Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night

I början av året var jag och en kompis och testade på hinderbaneträning på ett center i Kallhäll (Extremfabriken), vi såg reklam för ett OCR-lopp där och hon tyckte jag skulle anmäla mig. Jag var tveksam, men kikade ändå på loppet och fantiserade om att jag skulle kunna göra bra ifrån mig. 

 

För en vecka sedan kom en reklam-ad upp på Facebook, Ultimate OCR. Det fanns en plats kvar i elit (en klass jag kvalade in på enbart för jag är snabb på att springa, jag hade aldrig tävlat på hinderbana förr och aldrig försökt mig på 40 hinder under samma dag ens.... ännu mindre under samma 60+ min).

"Hur svårt kan det va´?", som en vis kvinna brukar säga.

 

Jag hoppades göra bra ifrån mig ändå men hade ett huvudsakligt mål; att ha mitt armband kvar vid målgång (i samband med att man får nummerlappen får man också ett armband, detta armband blir man av med om man skulle ge upp på ett hinder) och ett officiellt resultat med alla hinder avklarade, inget fusk! Eftersom jag sprang elit fick jag inte heller ta hjälp av medlöpare över svåra hinder, något jag var väldigt nervös över. 

 

11:10 gick starten, andra startgrupp efter herr elit, jag och 32 andra tjejer i varierande ålder stod på startlinjen. Eftersom jag aldrig gjort något liknande tänkte jag att jag skulle försöka få lite luft. När startskottet gick rusade jag iväg och var jämn etta till första hindret, en container som vi skulle klättra upp på och över. Redan här blev jag ikappsprungen (-klättrad?) av en handfull medtävlare. Nästa hinder var enkelt, en ställning, klättra uppför klättra nedför, som en jättestor trappstege. Sen bildäck och ett nät att krypa under, piece of cake.

 

Men tempot var högt och min mjölksyra steg rejält på nästa hinder, hinder nummer fem "Certex heavy bling", något jag funderat på vad det skulle vara, jo det var nämligen så att vi skulle ta varsin tung kedja och springa med. 

 

Efter detta hinder var jag rejält anfådd och fick försöka fyra-fem gånger om på efterkommande vägg. Nu hamnade jag väldigt långt bak i startfältet.

 

Jag körde på, hade ingen aning om vilket hinder som var vilket och hur långt jag kommit.

 

Vid ett hinder som hette "Sternum style" skulle vi försöka ta oss över en stock som låg ungefär två meter upp utan att nudda konstruktionen, jag försökte flera gånger om, säkert sju- åtta gånger på detta hinder innan jag faktiskt tog mig upp. Efter det var det ett enkelt hinder innan en skön löpsträcka för återhämtning. 

 

Glädjen över vilan var lite för kort, efter löpningen var det pang på, romerska ringar (armgång i ring), tre irländska stolar i rad (en platå på ca två meters höjd som man ska upp på utan att nudda konstruktionen här med, åtminstone med en planka på toppen och inte en semirund stock) och heavy pull (dra ett rep med en sandsäck i, först upp en viss höjd och sedan hala nedåt), allt detta klarade jag av på första försöket och sedan var det ut i skogen på löptur igen. 

 

Jag kände mig snorig och hissade snor, kände att det smakade metall och drog med handsken under näsan. Mmmm, blod. Som tur var hade jag ett lite mer lågintensivt parti framför mig, men funderade på om det skulle sluta blöda eller ifall det skulle sluta med ambulans. Kändes okej i övrigt, så jag fortsatte. 

 

Ett hinder som jag underskattat var "Merrell Hill", en kulle på hundra meter, "pfffft, äter jag till frukost", jag hade missat den detaljen att vi skulle släpa med oss en stock, upp och ner. sex minuter tog det! 

 

Efter detta var hindren ändå ganska lätta, jag var trött, hade ingen aning om hur många hinder jag avverkat eller hur långt det var kvar, lite äcklad av näsblodet men ändå med ett flow. 

Då såg jag taket på idrottshallen! 

 

De två sista hindren var tunga, först en vattentank, motvilligt hoppade jag i, dök under och tog ett par simtag. Sista hindret var ett virrvarr av ringar, rep, däck och till sist som en hängande konstruktion med ett handtag i som bara rörde sig i tvåvägsmönster och var stabil åt sidorna = lite svårare att få i gung. Försök ett blev jag blockerad av en tjej som satt väldigt länge på däcket jag var tvungen att använda som brygga, jag hängde i ett rep och blev tillslut för trött. Försök två orkade jag inte ens ta tag i repet. Försök tre lyckades jag på något vänster få fatt i allt jag behövde och med lite tur, envishet och råstyrka klara det sista hindret och passera mållinjen.

 

En tjugonde plats blev det idag (inofficiellt resultat), och jag har lärt mig att OCR-löpare inte bara är posers, även om de gillar att ta selfies halvnakna med sina magrutor, de är också otroligt starka.

 

Trött, nöjd, blåslagen. Fan vad grym jag är!! Jag hade kul på banan, något som kanske syns på bilder sedan om de väljer dessa (både fotograf och funktionärer påpekade mitt leende mot slutet).

 

Tack Ultimate OCR!