Förvirrat

Det blev ingen visning idag nej.
Jag vet inte riktigt vad och det här med bloggande känns inte lika kul i sämre tider nej. Så jag återkommer.

petitesser

När blir det ljust nuförtiden? Jag vill att det ska vara ljust när jag går till jobbet imorgon, jag gillar inte mörkret. Har varit vaken sedan klockan fem nu.... kunde inte somna om, nu undrar jag bara när solen vill titta upp så jag kan bli produktiv. Kanske inte är så lätt att göra helt fint när man har två soffor på halsen, men jag får göra ett försök.

13/12

Den här helgen har jag tänkt mycket på människors dumhet. Varför man berättar saker man inte vill att andra ska veta, varför man säger sig vara trovärdig och sen raderar alla bevis på att man är det, varför man är så tjurskallig och rädd för att släppa andra inpå.

Jag skrev ett brev Camilla, jag tror det gick fram. Jag hoppas det gick fram, annars går det åt helvete. Det känns inte helt bra än, man kan inte riktigt säga "det är bra nu" och sen är det så, egentligen har jag fler frågor i mitt huvud, men det är nog frågor som inte har några svar, eller svar jag ändå inte kommer få så jag struntar i det. Förhoppningsvis kan jag fortsätta rivningen av muren nu och sluta bygga på. Det måste finnas någon jag kan ramla på, jag hoppas han står pall. Den här gången gör vi tillsammans och inte var och en för sig i samma rum.

När kärlek inte längre räcker till.

Egentligen vill jag skriva ett jättelångt inlägg, men det skulle dels bli väldigt privat, dels väldigt osammanhängande. För det finns så mycket att säga och jag vet verkligen inte hur allt ska sammanlänkas och bli en helhet i slutändan. Ååååh, varför ska jag ens skriva detta då? Jo, för att påminna mig själv om att jag borde sätta mig med ett papper och en penna och skriva av mig någon dag, på riktigt.

Typ?

Jag är jag för jag vet inte hur det är att vara någon annan och jag bara är som jag är för jag vet inget bättre..... detsamma med alla andra, och alla har vi brister, men alla har väl något bra ändå?

Irriterad

Jag känner mig irriterad och arg och det liksom kryper i mig, men jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte göra något... jag vill prata, men ingen orkar lyssna och jag vill få ut allt, men det ligger och pyr. Snart kommer min frustration gå ut över någon oskyldig stackare. Däremot har jag listat ut hela situationen. Det är ju kul alltså.

100817

Idag har jag bitit mig i tungan både en och två gånger, frågan är hur lång tid man orkar med den här (de här?) branschen (branscherna?) innan man kör en Steven Slater. Kanske dags att fundera på en utbildning nu? Eller så kanske jag ska tagga ner min stundande arbetsnarkomani, vi får se.

Folk är dumma i huvudet.

Jag läste barnartikeln i aftonbladets wendela (där C förövrigt hade skrivit då den handlade om unga föräldrar), blev så trött på alla kommentarer. Bla bla bla, ordnad ekonomi, bla bla bla, utbildning, arbetslivserfarenhet, res- och busliv osv osv.... hur gammal skulle man då vara innan man ens fick tänka tanken på barn sa ni? 35-40? Ja juste, för ett par- trehundra år sen dog man i den åldern. En kvinnas kropp är inte gjord för att föda så sent! Det blir fel... inte för jag har något emot mongisar och dylikt, de är urgulliga, men det finns ju de människor (inte i sverige ännu, men i ex danmark) som gör abort för att det blev något genetiskt fel.

Horor.

Jag vill ha barn snart, innan 25 i alla fall (Grappe också, fast han vill helst ha nu på en gång och så vill han helt hoppa över bebis-stadiet). Känner man sig som en kvinna nog att klara uppgiften så go for it! Sen kan det vara bra att ha lite stöd runtomkring också. Och juste, varför just fokus på "unga mammor"  hela tiden? Varför inte titta till våra "unga pappor" ibland.... jag menar de unga mammorna brukar ju faktiskt få stå sitt kast hur eller hur om de behåller eller upptäcker ett barn för sent, medans papporna bara kan säga "Näe, men jag vill nog inte ha mitt barn".

