Ett enkelt frukosttips (som det nog finns lika många varianter av som människor som gör dem) är äggmuffins. Här är mina:

På kvällen den 12/12 kommer vi att starta ett niomilalöp från Stockholm till Uppsala.Tanken är att springa i mål på Stora torget i Uppsala under lördagsmorgonen till välgörenhet för musikhjälpen. Supermysigt att springa tillsammans i vintermörkret! Alla är välkomna att springa med, om inte hela sträckan så en bit, om inte alls så skänk gärna ett bidrag! 

 

YEY! Jag är med jobb! Den senaste månaden har jag varit aktivt arbetssökande, i huvudsak har jag varit aktuell på två olika företag för tre olika tjänster, jag har totalt varit på fem intervjuer och fått två erbjudanden. Idag är pappren påskrivna, jag ska jobba som heltidssäljare på XXL i Bromma framöver och jag ser fram emot det väldigt mycket!! 

 

Det tar faktiskt på krafterna att gå och vänta och inte veta och ringa och maila och bla bla bla. Jag är väldigt nöjd med utfallet och tror att jag både kommer kunna trivas och klättra i företaget. Jag jobbar min första dag imorgon, snabba puckar, det gillar jag!

 

Så nu får vi se, lovande att min butikschef är löparnörd och att jag kommer hålla till på skor, kan det bli bättre?

 

 

Förra året fick jag ett mail. Det var reklam för ett "unikt lopp", man skulle springa i en tunnel i Stockholm. Det var billigt och jag tänkte att "det kan bli ett kul avslutningslopp för säsongen". Sagt och gjort, jag anmälde mig, det gjorde drygt 42 000 andra också, 42 000 pers! I en tunnel på en mil! Aldrig kunde jag tro att det skulle bli så stort, och jag undrade mycket över hur de skulle ordna detta arrangemang. 

 

Jag vet inte hur dagen flöt på då jag startade 12:10 och inte stannade kvar särskilt länge efter jag avslutat mitt lopp, men ur mitt perspektiv lyckades de med bravur! Att kunna lotsa och hantera så många människor så alla hamnar rätt och så säkert som möjligt kräver en hel del planering och en hel del arbete. Eloge till arrangörerna och funktionärerna! Att ni dessutom gjorde det hela till en så fantastiskt häftig upplevelse inne i tunneln är stort plus i kanten! Tack!

 

Så hur gick mitt lopp? 

 

Jag började med att åka tidigt, tänkte att 42 000 pers, det är en del, det kommer bli trångt. Det var inte trångt alls, jag kunde till och med sitta på tåget om jag ville. Vid värtan gick jag till väskinlämningen, tog god tid på mig att byta skor, peppa lite, lämna in min väska. Tog mig tillbaka till startområdet och ställde mig i toakö (det är alltid bra att ha en halvtimme extra till köandet för toalett på stora lopp). Gick mot startfållan ca 5 min innan insläpp och smög mig så långt fram jag kunde, typ rad två, sen försökte jag hålla min plats, på snabba sidan i rad två, det kändes som ett ypperligt ställe att stå på. 

 

Motivationsbrist. 

 

Hej, mitt liv är bra, jag ska inte klaga, men det är höst och saker och ting har inte riktigt gått som planerat på sistone. 

 

Imorgon kan mitt liv komma att förändras till det bättre, jag håller mina tummar och tår. 

 

Bra saker. Familj, vänner, kärlek, särskilt kärlek, det har känts så otroligt bra sista veckan... nu blir det nog "bye bye boyfriend" ett tag dock, spelrelease.... ja, jag lyckades leta fram en geek igen, hur?! 

 

Men jag ska tävla i helgen och finaste Mickis fyller halvvägs till 50, så jag kan nog hålla mig sysselsatt ett par dagar i alla fall. 

 

 

 

Vi kan gå och vänta på saker som ska komma, vi kan gå och minnas tillbaka på saker som varit, men livet sker just nu. Varje andetag, varje sekund är en tid av ditt liv, kom ihåg det.

 

Detta är en liten "note to self" mitt i höst och tyngre dagar.

 

Trött i kroppen, lycklig i själen!

 

Klockan stod på 7:30, för jag hade tvättid 10:30, för att tanken var att jag skulle möta upp min mormor och min mamma på stan och umgås på eftermiddagen och för att jag så gärna ville hinna med att sätta upp en liten reflexbana till kvällens TNT-pass.

 

Så först cyklade jag ut i skogen och letade reda på ett bra varv(min cykel är verkligen inte skapt för terräng!), sedan provade jag hur lång tid varvet tog att springa, efter det satte jag upp reflexerna och sprang ett varv för att känna in om det var en bra frekvens. 

