir strax innan 20k, innan gärdet börjar, jag slänger bananen. Jag tänker att jag får ta av befintlig energi för att inte bråka med magen i onödan, och det känns nu riktigt bra i en km ungefär, till halvvägs-bågen och saltgurkan, hela magen vänder på sig av lukten.
Kämpar på ut mot Djurgården, jag vet att det kommer finnas pepp längs vägen här, en kollega har sagt att han ska "sitta på Djurgården och dricka skumpa", jag har blivit lovad ett glas men har släppt den tanken nu, vinkar iallafall.
Vid 26k frågar jag efter Imodium hos ett sjukvårdstält, hon skakar skeptiskt på huvudet och pekar mot bajamajorna vid sidan, "toaletten är där". Jag gör som hon säger. Nu är det ändå inte mer än en söndagsjogg kvar, jag kan klara det med krånglande mage.
Springer vidare.
Nu har jag inte förtärt annat än vatten senaste 50 min och är garanterat helt tom i magen, så fort jag känner en magsmärta vid det här laget tänker jag att det får göra ont, jag kan inte göra något åt det.
13 km kvar, snart dags för västerbron, den beryktade, det är bara 30 höjdmeter, what's the fuss about?
Mindre än en mil, njuter av solen, av alla människor som hejar, av känslan att vara såhär pigg så långt in i loppet.
Jag förstår att det sega motlutet som aldrig tycks ta slut knäcker folk mentalt, men jag håller löpsteget hela vägen, det är inte brant.
Sju km kvar, jag funderar på om jag ska börja rycka, är lite trött i benen, har inte sprungit mycket asfalt de senaste två åren. Bestämmer mig för att vänta till 37-markeringen innan jag försöker pressa ur de sista krafterna.
Lägger mig i klungan vid en 3:45-ballong, skönt joggtempo.
Strax innan 41 km hör jag en bekant röst, Torbjörn, en löparkompis från Team Nordic Trail, springer med ett par hundra meter och peppar på, härligt!
Snart i mål, sista tre km går alltid så fort!
Blir framhejad av mina föräldrar in mot Stadion, påbörjar spurten precis innan jag kommer in på stadion och kryssar fram bland löpare väl inne på banan, tittar på klockan, den står på 15:42, 3:32 min, inte 3:20, men väl godkänt, tar i från tårna de sista hundra meterna och tar mig över mållinjen, LYCKLIG!
Det är ändå ett personbästa med hela 13 min. Sedan första gången jag sprang har jag kapat min tid med en halvtimme. Jag är nöjd, mer än nöjd med tanke på att jag samma morgon undrade vad sjutton jag höll på med.
Dessutom, om man räknar bort depåstoppen, så sprang jag med all säkerhet på under 3:20 till och med.
En ytterligare reflektion är att detta var första gången jag sprang hela Stockholm marathon, tidigare har jag behövt varva med att gå nu och då, ultror gör sitt ändå.