Gör som ni vill, precis som alla andra.

Ja sova ja.

Bara en sak till, jag undrar jag om detta var konsekvenserna av den här bussturen (som ni förmodligen redan sett).




Edit: Filmen fanns redan med på den sidan ja, men nu fick vi alla se vilken förödelse bussen faktiskt gjorde istället för bara ett klipp.

Jag tycker inte om hösten.

Jag tror inte jag gillar något med den egentligen, inte så som jag gillar våren, när allting luktar nystart och grönska. På hösten dör allt, det blir kallt, det blir något slags grått ingenting och regnar konstant. Det är en enda väntan på vintern som, om möjligt, är ännu värre. När vintern kommer är det i och för sig inte lika lång väntetid tills våren kommer igen, men den är kall och mörk och kall, mina fötter är konstanta isbitar och jag vill bara sova hela tiden.

Jag tycker om färgerna orange, gul, brun, röd... men glädjen över dessa färger försvinner i vetskapen om var denna resa bär, till ännu en lång mörk vinter, ett fingerknäpp så har solen både gått upp och passerat ner igen. Det planeras alltid före en ny årstid, "i år ska vi åka pulka!", men det blir aldrig av, varför? Snön hinner regna bort innan den landat på marken. Jag hatar detta, så ni vet.

Det blir ingen ansöka till smo den här hösten, jag ids inte. I vår kanske, jag vet inte ens om jag vill längre.

Tonårsmamma.

Är jag knäpp om jag säger att jag har moderskänslor för min katt? Eller, ne, man kan väl känna samma sak mot adoptivbarn... fast en katt ? Men jag ville bara säga det, ibland blir jag så stolt över henne och det är så roligt att se hur hennes personlighet utvecklas. Hon utvecklas ju inte på samma sätt som en människa som lär sig prata, gå, räkna, skriva osv. men jag är rätt säker på att om jag skulle jämföra henne med en mänsklig så är hon en rätt typisk tonåring just nu.

Idag har hon förövrigt stulit en konstig prydnad med fjädrar på från någon granne.

En jobbcoach.

Det är lite som en curlingmamma. Är det därför tro att så många skaffar sig livscoacher och träningscoacher och bloggcoacher och gud vet allt nuförtiden? För att de inte är redo riktigt ännu att stå på egna ben?

Toppen på kullen, efter ikväll är det nerförsbacke.

Jag brukar tänka mig veckorna som små berg, fram till onsdag är det uppför, sedan går det nerför. Samma med arbetsdagarna, fram till matrasten upp, efter matrasten ner. När det kommer till siffror är det en fyrkantig spiral 1-10 går åt ett håll, 10-20 åt ett annat, och 20-100 åt ytterligare ett håll tills det börjar om. Nu vet jag att spiralen egentligen bara blir trekantig, men i mitt huvud går det ihop på något vis ändå. Månaderna ser jag som en cirkel, lite som en klocka, fast den går motsols. Såklart står den på högkant, så när hösten kommer är det uppåt man vandrar, i december-januari någon gång där brukar jag tänka att "nu är det på väg mot ljusare, lättare tider, nu går det ner igen". Jag funderar ibland på hur andra tänker på saker.

Angående alla gratissajter som poppar upp här och där.

Jag har ihop det med fyra st, eller hade i alla fall. Tre stycken som jag nu provat på ett tag och en som jag hade en kort kärleks(?)affär med igårkväll, men som visade sig vara en player och fick hatbrev.

Så, om det nu skulle vara någon som tänkt att prova någon av dessa men är lite osäker så kan jag ge råd, inte egentligen för jag bryr mig om ni blir medlemmar eller ej, utan för att jag har åsikter om dessa sidor som har blivit min vardag nu på senaste när jag går hemma.