 

Tillbaka hem och ner i tvättstugan, in med första tvätten. Här ringde mamman och sa att de inte skulle gå på stan, skönt, det gav mig tid att slappna av lite. Tvätt och tråkfix hemma, vila ett par timmar. 

 

Cyklade tillbaka till skogen en timme i förväg för att kolla så reflexerna satt kvar, känslan att mötas av det här:

 

Som vanligt, på måndagar händer det något, sedan dröjer det till tors-fre innan nästa livshändelse, däremellan ett töcken. Dagen har gått bra, tror jag, det är så svårt att läsa på en person, eller två, som ska sitta och utvärdera mig. De uttryckte sig med "bra" eller "fint" efter mina svar så det tolkar jag som ett bra tecken, ett par gånger blev jag bedd att utveckla eller sätta in något jag sa i en situation, att gå på arbetsintervju är en pikär situation i sig. Now the wait.

 

Nu tänkte jag gå till biblioteket. Då jag sov hela dagen igår tog jag det som ett tecken på att jag borde ta det lite lugnt, har inte tränat på ett par dagar och känner mig hängig, inte sjuk, men inte på topp, alltså tar jag det lugnt idag också och tränar ett lågintensivt pass imorgon. Lyssna på kroppen. 

 

Igår skulle jag egentligen klassa som en ren skit-dag, på riktigt, någon hade lika gärna kunnat ställt sig och kasta ruttna tomater på mig, det hade kunnat jämföras med gårdagens händelseförlopp. Däremot så kände jag mig ganska harmonisk, avspänd och glad hela dagen, konstigt. 

 

Jag vaknar av "faaaaaan!!!", tänkte "shit! Nu är han sen!", "DET SNÖAR UTE!!". Så slasksnö satte gårdagens prägel. Sen blev det frukost med kärestan så åkte han iväg till sitt.

 

Jag skulle till Uppsala för att springa med Team Nordic Trail, men hade ingen brådska, klockan var ju bara nio och passet började sex. Jag tog det lugnt, mös lite, läste ur min bok (nu när jag har varit nästintill sysslolös så har jag köpt en bok "Det sötaste vi har", Ann Fernholms andra bok, jag gillar hennes sätt att skriva skarpt, det är ett väldigt komplext ämne som hon får att låta så enkelt!). Sedan fick jag ett telefonsamtal, ett telefonsamtal som fick mig att längta till på måndag (likt de senaste tre veckorna).

 

Får meddelande från karln som frågar om jag fortfarande är hemma hos honom, vilket jag var "STANNA, ses om 20", så det blev även lunch tillsammans och gos på det.

 

Jag tänkte att jag skulle åka med 15:50-tåget, då skulle jag vara framme i Uppsala vid 17 och hinna upp en snabbis för att lämna av mina saker samt dra vidare till passet. På tåget får jag veta att det är förseningar på "upp till 20 min" pga obehöriga på spåret, meddelar ansvarig ledare på passet att jag kommer bli sen och undrar var de tänkt befinna sig så jag kan leta upp dem, hon skickar tillbaka en bild på en karta där hon skrivit i vart hon tänkt att vi ska vara (snyggt!).

 

17:30 är jag i  Uppsala,17:50 är jag hemma, springer uppför trapporna eftersom hissen inte stod nere (hej våning sju, jag gillar inte att stå still och vänta, slöseri på tid). På tredje våningen sitter Com Hem killen som var hos mig förra veckan och jobbar i trappen, med en kund som låst sig ute "Heeeej Janie! Vet du jag hälsade på den där killen från dig" (en kompis till mig som jobbar på hans gym inne i Stockholm), så börjar han småprata (hahaha, känslan när man blir tilltalad vid namn av infosnubben från Com Hem liksom! Han själv heter förresten Ali och telefonisten som ringde mig och ville att jag skulle betygsätta honom efter lät nästan lite obekväm i luren "ja, han hotade ju om jag gav honom en etta så det får väl bli tio då", haha). Nu hade jag sjukt bråttom.

 

Upp, svida om lite snabbt, jogga ner till Norby, en kvart sen, fortfarande uppvärmning, och nu var ju jag uppvärmd och redo för ett killer-pass med korta intervaller. 

 

Hela eftermiddagen igår var egentligen ett stort irriterande stressmoment, men det beror liksom lite på hur man ser på saker, hur man väljer att se på dem. Förutom det här med tåget så fick jag ju lite extra meditativ tid i Huddinge, lite extra mystid med min finaste, en trevlig pratstund med en sjukt energigivande person och så ett härligt kvalitetspass på det! Det är ju bara bra saker!

