Hökörarlönen
Mötte upp föräldrarna på Gränby, fick en tisha, WIN.
Gjorde flätigt hår imorse också.
Landet
Igår var jag på landet occh gjorde något jag inte gjort på flera år, hjälpte till att köra in hö. Alltid lika kul, minns det som både jobbigare, tråkigare och långsammare än var det var igår, helt okej.
Rånarnini
Semester
Efter en vecka sol, moppe, rödvin, souvlaki, feta och oliver är vi nu hemma igen, trötta och frusna i den svenska sommaren, men helt klart nöjda och glada barn. Lite brunare, lite bättre. Jag hann till och med träna tre pass, så jag är glad och lycklig, det var sjukt jobbigt i klimatet och det är mycket backar på Rhodos.
Och ja, under hela tiden vi hade moppen hade jag också hjälm på mig, kändes dock lite skumt när vi hade stannat för ett kort stopp med lunch och bad under en långtur och jag går över stranden i bikini och hjälm, jag hade kul.
Hur var det nu?
Jag hade garanti på buskarna om jag skötte dem enligt instruktionerna? Jag tror hon gör det med flit.
Tagga tagga taggaaaa!
Ska bli hur skönt som helst att slippa Sverige. Nu är det i och för sig fint väder, men det är bra, då kanske vi kan bada hemma också när vi kommer hem. Å andra sidan kommer det väl ändå vara sjukt varmt i vattnet där och även om det är badvarmt här kanske det känns kallt. Får se.
Att vara snäll
Jag är egentligen en ganska godhjärtad människa, är det för högmodigt att skriva så? Det jag menar är att jag tänker mycket mer snälla saker om människor än jag vågar säga.
Jag läste en blogg, en tjej som jag bara träffat ett par gånger som jobbade i Boländerna, men som hade ett schema så vi sågs i princip enbart på möten. Hon brukar länka sina mest tänkvärda inlägg på FB, hon är riktigt duktig på att skriva, har stipendium från gymnasiet (vet inte exakt för vad), har gett ut en bok, ska nu plugga på Berghs (media/kommunikations-högskola) till hösten. Mellan allt detta har hon alltså pluggat ett antal lösa kurser på högskola/universitet som jag förstått det. Till det hela tillhör att hon har en son på sex (? Osäker på åldern) år också, helt otrolig tjej! 22 år gammal har hon hunnit med detta, sånt blir jag inspirerad av, jag tror det sticker i ögat på många dock, det kommenteras fult på hennes blogg, så igår, trots att jag egentligen knappt känner denna fantastiska person skrev jag en fin kommentar till henne, det är en litet steg för mänskligheten, men ett ganska stort steg för mig.
Det är lätt att kommentera anonymt, och det är lätt att kommentera hos folk jag känner väl eller åtminstone ganska väl, men att kommentera hos en person som är väl medveten om vem jag är men som jag inte i den benämningen känner är läskigare.
Jag försöker tänka på det, att bli bättre på att visa uppskattning, jag menar såna här människor förtjänar ju verkligen att få lite creds för sitt otroliga driv. Men bara små vardagssaker också, har du sagt något fint till någon idag?
Jag läste en blogg, en tjej som jag bara träffat ett par gånger som jobbade i Boländerna, men som hade ett schema så vi sågs i princip enbart på möten. Hon brukar länka sina mest tänkvärda inlägg på FB, hon är riktigt duktig på att skriva, har stipendium från gymnasiet (vet inte exakt för vad), har gett ut en bok, ska nu plugga på Berghs (media/kommunikations-högskola) till hösten. Mellan allt detta har hon alltså pluggat ett antal lösa kurser på högskola/universitet som jag förstått det. Till det hela tillhör att hon har en son på sex (? Osäker på åldern) år också, helt otrolig tjej! 22 år gammal har hon hunnit med detta, sånt blir jag inspirerad av, jag tror det sticker i ögat på många dock, det kommenteras fult på hennes blogg, så igår, trots att jag egentligen knappt känner denna fantastiska person skrev jag en fin kommentar till henne, det är en litet steg för mänskligheten, men ett ganska stort steg för mig.
Det är lätt att kommentera anonymt, och det är lätt att kommentera hos folk jag känner väl eller åtminstone ganska väl, men att kommentera hos en person som är väl medveten om vem jag är men som jag inte i den benämningen känner är läskigare.
Jag försöker tänka på det, att bli bättre på att visa uppskattning, jag menar såna här människor förtjänar ju verkligen att få lite creds för sitt otroliga driv. Men bara små vardagssaker också, har du sagt något fint till någon idag?
