Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag har tänkt skriva något om vårt lopp, om vår upplevelse, i dagar, men jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte hur jag ska lägga upp det. Det måste bara ut, jag måste få min ventil.

 

Varför Madeira? När jag anmälde mig hade jag ingen aning om hur stort det skulle bli, att det skulle ingå i "Ultra Trail World Tour" och att världseliten skulle vara på plats. För mig började det på en semesterresa med sambon för två år sedan då vi helt ovetandes råkade hamna vid en checkpoint, där bestämde jag mig för att någon gång prova på loppet som gick i de fantastiska miljöerna på Madeira.

 

Något jag heller inte visste var hur tufft det skulle bli, jag var i bra form och hade avverkat både Ultravasan 90, Transylvania Trail Traverse- Dracula samt Kullamannen- Himmel, Hav och Helvete under hösten, det här skulle bli piece of cake, jag hade ju rutin på ultror nu. 

 

 

Innan loppet hade jag däremot gjort ett bra val, ett avgörande val för att fullfölja loppet är jag ganska säker på i efterhand. Jag hade hört av mig till Simon och Patrik, två andra svenskar i startlistan, och frågat om vi kunde hålla ihop.

 

Starten skulle gå klockan 00:00 natten till lördag 23/4 på nordvästra sidan av ön, transfer gick 21:00 från målområdet på sydöstra sidan. 

 

 

Första åtta timmarna av loppet var mörka, jag var trött, sådär som när man bara vill krypa ner i en varm säng och gosa in sig, men kroppen svarade och vi tog oss framåt, gåendes uppför, springandes nedför. Något som förvånade mig i början var det fantastiska publikstödet! Trots att klockan var mitt i natten möttes vi av ett folkhav vid det första samhället vi passerade. Jag försökte följa grabbarnas rytm, äta när de åt, stanna när de stannade, dricka mycket. Vi var snabba vid checkpointsen, fem-tio minuter in->ut. Det var lerigt och halt, allt vi såg var ljuset av pannlampor.

Plötsligt kom soluppgången, livet kändes så enkelt, tröttheten kändes som bortblåst, allt blev så vackert, Madeira är fantastiskt fint! 

 

 

Spärrtiderna var aldrig ett problem egentligen, vi plockade tid till varje ny cut-off och höll bra tempo. Vi ville ha marginal till slutet. 

 

Efter Transylvanien hade jag stenkoll på när i loppet det gick uppför och nedför, när det var springbart och när vi fick fälla ihop stavarna för att kunna använda händerna till klättring. Här kan jag inte minnas något parti som var helt flackt, det var aldrig så mycket stigning att vi behövde använda händerna i en klättring men det var heller aldrig så plant att vi kunde springa på ordentligt. 

 

Mellan checkpoint 5 och 6 började solen hetta till, här var det förmiddag och vi hade varit ute i ett tiotal timmar nu, vi hade dessutom en ganska brant stigning innan vi skulle ner för en, minst, lika brant nedförslöpa till dalen där sjätte checkpointen var (där även våra dropbags fanns med fräscha kläder och ny energi).

 

Vid checkpoint 6 stannade vi ett tag. Det var runt lunch och första gången vi åt lagad mat under loppet, köttfärs och ris. Jag bytte strumpor lade ner ballast i dropbagen och packade på mer energi men behöll samma kläder. Det var skönt med nya strumpor, men jag oroade mig för att skorna inte skulle hålla hela loppet då de börjat spricka upp på provisoriskt lagade ställen. Bära eller brista, hellre ett par halvtrasiga skor med bra grepp än reservskorna som var hela men hade sämre fäste. 

 

Efter sexan började vår kanske tyngsta klättring den dagen, det gick bara upp, upp, upp och lite mer upp i timtal. Jag minns inte hur länge, jag höll inte koll på tiden, men jag skulle tippa på att vi spenderade dryga tre timmar på att ta oss uppför en bergssida som mestadels var helt exponerad för solen under de varmaste timmarna. Eftersom molnen ligger så lågt bland bergen på Madeira kom vi över dem ganska fort och kunde inte förlita oss på skugga ens från dem. Många löpare låg utslagna längs banan i hettan. 

