Transylvania trail traverse 2015

Året är 2015, det är en kall vårmorgon och Janie sitter på pendeltåget på väg till jobbet. Hon slösurfar lite och kommer att tänka på ett lopp hon sett någon vecka tidigare... Transylvanien, kollar upp det och VIPS så var hon visst anmäld. Hon hade INGEN aning om vad det var hon gav sig på. 
 
Ett drygt halvår senare en tidig fredagsmorgon står jag där utanför hotellobbyn och väntar på bussen som ska ta oss till start. Stämningen är på topp och alla skämtar och undrar hur sjutton detta ska gå. 
 
Vid start konstateras det att jag är den enda kvinnliga löparen på 106k (dracula), tar jag mig runt under spärrtiderna vinner jag oavsett, tar jag mig inte runt kommer det inte finnas någon kvinnlig representant på den här distansen. 
 
Fixar till drop-bag, kissar, kollar så jag har med mig allt jag behöver för första dagen och går till sist in i startfållan, ingen återvändo.
 
 
Startskottet går och jag börjar med en lugn lunk, knappt första milen är relativt lättsprungen med grusväg en bit och sedan stora trails med mjukt underlag. En liten bit efter checkpoint 1 börjar första klättringen upp på Omu peak, nu ska vi alltså upp till 2500 möh för första gången i ordningen, det börjar med bergsvägg och kätting, som många gånger även senare i loppet är det en vertikal vägg där det är klättring snarare än löpning som gäller.
 
Nästan uppe på toppen planar det ut och fantastiska löpsteg kan tas på bergskammen, Omu peak, CP2, högsta punkten och jag tänker vila lite, det har redan gått dryga tre timmar, och jag har tid att vila. Funktionärerna på Omu är fantastiska men de tillåter mig inte att stanna mer än nödvändigt, jag får lite halva och cola sen tycker de att jag bör gå vidare innan musklerna kallnar och stelnar, det blåser en del där. Jag blir visad åt vilket håll jag ska och går serpentinvägen neråt, här blir jag omsprungen av flera löpare, de utländska fortsätter förbi, sedan ser jag svenskarna en bit upp, de vinkar och hälsar. Andreas, kommer ner först, vi hade pratat lite på bussen till starten, efter kommer hans kompis Andreas (Arne), ytterligare två svenskar Per(ull) och Gabriel(ull), något om att allt skulle sluta på "ul" som dracul, samt en Rumän(ull?) som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på men som var till stor nytta första varvet med hela kartan inprogrammerad i sin pulsklocka. 
 
Jag följer med den här gruppen, den är kul, håller bra tempo och bra stämning. Vi går/joggar ner runt, passerar CP3 och påbörjar nästa klättring upp på Omu.
 
Här någonstans kommer vår långsammaste km på första varvet, 45 min tar den, det är alltså lite brant, men kul, vi klättrar på. Jag kommer inte ihåg exakt men tror att vi är på någonstans mellan sju och åtta timmar andra gången på toppen, CP4. Nu serveras vi varm soppa, åh så gott!!
 
Lite varmare och mer nöjda är det dags att ta oss neråt för andra gången, leden ner till CP5, är fin och inte alltför brant, vi kan faktiskt jogga en hel del. Vi stöter på lite får och kor på vägen bara. 
 
 Efter CP5 väntar väldigt teknisk och svårframkomlig terräng, detta kan ha vara det vackraste skogspartiet vi passerade under första loopen, vattenfall, grottor, lummig skog. Som sagt så var ju framkomligheten därefter och denna sträcka tar tid. Vi får knuffas och dras och gå en och en förbi branta väggar, krypa genom grottor och ta det lugnt över hala bumlingar. Vi passerar här mer än ett gravkors (vilka kommer här och där längs hela banan, men jag tror det var flest här). Jag håller koll på klockan för att se om vi är fas, cut-off är vid varvningen halvvägs, CP8, 14 timmar (kommer man in efter 14 timmar hålls man kvar och får fortsätta morgonen efter om man vill, inget jag tror min mentala styrka kan klara). 
 
CP6 och vi börjar känna oss lite stressade, vi ökar tempot och kämpar vidare mot sjuan, här har det blivit hyfsat lättsprunget, däremot måste vi gå pga vallhundar en sträcka. 
Mellan CP6 och CP7.
 
Vid CP7 bjuds det på plommonsprit om så önskas, jag önskar mig energidryck men en och annan i gruppen tar en hut. Nu är det bråttom. Här splittras gruppen lite, en tänker med säkerhet bryta och många tryter i motivation. Andreas köttar på och jag springer efter, de andra hamnar efter och vi tänker att vi väntar in dem vid varvning, ingen av oss har lust att missa spärren.
 