Blame it on my ADD baby
Det är Grappes fel, jag har den på hjärnan konstant, innan jag ska somna måste jag lyssna på den för att få ro. Det är nog bara en fas.
Februari-Juni
Okeeej, jag spänner magen, men det börjar likna en boxare här....eh, öh, löpare. Deffen har funkat i alla fall, utan någon särskild metod, löpning, mat, kosttillskott, nästan inget socker (som sagt, jag tackar inte nej när det bjuds, men jag köper eller äter sällan/aldrig själv hemma). Varför klagar alla på att det är så svårt? Ät som en häst och träna, lägg till lite mineraler och vitaminer, done!
:D
I veckan anmälde jag mig till lidingöloppet. Ganska likvärdigt maran kan jag tänka mig, 12 km kortare men mycket mer backar. Förra året sprang jag tjejloppet på en mil, i år blir det "the real deal". Så nu är det träningsdags.
Om tio timmar.
I eftermiddag går jag på semester och för första gången sedan hösten 2007 år är jag LEDIG i fyra veckor i sträck(arbetsölshetstiden inräknad då jag blev inringd nu och då även fast de sagt att de inte hade några jobb), det ska bli så skönt.
En dag på stan
Först låg jag i solen, myste, läste, tittade på molnen. Sedan åkte vi till gränby och köpte nini-kini, tadaaa!
Sedan åkte vi till staden, vi åt på taco bar och köpte bigarråer. Vi gick hem till Micke i hans mini-etta och hängde lite, sedan kom dagens höjdpunkt UPCON! Vi gick till vaksala torg, satte oss på en bänk, åt våra bigarråer och gissade vilka alla som gick förbi var utklädda till, riktigt mysigt. Efter att vi ledsnat på upcon gick vi ner till ån och satt lite där, till pumphuset och kikade in genom fönstrena, vi lärde oss om fisktrappor och till slut åkte vi hem igen.
Nu ska jag cykla till kiosken och hämta paket och sedan kanske jag ska springa en sväng, om jag orkar.
SCHNYGG färg va? Och blå-turkosa trosor till (alla jag frågat har direkt sagt att den blåa bikinin var snyggast, medan jag ÄLSKAT den rosa/orange/gula, det är liksom "mina" färger, så jag köpte en del av varje eftersom det var mix 'n' match). Kändes så naket att lägga upp en bild i trosor bara, knäppt jag vet.
Sedan åkte vi till staden, vi åt på taco bar och köpte bigarråer. Vi gick hem till Micke i hans mini-etta och hängde lite, sedan kom dagens höjdpunkt UPCON! Vi gick till vaksala torg, satte oss på en bänk, åt våra bigarråer och gissade vilka alla som gick förbi var utklädda till, riktigt mysigt. Efter att vi ledsnat på upcon gick vi ner till ån och satt lite där, till pumphuset och kikade in genom fönstrena, vi lärde oss om fisktrappor och till slut åkte vi hem igen.
Nu ska jag cykla till kiosken och hämta paket och sedan kanske jag ska springa en sväng, om jag orkar.
Tralalalalala
Två pass kvar, sedan ljuvlig semester!
Det är så bittert...
...när man spelar frågesport och det frågas efter Kongos huvudstad och jag skriver "Kongo Kinshasa" och får fel för den hette "Kinshasa".... hette den inte med Kongo innan förut? Eller har jag fått för mig det? Afrika alltså, de byter namn på allt jämt, Kongo heter inte ens så det heter "Demokratiska Republiken Kongo"... och efter googlande har jag fått reda på att hela landet hette Kongo-Kinshasa och själva huvudstaden bara Kinshasa. Onödigt inlägg, ville ha creds för att jag ens visste det.
Sprint
Jag vann ju i alla fall den mest ärofyllda tävlingen, spurtstriden!
Och jag hade en rätt decent början, som sagt, totalt 67 av ca 160 st löpare i min klass, men hade kommit 24 om huvudet hängt med("bomfritt" finns som alternativ på dessa resultatlistor då räknar de ut ungefär snitthastighet man har om man springer rätt). Men jag kände mig seg idag och funderade på att strunta i det totalt för jag sov väldigt dåligt och drömde mardrömmar.... som sagt, jag har potential kvar, jag kan.
Basilika, tjatigt?