Gratiskläder.se, den brukade vara min bästa. Vi hade ett kravlöst förhållande, jag gick in en gång/dygn och svarade på en pollfråga och fick på så vis två poäng. Ibland kunde det finnas någon länk till en hemsida som de ville att man skulle besöka och fick på så vis ett extra poäng. Den var lätt, man skulle ha 400 poäng för att få ett presentkort på 150 kr och 600 poäng för att få ett på 250 kr. Såklart var det ju som på alla andra gratissajter att man kunde värva medlemmar och göra erbjudanden också.

MEN, nu kommer det negativa. De har märkt att folk bara går in och svarar på pollfrågorna och sedan loggar ut igen, och därmed kräver de att man måste göra minst ett erbjudande var fjärde poäng man får från inloggning och frågor. till saken hör att de oftast har rätt tråkiga erbjudanden, men förändingar har skett på senaste, kanske att erbjudanden uppdateras mer i framtiden också. De har ju dessutom utökat sitt urval av presentkort, från att ha haft från enbart H&M och JC så finns numera Jysk, Nelly.se, Twilfit och Stadium med på listan. Det är ett steg upp, även fast de även lovar Kicks och Åhlens trots att de inte syns på listan där man beställer. Men som sagt, synd med inloggnings/poll-poängen.


Gratisbio.se, detta är en fin en, speciellt om man har många vänner då man kan tjäna hur mycket som helst via värvning. Man får en poäng/dygn för varje inloggning, 2 poäng/dygn för varje vän man förfrågar/accepterar(som redan är medlemmar i communityn) samt ett poäng/dygn på gästboksinlägg. Det är lite hemtrevligt där, alla är vänliga mot varandra för att skapa vänner och skriver hit och dit om så bara "hej".

Man kan även (såklart) göra erbjudanden, och alla erbjudanden där är fint uppdelade i olika kategorier exempelvis, "100% gratis" och "nästan gratis". Utbudet är till skillnad från vad namnet antyder väldigt stort, det finns allt från mat till, elektronik, tidningpremunationer, smycken, barnartiklar, böcker, pyssel etc. etc. (om jag skulle skriva hela listan skulle ni bli trötta i ögonen). såklart finns det även bio-presentkort. Poängen varierar väldigt mycket beroende på vad man vill ha och hur mycket det är värt. Men tro mig, jag har varit medlem i kanske två veckor och skulle kunna beställa saker nu om jag vill.


Gratis-fashion.se, denna är nog ändå onekligen min favorit! Jag vet inte riktigt varför än, kanske för det finns saker för både kvinnor och män, och då menar jag mer än bara presentkort, man kan ex. beställa ipods, hudvårdsprodukter och underkläder direkt därifrån och slipper därmed gå ut och handla. Man samlar poäng som på de andra sajterna, men till skillnad från dem så är detta inte så mycket en community där man integrerar med varandra utan man sitter ifred och gör sina saker, de har bra erbjudanden (många är i och för sig samma som på gratisbio, men man får kompromissa) och man tjänar MÅNGA poäng dagligen.

Dock måste man också ha många poäng för att få de finaste sakerna, men om man får 90 poäng för att gå med i några facebook-grupper, 120 (tror jag det var), registrerings-/verifierings-/välkomstpoäng, och runt 50 poäng för varje erbjudande man gör, plus att man tjänar tolv poäng dagligen på inloggning och att besöka andra websidor utan några krav (alltså bara klicka in på dem och ha dem öppna i minst 15 sek) så tycker inte jag att det spelar så stor roll att man måste ha runt 3000 poäng för att få något fint (sen finns det ju "riktigt fina grejer" för ännu fler poäng, en Gucci-väska för 55.000 ex., men vad är den värd om man skulle köpa den i affär? 15 000-20 000 kr?).

Jag tar skamfläcken också(men den får faen ingen fin logga!).

Woopa.se, jag hann inte se så mycket av den här faktiskt, då jag registrerade mig, råkade klicka på samma länk två gånger och då blev bannad(och om man blir bannad så krävs det 50 kr för att öppna kontot igen, glöm! Jag vill ha gratis, det är väl därför gratissajter finns?). Idén bakom woopa är att man istället för att tjäna ihop till presentkort får ut det i riktiga pengar som sätts in på ens bank-konto, vilket i sig är en fin tanke.

