Tunnelrun
Förra året fick jag ett mail. Det var reklam för ett "unikt lopp", man skulle springa i en tunnel i Stockholm. Det var billigt och jag tänkte att "det kan bli ett kul avslutningslopp för säsongen". Sagt och gjort, jag anmälde mig, det gjorde drygt 42 000 andra också, 42 000 pers! I en tunnel på en mil! Aldrig kunde jag tro att det skulle bli så stort, och jag undrade mycket över hur de skulle ordna detta arrangemang.
Jag vet inte hur dagen flöt på då jag startade 12:10 och inte stannade kvar särskilt länge efter jag avslutat mitt lopp, men ur mitt perspektiv lyckades de med bravur! Att kunna lotsa och hantera så många människor så alla hamnar rätt och så säkert som möjligt kräver en hel del planering och en hel del arbete. Eloge till arrangörerna och funktionärerna! Att ni dessutom gjorde det hela till en så fantastiskt häftig upplevelse inne i tunneln är stort plus i kanten! Tack!
Så hur gick mitt lopp?
Jag började med att åka tidigt, tänkte att 42 000 pers, det är en del, det kommer bli trångt. Det var inte trångt alls, jag kunde till och med sitta på tåget om jag ville. Vid värtan gick jag till väskinlämningen, tog god tid på mig att byta skor, peppa lite, lämna in min väska. Tog mig tillbaka till startområdet och ställde mig i toakö (det är alltid bra att ha en halvtimme extra till köandet för toalett på stora lopp). Gick mot startfållan ca 5 min innan insläpp och smög mig så långt fram jag kunde, typ rad två, sen försökte jag hålla min plats, på snabba sidan i rad två, det kändes som ett ypperligt ställe att stå på.
Såhär såg det ut bakåt.
Det var en häftig känsla att stå där så många tillsammans och vänta på sin tur, vi tjoade och klappade när första startgrupp gick ut och hela viadukten ekade... än visste jag inte vad jag skulle få uppleva inne i själva tunneln.
När vårt startskott gick försökte jag att hålla mig långt fram och inte bli omsprungen, jag kollade lite på klockan efter en stund 5:30, jag borde kommit en km, men jag vet att det kan gå lite segare i starten ibland på stora lopp och avvaktade skylten för 1k. När klockan stod på 7:30 uppenbarade sig en flagga som det stod "2" på, två?! Jag hade alltså hållt under 4 min/km i två kilometer, "shit" tänkte jag, jag ligger lite för snabbt.... "jaja, man kan ju chansa" var nästa tanke och jag höll i.
Det var bara det att första biten var mycket nedför och sedan började alla backar, inte branta, men sega, långa motlut som kändes i benen. Jag reflekterade över att jag inte sett en enda kvinna sedan vi börjat springa (de kom om mig på andra halvan, var inte oroliga över det), men det kändes lite häftigt där och då "är jag den snabbaste tjejen i min startgrupp?".
Det var neonljus, det var konfetti, det var sambatrummor, det var dj-bås, det var ravedansare. Det bjöds på glögg och pepparkakor och en avslutande uppförsbacke sista 500 m.
Det var häftigt och det gick fort och jag tänkte flera gånger att "nu orkar jag inte mer, jag måste gå lite" sedan tänkte jag "mind over body, det är så kort att det bara är att pressa allt jag har, "riktiga löpare spyr"" (det sista ett citat från Isabellah Andersson som jag läste i veckan), sedan försökte jag trycka ut liiiite mer kraft till benen. Jag hade mjölksyra så det bubblade ut ur öronen på mig mot slutet, men jag höll i.
Innan hade jag satt upp för mig själv att jag ville vara i topp 1000 på damsidan (det var drygt 20 000 damer som startade och drygt 22 000 herrar). Med facit i hand:
Det gick över förväntan, jag tog topp 1000 bland damer OCH herrar i motionsklassen och nästan så att jag till och med kom under tusingen även med eliten inräknad, nästan.
Det var ett grymt häftigt lopp och jag hade gärna gjort om det. Till exempel vid ett dj-bås mot slutet som stod precis i början på en uppförsbacke så spelades den här:
Jag kom ner mot båset precis innan första droppet och när basen väl satte igång nere i tunneln så var det liksom som att man trycktes upp av ljudvågorna, den känslan, den akustiken!
Efter målgång var jag tvungen att hänga på närmsta räcke ett tag (jag hade ju trots allt ryckt sista biten, i uppförsbacken) sedan gick jag ner och hämtade ut min väska, satte på mig en torr tröja och sist men inte minst skulle jag hitta mina föräldrar i det här:
Tur att de till och med tänkt på att ordna med "mötesplatser".Än en gång, tack för ett grymt bra arrangemang!
Kommentarer
Trackback