Har ni försökt hålla en basilika vid liv? Det har jag, ett otal gånger har jag vattnat och planterat om de små krukorna från affären, men ALDRIG lyckats. Förrän nu, synd att den dör snart.
Hej
Hej, jag har sex pass kvar till semester och andra saker inplanerade mellan passen, därför kommer det vara låg aktivitet här. På söndag till exempel är det slutprov på näringsläran!!
Sålänge tänkte jag skriva en liten saga om i lördags, enjoy!
Jag gick upp tidigt och proppade i mig en brakfrukost, tänkte att 10.09 tåget blir en bra idé då är jag i stan vid strax innan 11 och det tar ju bara tio minuter till Stadion därifrån. Jag glömde att det var typ 20 000 andra som också skulle dit, det var helt smock! Försökte ta bilder, men blev bara suddigt.
11.20 var jag på plats på Östermalms IP, 50 min till start (jag startade i andra startgrupp för jag inte hade några resultat från tidigare tävlingar på maraton-distans), vart är nummerlappsutdelningen? Jag hittade tältet och det var också överfullt, en funktionär stod i öppningen och skrek "VÄND, TÄLTET ÄR FULLT, VI SLÄPPER ENDAST IN PERSONER SOM SKA HÄMTA UT NUMMERLAPPAR!". Jag armbågade mig förbi klungan, jag hade bråttom.
Sprang tillbaka till väskinlämningen, de kunde inte hitta min väska och jag blev mer och mer stressad, när jag sa "skitsamma" och tänkte sticka till start hittade de den. Jag slet upp väskan ur plastpåsen och hittade min kära musikmaskin (vet inte om jag klarat det utan den). Nu knöt jag bara fast påsen i väskan och slängde tillbaka den.
Klockan var nu ca åtta minuter över och jag hamnade i världens kö på väg till starten, men det var inte bara jag vi var väl 50-100 pers åtminstone, så hör jag startskottet, "fan". Jag satte igång min klocka, och gör ett försök att sätta igång footpoden, men den blinkar bara rött, batteriet var slut, varför hade jag inte kollat upp sånt ordentliget innan? I en lerig backe som alla mesade förbi och gick i kanterna joggade jag ner mitt i och sprang upp mot start, nu började det.
Första milen var helt ok, mycket att titta på, mycket folk och eftersom jag, iom att jag missat starten, hamnade bakom sista startgrupp, sprang jag om alla. Jag bara insöp stämningen. Jag hade inte hunnit justera min utrustning särskilt väl och eftersom jag hade dubbla tröjor och vätskebälte som inte var ordentligt åtspänt gled allting mot varandra och jag fick ständigt springa och småjustera, dra ner vätskebälte, dra ner vätskebälte, dra ner tröja. Det slet på nummerlappen så den lossnade från nålarna. Först försökte jag fixa det i farten, men det ville sig inte, så första stoppet blev att sätta en nål mitt i nummerlappen. Det gick ändå rätt fort.
Jag hade två flaskor med näringsdryck med, en i bältet och en som jag höll i handen, jag ville dricka upp den jag hade i handen rätt fort så jag kunde ta ur den på bältet eftersom jag inte spänt åt det och den dunkade mot ryggen i varje steg. Efter ca 1.8 mil var den uppdrucken, men då kom även kissnödigheten och funderingar. "Ska jag stanna och kissa här (sprang precis förbi några baja-major) eller ska jag vänta? Jag avvaktar tills det blir värre." Efter ca 2 mil tänkte jag att jag bara skulle låta det rinna, tanken på att krångla av och på mina blöta kläder kändes värre än att springa med kissiga byxor, precis då uppenbarade sig nästa omgång baja-major och det avgjorde mitt val, in av med byxor, "tar det aldrig slut?!" På med byxor (det var inte så lätt som det låter), ut, justera troskant och byxor längs vägen.
Jag fortsatte ut på Gärdet, typ halvvägs nu! Det var så OTROLIGT kallt, och blåsigt, det var motvind och regn och jag frös. Vid det här laget kände jag inte så mycket av mina ben, tårna kändes förvridna och jag tänkte att de säkert var brutna, men att jag skulle kolla det vid mål. Min klocka dog av vätan, det var hemskt jobbigt. Jag började tänka i km/kvar, det är illa.
Jag kände mig VÄLDIGT hungrig när sportbars-stationen närmade sig, slet till mig två och bara mosade in, jag hade ingen ordentlig salivproduktion och kunde inte andas genom näsan pga kylan, tuggade med öppen mun och det bara smulade runt, men det var GOTT. Efter att jag tuggat upp nästan precis sprang jag förbi mina hejande föräldrar, det kändes skönt.