MEN, av det jag hann se så fanns det exempelvis vissa saker som att man skulle ringa ett visst nummer och knappa in en kod så fick man en summa poäng/pengar. Problemet med detta var att om man ringde ett nummer som kostade 200 kronor att ringa upp (det dyraste alternativet då, men to prove my point) så fick man 150 poäng, alltså får man, om man betalar dem 200 kr, 150 tillbaka. Är det bara jag som känner doften av svindleri? Att detta är en sajt riktad till tonåringar som bor hemma och har föräldrar som betalar telefonräkningen? Plus att de skriver dåligt, både grammatik och stavning ger en känsla av att det är ett barn bakom knapparna och gör det hela oseriöst.


Så, ut i gratisvärlden alla fattiga människor! Det är en bra idé ge deras sponsorer lite uppmärksamhet och du kan få en middag på bordet! Eller kanske en fin festblåsa till helgen?


Jag drömde en grej inatt, eller flera men....

Det började med att jag var hemma hos Sofie, hon hade kläder och grejer överallt inuti och utanför lägenheten. Sen Var jag nere på en strand och läste igenom dokument, det åskade och blixtrade. Säkert 5-6 blixtrar i sekunden och blinkade, jag fick för mig att bilen som jag satt i inte längre var trygg, så jag kröp ut och lade mig ner mellan bilen och en träddunge. Plötsligt slog blixten ner precis i ett träd över mig. Usch det var så verkligt och äkta. Sen kom Kisse och kramades med mig, hon hade kissebebisar, det kändes lite bättre.

Just a feeling.

Det känns som att alla andra har haft bättre saker för sig idag än vad jag har. Men pilutta er jag ska åka på pride nu snart! Och imorgon ska vi nog till Åbo tror jag. Jag vet inte, men det är nog nästan helt bestämt. Jag har nog inte ett så händelselöst liv ändå, även fast ingen läser min blogg på lördagar. För tänk, det är ett återkommande fenomen. Nästan alla dagar har jag en jämn kurva (såvida det uppdateras som det ska här), men på lördagarna hänger det på ett par stycken stackare som säkert har lika tråkigt som jag. Hoppas jag lyckas förgylla era lördagar i alla fall.

Orka.

När jag slutade skolan så var jag glad att slippa allt pluggande, och det skulle bli så sköööönt att bli frii! Men jag blev aldrig fri. Istället mötte jag den stora världen där man inte får några direkta hemläxor om att "det här måste du faktiskt göra" utan nej, man ska ta eget initiativ till saker och ting! Det finns inga läroböcker som berättar hur det fungerar längre, nuförtiden måste man själv ringa runt om man vill ha svar.... tänk så lite man kommer ihåg från samhällskunskapen! Och varför gick jag aldrig på "vägar vidare" för, eller i alla fall bokade ett möte med syon en gång?

Att fly från sitt förflutna.

Jag undrar om man verkligen bara kan klippa av trådarna bakåt? Om man sopar ut stigen från det förflutna kanske det förflutna inte hittar? Det går nog kanske inte.

Nu i alla fall ska jag säga er att Ice age 3 får betyget "ok" av mig, inte mer, inte mindre.

Annars har vi ju simmat, det var kul. Man fick tydligen använda utomhuspoolen på simkortet... tror jag.

Försök inte köpa majonäs på Willys...

för de har ingen!

Så långt har jag kommit idag, jag har köpt kattmat, pantat och handlat. Handlingen gick ut på att köpa majonäs, för det var det enda Grappe var riktigt sugen på, och så fanns det ingen! Ingenstans fanns den!

Såppa.

Imorgon är det födelsedag. Blir liten lite större. Det är lite knäppt. Imorgon blir Josse ett år äldre kanske man skulle kunna säga, men hon blir ju bara en dag äldre från idag. Och egentligen har hon ju redan upplevt sitt sjuttonde år och går nu in på det artonde (hon fyller 17 ja).