 

Till slut kom vi fram till toppen, CP7, här fanns kallt vatten, vatten att dricka, vatten att doppa huvudet i och kylspray att spraya benen med. Vi bestämde oss för att stanna tills vi kände oss svala igen men började ganska snabbt frysa av solfrossa. Så vi fortsatte. 

 

 

Nu var det 5k till nästa CP, publikkontroll, hit gick det bra bilvägar för åskådare och jag visste att mina föräldrar och min sambo var där, 5k, 300 nedför, 300m uppför. Denna sträcka var hisnande! Och livsfarlig! Smala, branta trappor och branta stup. Den tog oss två timmar. Senare fick vi veta att vinnaren avverkat den på 45(!) minuter.

 

Här stod familjen, med pompa och ståt och svenska flaggor! Haha. Detta var delmål 1, nu hade vi tagit oss förbi de värsta klättringarna, det i sig var en seger, vi hade också varit ute i 19 timmar och solen var snart på väg ner igen. Vi stannade inte särskilt länge, pratade snabbt med familjen och fick en puss innan vi fortsatte för att inte stelna till. 

 

Här någonstans hade jag min första stora dipp, jag lyckades sätta tårna i varenda sten och varje steg i utförslöpan kändes i låren. Men jag bet ihop och tog mig igenom den utan gnäll. "Bubblade" in mig i mig själv för att inte bli till besvär för de andra. 

 

Mörkret lade sig över ön igen, 20 timmar, tröttheten kom tillbaka med full kraft, var så less på allt socker vid checkpointsen och började med att välja soppa för att slippa tugga mer. 

 

Mitt "monster" kom här, min vägg. Den största jag haft, men jag fortsatte, fortsatte för att jag hade kommit såhär långt, för att jag inte ville bryta nu, fortsatte för vi sa att vi skulle springa över mållinjen tillsammans och hålla varandra i händerna.

 

Jag var arg, jag var trött, jag tänkte att om jag somnar ramlar jag ner för stupet, jag gnällde, grabbarna gnällde, vi gnällde så det nästan blev kul över stigningar och säkerhetstänk, över trappor och lera.

Sedan började jag gråta, och jag grät, och jag bröt ihop.

Jag såg saker, människor, lampor, marknadsstånd med hattar.

 

Vi fortsatte.

 

Vid sista checkpointen fick killarna en uppmaning att "take care of the lady", hon märkte min desperation att få avsluta detta, att bara få gå i mål. Min iver om att få dem att uppskatta hur lång tid det skulle ta till målet därifrån (och om det var mest väg nu, jag ville inte ut i skogen igen). Med tanke på vad vi alla gick igenom så kände jag mig väldigt väl omhändertagen, det kändes som att jag hade två snälla storebröder med mig, jag fick uppmuntrande ord och försökte förklara varför jag grät, men jag visste inte. Det var bara utmattning, för att jag hade en mental bild av att det här loppet skulle ta 24 timmar och nu hade vi varit ute i 28, still counting.

 

Vi såg Machico från högt ovanifrån, staden där målet fanns, vi hörde grodornas sång nere i dalen och vi fortsatte framåt i mörkret. 

 

En sista grässlänt nedför, en sista vägsnutt och några trappor. En fransman kom ikapp mig och sa att jag inte såg särskilt lycklig ut, jag svarade att jag var så arg på det här loppet och bara ville avsluta det. Han höll med.

 

Plötsligt var det plan mark, asfalt, liv och rörelse! Härifrån springer vi så fort våra trötta ben förmår, varje steg närmare mål.

 

Vi tog oss över mållinjen tillsammans, som planerat, hand i hand de sista stegen av detta lopp. Vilken känsla! 

 

Efter målgång hämtade jag ut mina tillhörigheter, slängde mina skor och åkte till hotellet. Jag var så trött att jag tackade nej till bjudmiddagen och missade finisher-kitet (priset för oss som gick runt). Jag luktade precis som det gjorde på sjukhustvätteriet jag extrajobbade på i mina tonår och ville bara ta ett bad. 

 

 

 

Fysiskt var det inte tuffare än Transylvanien, men mentalt var detta lopp det mest brutala jag gjort, allt för jag trodde mindre om det än det var. Men vi gjorde det! Fan vad bra vi är! Och tack grabbar! Tack för allt! Tack för jag fick dela upplevelsen med er och för att ni fanns där. Hojta när nästa äventyr dyker upp!