 

"Det är bara en fluga det här med raw food, tror du inte det?" fick jag höra häromdagen, och absolut, jag tror att det i längden blir jobbigt att livnära sig på bara raw food eftersom mycket av näringen i råvaror börjar bearbetas och bli mer lättupptaglig för kroppen redan vid tillagning/beredning. Vad jag däremot tycker är att det är helt fantastiskt med raw food som godis! Att byta ut konstiga tillsatser och raffinerat socker mot till exempel dadlar eller aprikoser som är söta i sig och innehåller fibrer som gör att blodsockret håller jämnare nivå, att byta ut vitt mjöl och tomma kalorier mot nötter med bra fetter, DET tror jag kommer utvecklas. Det är fortfarande godis, något som bör ätas ibland med måtta, men istället för att rent urlaka kroppen på näring (då det är vad som händer när vi äter skräp och klassiska sötsaker, kroppen belastas och näringsnivåerna sjunker), så tillför vi något.

 

I helgen hade jag tid över, då levde jag ut mina raw food bageri-drömmar hemma i köket (eh, hallen, mitt kök är i hallen.... fast jag bakade på köksbordet för det mesta, i vardagsrummet.... jaja, compact living). 

 

Progressen går framåt. Det är en energikrävande process innan det väl börjar, sen kommer det förmodligen bara bli mer om det går vägen. Åh, jag vill veta nu! Dålig egenskap=otålig.

 

 

 

Hur som haver, tänker jag dela med mig lite av mina reflektioner över en het debatt just nu: Styrketräna barn? Bra eller Bajs? 

 

För det första, vad tänker den oinvigde när den hör ordet "styrketräning"? Ett gym? Tunga, tunga lyft? Bygga! Adrenalinpumpade och hormonknarkande människor? Om vi vänder på det, lagsporten, eller barnidrotten generellt, har alltid haft såkallad "fys". Detta mina vänner är något som är långt mer skadligt för barn idag än att styrketräna med en ordentlig teknik, det farligaste för tränande barn idag är passionerade tränare utan egen teknik som lär ut en felaktig teknik till kidsen på de såkallade "fysträningarna". Barn som idrottar har alltid mer eller mindre styrketränat i samband med fysträningarna, att söka sig vidare till utbildade instruktörer som kan lära ut ett korrekt rörelsemönster och förklara varför de bör träna på "rätt" sätt är bara en positiv utveckling för idrotten och allmänhälsan. Det behöver inte betyda tunga vikter eller gymträning alls, ur min synvinkel känner jag att det bara är ett steg i rätt utveckling att inte slita ut barnens kroppar redan i tidig ålder genom att lära dem träna på ett hållbart sätt, sen att folk kallar det "styrketräning", ja, vi kan kalla det "fysträning" (om det klingar bättre?) så blev det helt plötsligt något som alltid utövats av växande barn och ungdomar i modern tid. Mitt svar på frågan, BRA!

 

I förra inlägget hade jag en ganska hård framtoning om det här med min personliga utveckling. Efter det satt jag och läste igenom min historik litegrann (det är så kul ändå att den här bloggen varit med några år, för mig särskilt då jag kan tänka tillbaka och uppleva den tiden då jag skrev). Jag läste min maraton-berättelse från 2012, minns ni "mardröms-maran"? Fyra grader "varmt", snålblåst, regn, oooh, usch, den satte prägeln för min långlopps-"karriär". Något jag tänkte på då var även min ödmjukhet som kommit de senaste åren. Jag skrev där att Stockholm marathon varit "mitt skryt de senaste åtta månaderna", det är inte alls hur jag ser på saker idag, visst tycker jag om att dela med mig av vad jag gör, men jag gör det för mig! Jag tycker det är så otroligt spännande att se och följa utvecklingen av mig själv som löpare.

 

Jag tycker även att det är otroligt roligt att se ANDRA växa, att en tjej i min löpgrupp berättade igår att hon sprungit sin första mil häromveckan, det är grymt häftigt! Att hon dessutom gett sig ut och gjort detta helt själv på ett träningspass utan påpeppning av någon annan (i somras sa hon att fem km var en utmaning för henne) det imponerar mig! Eller en kollega jag har på ett av mina instruktörsjobb som aldrig varit löpare men som fick för sig (helt utan längre förberedelser) att hon skulle springa Lidingöloppet (tre mil!!), hon hade ingen som helst erfarenhet av distansen och det är inte ett särskilt snällt lopp sista milen, hon gick ut starkt, mötte sin vägg efter tre km och tog sig runt hela trots detta, med ett pannben av stål! Sånt imponerar mig.

 

Vi måste alla utgå från oss själva, jag har sprungit i över halva mitt liv och behöver vad den vanliga motionären kanske skulle kalla "vansinne" för att bli igångtriggad och känna att det är en utmaning, för dessa tjejer är de prestationer de genomfört säkerligen i klass med en "100 miler" för mig (160 km), vilket jag inte ens utsatt mig för ännu, det finns i planeringen inom två år för min del, men de har redan pressat sina mentala och fysiska spärrar och genomfört sina "100 milers".