Andra gången uppför vid Västerbron (förutom den och gärdet hade jag ingen egentlig koll på vart jag var, jag sprang och fokuserade på skyltarna där det stod hur långt jag sprungit) kände jag mig stark, jag hade precis fått i mig lite ätbart och blivit påhejad, det betydde mycket. Jag hade fortfarande energi och blev uppropad av speakern, då kände jag mig viktig. Det blåste på bron, upp till 19 sekundmeter hörde jag efter, mina våta kläder blev ännu kallare. Sprang förbi en termometer, 4 celsius, huuu! 35 km, inte ens en mil kvar! Det här tar jag!
De sista 6 km var, om möjligt, ännu värre, nu gjorde mina ben ondare än någonsin förr och jag var tvungen att gå en stund. Jag stannade för lite stretching mot en sopkorg och blev tittad snett på. Sedan körde jag, så fort jag orkade sista biten 3, 2, 1 km. Såg Stadion, blev lite tårögd. "ÄNTLIGEN, jag kommer att klara detta! Med dessa förutsättningar", ville bara krama om någon. Sprang in på banan, ååååå, mjuka sköna underlag. Min familj på läktaren, en storbildsskärm. Försökte ta i, men orkade inte längre, nu var det bara över mållinjen som gällde.
In i mål på 04.02.12, och vad kallt, måste hämta ut överdraget, byta om. Stapplade min ner till Östermalms IP. Fick min T-shirt, och en påse med snacks, och en KEXCHOKLAD (haha, det roliga var att vi gått igenom detta på näringsläran söndagen innan att det är hemskt att ge just kexchoklad, antar att det är vanligt, till folk som precis utfört en idrottsprestation då man frisätter fria radikaler, mänsklig rost så att säga, bara genom själva prestationen och sedan ännu fler om man äter godis och onyttigt efter) den var god och jag tuggade i mig den på en gång.
Ja förutom att eftersom min väska inte legat i plastpåsen och väskutlämningen var utomhus så var alla mina ombyteskläder dyngsura, så jag körde på tröjan vi fick vid mål, överdragsjacka och regnbyxor i Stockholm på mongolisk buffé. Haha. Tydligen hade det tagit en timme från att jag ringde till jag mötte upp familjen.... kändes som en kvart.
Sålänge tänkte jag skriva en liten saga om i lördags, enjoy!
Jag gick upp tidigt och proppade i mig en brakfrukost, tänkte att 10.09 tåget blir en bra idé då är jag i stan vid strax innan 11 och det tar ju bara tio minuter till Stadion därifrån. Jag glömde att det var typ 20 000 andra som också skulle dit, det var helt smock! Försökte ta bilder, men blev bara suddigt.
11.20 var jag på plats på Östermalms IP, 50 min till start (jag startade i andra startgrupp för jag inte hade några resultat från tidigare tävlingar på maraton-distans), vart är nummerlappsutdelningen? Jag hittade tältet och det var också överfullt, en funktionär stod i öppningen och skrek "VÄND, TÄLTET ÄR FULLT, VI SLÄPPER ENDAST IN PERSONER SOM SKA HÄMTA UT NUMMERLAPPAR!". Jag armbågade mig förbi klungan, jag hade bråttom.
11.35-11.40 Jag hade satt fast nummerlapp och chip (champion-chip hette de, hö hö), jag var tvungen att ta mig ut ur tältet, det var inte det lättaste heller. Hittade mitt nummer i väskinlämningen ställde mig i toakö. och började bli stressad. Hörde startskottet för första startgrupp kom på att jag slängt ner min Ipod i väskan "FAN!", gick på toa, behöll vantarna på.
Sprang tillbaka till väskinlämningen, de kunde inte hitta min väska och jag blev mer och mer stressad, när jag sa "skitsamma" och tänkte sticka till start hittade de den. Jag slet upp väskan ur plastpåsen och hittade min kära musikmaskin (vet inte om jag klarat det utan den). Nu knöt jag bara fast påsen i väskan och slängde tillbaka den.
Klockan var nu ca åtta minuter över och jag hamnade i världens kö på väg till starten, men det var inte bara jag vi var väl 50-100 pers åtminstone, så hör jag startskottet, "fan". Jag satte igång min klocka, och gör ett försök att sätta igång footpoden, men den blinkar bara rött, batteriet var slut, varför hade jag inte kollat upp sånt ordentliget innan? I en lerig backe som alla mesade förbi och gick i kanterna joggade jag ner mitt i och sprang upp mot start, nu började det.