Hej dagbok(förlåt för ett långt inlägg).

Jag skrev dagbok ett tag i början av högstadiet, dock kommer jag inte ihåg hur jag började inläggen. Vilket som handlar det här om mina tidiga, förvirrade, tonår. Lite för att ventilera mig själv, lite för att folk som stod mig nära då ska förstå.

Det började på våren när jag precis fyllt 13, jag vet inte varför, för jag började "tappa bort" mig i mig själv? Visst kunde jag väl tycka att jag var tjock innan, vad jag kan komma på var jag missnöjd med mina lår som sexåring. Men det här var något annat, något helt annat, kontroll. Jag var vilse i mitt liv och kände inte mig själv längre, så jag skapade en slags konstgjord kontroll över mig själv och min nya person.

Vi skulle precis byta skola och jag hade börjat med en sport som innebar mycket motion, det var perfekt! Jag kommer ihåg inlägget i den numera uppbrända boken, "Jag har börjat äta mindre.... men bara mindre portioner, jag vill inte bli något ANOREXIAOFFER, bara lite smalare". Det handlade aldrig om att vara smal eller snygg, jag var ju redan smal, 56 kg på 165 cm, alldeles lagomt.
 
Sommaren kommer jag inte ihåg så mycket av. Skolan började, det var så annorlunda. Mycket större. Jag älskade det nya större anonyma, samtidigt som jag hatade det. Jag kunde kontrollera mig själv, jag kunde strunta i att äta om jag ville, det var ingen som brydde sig, förutom de som kom från den förra skolan. Jag ville ha bort dem, de tog ifrån mig min kontroll med sina frågor. Varje komplimang om hur smal jag var blev en knuff att fortsätta, varje jobbig fråga blev en förudmjukelse, som om någon skulle sagt att jag såg ut som en blåval. När någon gav en komplimang till en annan person, tolkade jag det som att den personen var smal och att jag måste bli smalare.

Det började utvecklas till något sjukligt.

Under hösten skaffade jag fler vänner, jag umgicks med dem som inte åt för skolmaten var äcklig. Vi gick i olika paralleller, så när våra scheman inte matchade var jag tvungen att komma på en ursäkt för att få slippa. Min plan var att försöka pricka in så att jag inte umgicks med en person när denne åt och alltid säga att jag varit med någon annan och precis ätit, att känna hunger blev ett sätt att känna sig fullt fokuserad, att ha kontrollen över sitt eget liv, det spelade ingen roll om jag var helt yr på lektionerna. Jag kommer ihåg att de gånger jag fastat flera dagar i sträck satt jag och drömde om pepparkaksdeg flytande i ovispad grädde. Att tänka på mat gick bra, men jag fick inte komma i närheten av den, jag litade inte på mig själv.

Under tiden skapade jag och badrumsvågen ett hemligt förhållande, bara sent på kvällarna när mamma och pappa tittade på tv, eller direkt efter skolan när de fortfarande jobbade. För allt i världen fick de inte se mig, det skulle leda till massa jobbiga frågor, och jag var inte sjuk. Jag hade ju knappt tappat något alls, 51 kg stod det ju bara på. Det kändes som om hela världen kämpade emot mig, som om jag stod ensam på en slätt med fiendetrupper rusande mot mig som vilken sekund som helst skulle förstöra det jag hade, mitt eget, mitt privata.

Varje morgon gick jag upp en timme tidigare för att springa, jag brukade inte orka så långt, hela kroppen gjorde ont. Varje kväll ställde jag mig utomhus bakom min lilla friggebod och hoppade hopprep. De fick inte se att jag tränade extra, för det skulle nog vara ännu hemskare än om de upptäckte mig med vågen. På kvällarna låg jag och kände på mig själv, var det ben någonstans, eller var det bara fett? Lika bra att göra 100 situps till. Jag var nere på 44.