Efter 13 h och 45 min kommer vi in till varvningen CP8 och får där besked att vi inte behöver stressa vidare utan att det vi kan ta det lugnt äta lite, byta om, varmare kläder på och nya strumpor, skönt att komma ur min lökiga T-shirt efter 14h! 
 
Vi väntar in hela gruppen, alla klarar cut-off!! Alla är dock inte lika säkra på att ge sig ut ett varv till, två är, Andreas och jag. Vi tar oss iväg igen efter en dryg halvtimme och har då lite mer än tio timmar på oss till nästa reptid, 25 timmar. 
 
Första varvet var fantastisk rakt igenom, andra varvet skulle visa sig bli bra mycket mer pannbensträning.
 
 
Det börjar skymma ute, nu väntar den riktiga utmaningen, att tugga på i totalt beckmörker i tio timmar. Vi ska börja med en sista tur upp på Omu peak. Nu är det mörkt och Rumänen med GPS-klockan var väldigt trött efter loop 1, han var tvungen att stanna lite och äta varm mat, nu får vi förlita oss på manuella verktyg, karta och kompass, vi enas om att ta det väldigt lugnt, att hålla koll på karta och leder hela tiden. Först passerar vi en del skog sedan kommer vi ut i en dal med bra sikt, vi ser nästa stolpe på leden... och ögon!! Hur var det nu? Gula ögon björn, gröna räv? Jag kommer inte ihåg, vågar inte chansa, vi skriker och visslar och slår med stavarna mot varandra, djuret sitter kvar, det blinkar lite nonchalant ibland. Vi diskuterar om det är en björn eller en räv, det värsta vore en björnunge, vart är mamman?! Tillslut går vi närmare, bära eller brista, vi kan inte stå här hela natten vi har en spärr att hinna till! Då sprang RÄVEN därifrån, lättnaden infann sig och vi skrattade lite åt nojan. 
 
Vi kommer till ett område med lite mer teknisk klättring innan nästa dal, där var det också ögon, andra aggressiva ögon, vallhundar skäller på oss på ett par hundra meters håll. Vi förundras över mörkret, hur det kan vara så himla mörkt och det enda vi ser förutom ljuset från våra pannlampor är de stora skuggorna av massiva berg, berg som vi ska upp på. Vi möter en herde och Andreas frågar "Omu peak? " herden pekar rakt upp på toppen, på en vertikal. No no no, inte mitt i natten vi går leden upp det står "2 ora" på en skylt, för ingenting mäts i distans här, det är tid och tiden här ute går otroligt mycket fortare än i den vanliga världen. Lite mer klättring innan vi kommer upp på bergsryggen, nu hamnar vi i molnen, vi vet på ett ungefär var vi är, vi vet vilka stup det finns i närheten  (vi har sett dem dagtid), så vi fortsätter att ta det ganska lugnt, fokus på att hitta nästa markering på leden hela tiden. 
 
Sedan ser vi en blinkande markering på en stolpe och en till bredvid ett hus, ett hus vi aldrig sett förr.. eller? Vi står en stund och dividerar om vart vi kan vara (vi har varit ute i 19 timmar nu, det blåser, det är mörkt och vi står i molnen som yr omkring oss), jag stör mig på att det låter som något som fladdrar bakom oss och vänder mig om, där är flaggorna som säger att vi är på toppen, vi stod två meter från dem hela tiden, vi skrattar än en gång åt oss själva och går in i toppstugan, CP9, här serveras det MAT som man kan tugga på.
Korv är inte min favorit i vanliga fall, men efter tre bergsbestigningar på mindre än ett dygn sitter det mesta bra. 
 
Vi stannar en liten stund och pratar med funktionärerna här (Omu-folket var bäst, särskilt en kille, Andrei, som varje gång vi kom dit sa att vi skulle klara det, att vi var deras hjältar, gav oss små tips och sprang med oss på vägen en bit när vi var på väg ut igen). Sedan är det utför, det går ganska fort vi går och joggar vartannat och stigen är snäll. Först kommer vi fram till en stuga, där har de ställt ut kolsyrat vatten till oss det är otroligt gott med just kolsyra av någon anledning. Vi jobbar vidare till CP10, först går vi in på en tomt och kommer fram till att det är fel, sen ser vi en blinkande markering igen bredvid ett tält och antar att det är checkpointen, men vi får ingen respons från tältet trots att vi knackar på och ropar, vi fortsätter lite till ner och tappar en del höjd innan vi kommer fram till att det MÅSTE vara tältet, så vi tar oss tillbaka dit och låter lite mer, då vaknar de sovande funktionärerna och vi får våra klistermärken! 
 