Första milen var helt ok, mycket att titta på, mycket folk och eftersom jag, iom att jag missat starten, hamnade bakom sista startgrupp, sprang jag om alla. Jag bara insöp stämningen. Jag hade inte hunnit justera min utrustning särskilt väl och eftersom jag hade dubbla tröjor och vätskebälte som inte var ordentligt åtspänt gled allting mot varandra och jag fick ständigt springa och småjustera, dra ner vätskebälte, dra ner vätskebälte, dra ner tröja. Det slet på nummerlappen så den lossnade från nålarna. Först försökte jag fixa det i farten, men det ville sig inte, så första stoppet blev att sätta en nål mitt i nummerlappen. Det gick ändå rätt fort.
Jag hade två flaskor med näringsdryck med, en i bältet och en som jag höll i handen, jag ville dricka upp den jag hade i handen rätt fort så jag kunde ta ur den på bältet eftersom jag inte spänt åt det och den dunkade mot ryggen i varje steg. Efter ca 1.8 mil var den uppdrucken, men då kom även kissnödigheten och funderingar. "Ska jag stanna och kissa här (sprang precis förbi några baja-major) eller ska jag vänta? Jag avvaktar tills det blir värre." Efter ca 2 mil tänkte jag att jag bara skulle låta det rinna, tanken på att krångla av och på mina blöta kläder kändes värre än att springa med kissiga byxor, precis då uppenbarade sig nästa omgång baja-major och det avgjorde mitt val, in av med byxor, "tar det aldrig slut?!" På med byxor (det var inte så lätt som det låter), ut, justera troskant och byxor längs vägen.
Jag fortsatte ut på Gärdet, typ halvvägs nu! Det var så OTROLIGT kallt, och blåsigt, det var motvind och regn och jag frös. Vid det här laget kände jag inte så mycket av mina ben, tårna kändes förvridna och jag tänkte att de säkert var brutna, men att jag skulle kolla det vid mål. Min klocka dog av vätan, det var hemskt jobbigt. Jag började tänka i km/kvar, det är illa.
Jag kände mig VÄLDIGT hungrig när sportbars-stationen närmade sig, slet till mig två och bara mosade in, jag hade ingen ordentlig salivproduktion och kunde inte andas genom näsan pga kylan, tuggade med öppen mun och det bara smulade runt, men det var GOTT. Efter att jag tuggat upp nästan precis sprang jag förbi mina hejande föräldrar, det kändes skönt.
Andra gången uppför vid Västerbron (förutom den och gärdet hade jag ingen egentlig koll på vart jag var, jag sprang och fokuserade på skyltarna där det stod hur långt jag sprungit) kände jag mig stark, jag hade precis fått i mig lite ätbart och blivit påhejad, det betydde mycket. Jag hade fortfarande energi och blev uppropad av speakern, då kände jag mig viktig. Det blåste på bron, upp till 19 sekundmeter hörde jag efter, mina våta kläder blev ännu kallare. Sprang förbi en termometer, 4 celsius, huuu! 35 km, inte ens en mil kvar! Det här tar jag!
De sista 6 km var, om möjligt, ännu värre, nu gjorde mina ben ondare än någonsin förr och jag var tvungen att gå en stund. Jag stannade för lite stretching mot en sopkorg och blev tittad snett på. Sedan körde jag, så fort jag orkade sista biten 3, 2, 1 km. Såg Stadion, blev lite tårögd. "ÄNTLIGEN, jag kommer att klara detta! Med dessa förutsättningar", ville bara krama om någon. Sprang in på banan, ååååå, mjuka sköna underlag. Min familj på läktaren, en storbildsskärm. Försökte ta i, men orkade inte längre, nu var det bara över mållinjen som gällde.
In i mål på 04.02.12, och vad kallt, måste hämta ut överdraget, byta om. Stapplade min ner till Östermalms IP. Fick min T-shirt, och en påse med snacks, och en KEXCHOKLAD (haha, det roliga var att vi gått igenom detta på näringsläran söndagen innan att det är hemskt att ge just kexchoklad, antar att det är vanligt, till folk som precis utfört en idrottsprestation då man frisätter fria radikaler, mänsklig rost så att säga, bara genom själva prestationen och sedan ännu fler om man äter godis och onyttigt efter) den var god och jag tuggade i mig den på en gång.