Det där med maten hemma var jobbigt. Jag försökte låtsas laga mat till mig själv för att sedan kladda ut den på tallriken och säga att jag var så hungrig att jag inte orkade vänta... det lyckades rätt ofta ändå, men inte alltid. Ibland hände det att jag inte orkade längre, då åt jag fikabröd direkt från frysen, hetsåt, sedan drack jag en liter vatten, drog  undan en sil till avloppet, och spydde direkt ner i det, för att kunna spola bort det så att det inte skulle lukta. Jag kände mig äcklig.
Det blev en vana att spy, jag började gå upp i vikt. Det kändes som om jag ville dö, hade jag tappat kontrollen?

Vi bastade och badade tunna på vintern. Jag var tveksam till om jag skulle följa med ens, jag skämdes över min feta fula 61 kg stora kropp. Jag hade aldrig vägt så mycket i hela mitt liv, varför?! Folk trodde att det började bli bättre och jag hade funderat på att försöka göra någonting åt min besatthet (nu när jag ändå redan var tjock så skulle jag väl ändå kunna göra som i början, äta på tider men mindre mat). Det kändes rätt okej ändå, inga dömande blickar. Mamma såg min putande mage i omklädningsrummet och sa "Nja, vi får nog sätta dig på diet."... ett av hennes  mindre smarta drag.

Det var igång igen, men gång på gång blev jag besviken på mig själv, det blev en slags jojo-bantning, inte äta något på tre dagar, vräka i sig en dag, äta snudd på normalt i tre dagar. Ungefär så såg mina veckor ut. Min självdisciplin verkade som bortblåst, likaså självförtroendet och självkänslan. Jag blev väldig isolerad dels också för att min första stora kärlek bara lekt med mig i två veckor för att sedan gå till att låtsas som ingenting/prata med mig när det passade honom. Jag försökte alltid vara stark och inte prata med någon om mina känslor, jag byggde en borg med pansarväggar i mig själv.

På våren började njurarna göra ont, jag gick till sjuksystern, hon frågade om jag åt som jag skulle, ett kort och tveksamt "ja" fick hon som svar. Såg hon på mig att jag ljög? Vilka symptom hade jag? Syntes det verkligen? Jag fick gå och göra ultraljud. De såg inga fel på mina njurar, men jag tänkte att jag nog ändå skulle försöka skärpa mig, där och då.

Jag var 14 år då. Ett år höll jag på med detta maniskt.

Fortfarande ibland när jag tappar kontroll börjar jag fasta (även fast jag numera vet att det är någonting psykiskt och inte alls maten eller kroppen som det är fel på), och ända tills jag var 17 hamnade jag i såna där stora svackor som kunde hålla i sig månadsvis.

Jag tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att höra prat om vikt och fraser som "jag har inte ätit sen *div. tidpunkt*" och "Oooooh, vad smal du har blivit!!", jag tycker till och med det är jobbigt när folk pratar om att de själva ska banta(jag kanske har nämnt lite av det där förr). Visst kan jag inte frånta någon yttrandefriheten och visst säger jag själv på liknande vis, jag vet inte varför, mest handlar det om form nuförtiden dock, och då måste man få i sig energi.

Jag undviker badrumsvågar, kanske händer en gång i halvåret att jag ställer mig på en, men helst när ingen är i närheten och ser att jag gör det. Jag tror aldrig att jag kommer köpa någon.

Mitt självförtroende och min självkänsla är inte på topp, kanske halvvägs, jag gör så gott jag kan.

Jag har väldigt svårt för att visa känslor och berätta om dem.

Jag vet inte riktigt om allt det här är efter just ätstörningen, men det är från den tiden, och det förändrade mig oerhört mycket. Kanske är jag bara en i mängden av de där gnälliga 80-talisterna, vi som söker rampljuset. Kanske är det bara en vanlig pubertet jag beskriver. Men det är just det, jag tänker tillbaka på mina tidiga tonår och tänker att någonting saknas, jag slog mig aldrig fri, jag låste in mig i mig själv. Det känns som det saknas massa bitar i pusslet om Janie liksom.

Och tänk på alla de människor som fastnat i detta och dött av det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0