Det var så otroligt kallt när jag gick till väskutlämningen, men jag var lycklig och stolt såklart! Jag hämtade ut min väska och gick mot ett tält som såg ut som att det var till för ombyte. Världens gulligaste dam kom och sa åt mig att gå in lite längre för det var inomhus och varmare, "finns det duschar där?" undrade jag och hon sa att hon antog det, jag var helt borta. Jag gick in och satt ner, ringde min sambo och sa att jag var vid duschen och att jag skulle höra av mig när jag var klar. Jag försökte krångla av mig mina kläder men hade ingen styrsel i kroppen och höll på att dra armarna ur led, av med skorna, tårna var hela. En brittisk tjej frågade mig om öl, jag sa att jag inte hade någon aning och att det inte var öl jag var sugen på just nu direkt... hänvisade till öltälten utanför, hon sa att de bara serverade alkoholfritt, haha, svenskar och kaffe, britter och öl. In i duschen och tina, det gjorde så otroligt ont att få varmt vatten (och då var det inte jättevarmt ens) på sin kalla kropp. Äntligen var det över.
Ja förutom att eftersom min väska inte legat i plastpåsen och väskutlämningen var utomhus så var alla mina ombyteskläder dyngsura, så jag körde på tröjan vi fick vid mål, överdragsjacka och regnbyxor i Stockholm på mongolisk buffé. Haha. Tydligen hade det tagit en timme från att jag ringde till jag mötte upp familjen.... kändes som en kvart.
Rehabrunda
Mina ben har inte glömt vad jag gjort mot dem ännu, de HATAR mig. Jag försökte, men alltså, det är inte lätt när de inte är samarbetsvilliga. Så efter ynka 6 km i ca 5.50 min/km sitter jag och lyssnar på ipoden, just nu körs "Fire Frei", det brukar vara en tagga till låt som jag kör extra hårt till, men inte idag, idag sitter jag redan här framför bloggen.
Vad skönt det vore...
att bara dra, packa ner en bikini och åka till arlanda, leva på jorgubbar en vecka. Vore fint det.
Vad nu?
Jag känner mig hängig och seg, lite sjuk och varm (konstigt?), jag känner smärta (fast inte så farligt som jag trodde ändå), men framförallt känner jag TOMHET. Vad nu? Detta har varit mitt stora mål, min utmaning, mitt skryt senaste tio (?) månaderna. "Jag ska springa marathon", men nu har jag sprungit marathon, vädret var förjävligt, men det gjorde det bara ännu mer markabelt att jag gick runt, jag var nog bra mycket sämre tränad än många ändå, särskilt med tanke på att jag låg hemma sjuk för mindre än en månad sedan. Så, vad händer nu? Vad blir mitt nästa mål, Lidingöloppet är inplanerat till hösten, det är dit skatteåterbäringen kommer gå, men det är ju kortare, nu vill jag ju gå längre, och snabbare, jag får googla lite, eller helt enkelt anmäla mig till maran nästa år och köra på en kanon-tid!
Wihooo
Vi kunde ju fått bättre väder, jag DOG seriöst, 5000 löpare bangade innan start och ytterligare ca 2000 skadade sig eller bröt, men JAG gick runt i det här vädret, så JÄVLA bra!
Och så fick jag en snygg tröja, jag gillar gratissaker, i synnerhet kläder och särskilt då de är ganska snygga också. Den här kommer jag träna i en del så att säga.
Målbild
Om 24 timmar är jag en bit in på sista milen, jag är dyngsur men känner mig stark fortfarande, benen värker, men jag tänker inte så mycket på det, nu är det mindre än 40 min kvar. Jag springer förbi människor som gått in i "väggen" och inte tagit sig ut på andra sidan, de pustar och flåsar, jag såg min vägg närma sig och tog sats för att krossa den, det var länge sedan nu. Nu ska jag ta detta på under fyra timmar och orka spurta över mållinjen!
Detta är min plan för morgondagen, det är så jag visualiserar det, fast de enda delarna jag har i mitt huvud är gärdet, random bro och målgången. Fyra timmar går fort därinne.
Vilodag
Tänkte börja med en lugn vilodag igår, tvätta lite, städa lite... det började bra, tvätt, fönsterputs, plantera om och vattna blommor..men istället för dammsugning möblerade jag om i sovrummet, det var en bra vila, kanske gör om, gör rätt idag om jag orkar. Dammsuga måste vara så JÄVLA tråkigt i min värld om jag måste möblera om ett rum för att slippa det.