Nu ska det vara en kort och brant nerförsbacke till nästa checkpoint, den är ganska brant och ganska lång tycker vi, mest känns den lång för att vi nästan hela tiden ser ljuset från CP11 nere på botten. När vi börjar närma oss står funktionärerna och visslar, ropar, bankar i kastrullock, "yey! Tänker vi dom hejar på oss!". Så är inte fallet, i alla fall inte primärt, det är tydligen två björnar precis runt knuten "va!? Säger jag, tror ni jag kan få se en?", vi såg inte björn, men nu vill de att vi ska vara kvar där en halvtimme jag förstår inte riktigt brådskan men Andreas vill iväg. De frågar vad som driver oss, varför vi ger oss ut i ett bergsområde fullt med björnar mitt i natten, om vi inte känner oss rädda eller avskräckta? Adrenalin och nyfikenhet är vi ganska överens om båda två, vi vill se vad vi klarar av och vi älskar spänningen och äventyret. Efter knappt 20 min och löften om att vi ska blåsa i våra visselpipor kommer vi iväg igen, en ytterligare klättring, en liten nedförslöpa och sedan biltransfer.
 
Uppför går enligt tidsplan, det tar knappa två timmar till till toppen av backen och nästa referee (dom har inte blivit så omnämnda här, men emellan checkpointsen hade de ibland placerat ut folk som dirigerade och kollade läget), 1:30 säger de att nedförslöpan ska ta. 
 
Vi får blåsa visselpipa i ytterligare två timmar. Den lilla nedförslöpan är visst inte liten, det är serpentiner i evigheters evighet, vi ser stadens ljus men den kommer inte närmre, vi börjar gena och springa rakt ner, här är det otroligt sammanbiten stämning, jag tror båda har gett upp redan, jag tänker på hur det kommer kännas att ha kämpat i över ett dygn och sen inte få fortsätta för att vi inte hann. Vi springer rakt ner istället för i spåret, tänker inte alls på hur det blir om vi hamnar fel eller går vilse nu. Tänker efter, hittar tillbaka, fortsätter i spåret. Jag får lite eld i röven när jag får för mig att något stort springer i buskarna nedanför, här har även marken blivit lite planare och vi har nästan en halvtimme på oss, vi kan ju faktiskt kämpa in i det sista, vi springer så fort vi förmår efter 24,5 h. Vi kommer ut ur skogen, det har börjat ljusna, en gubbe står på en balkong och vi frågar vart "hotel silva" är, han pekar neråt vägen, vi joggar ner och kommer till CP12 med en kvarts marginal. Fantastiskt!
 
Här stannar klockan 30 min, vi ska få åka bil förbi en husvagnscamping pga björnrisken där bland soporna, vi får veta att vi är de sista på banan då alla som kommit efter oss har brutit, även att vi är de enda svenskarna som kommit såhär långt. Här får även Andreas press på sig att gå runt, jag hade min "enda tjej"-press från början men nu är vi lika. Vi får mat vatten, klistermärken.
 
Så börjar bilturen, åh så mentalt jobbigt att sätta sig på ett mjukt säte och åka på skumpande grusväg en bit för att sedan fortsätta färden framåt på apostlarna. Nu är vi i alla fall på det stadiet att vi tar målgången förgivet,  vi kommer klara det nu! Vi har åtta timmar och knappa tre mil kvar.
 
Vi jobbar vidare, nu ska vi uppför och det känns som att det går otroligt fort till första hållpunkten på kartan, fem km på en knapp timme, snabbt fram nu! Nu är det bara ett par km och 300 höjdmeter till sista checkpointen!! Vi går och vi går och vi kommer ingenstans. Till slut! Typ två timmar senare ser vi en stuga, CP13! Den sista innan mål. Funktionären här har blåa plasthandskar och vill bre mina smörgåsar och jag står inte ut med henne för hon är för mycket just nu, men jag drar ett djupt andetag och tackar för bra service. Nu ska vi "bara" 1000 m rakt upp sedan är det rätt snällt, det börjar närma sig lunch, solen är het, vi har varit ute 28 timmar ungefär,  "bara" , är inte ett ord vi använder längre. 
 
 
Målvittringen börjar komma uppe på toppen någonstans, nu är det nedför! Det blåser så vi måste stötta upp oss med stavarna för att kunna hålla rakt spår (trekkingstavar, årets investering, hade ni frågat för två år sedan hade jag sagt "pensionärspryl"), 30 timmar, tiden går så fort här. Ner och lite till ner. I mitt huvud hittar jag på att jag gått slutet av banan (vilket jag inte gjort), jag målar dessutom upp den mycket kortare och lurar Andreas att nu är det bara en liten äng, en liten skog och så kommer vi till skidbacken, det var en äng, det var mycket skog, det var grusväg och lite grusväg till, det kanske går 20 min mer än vad jag vill, och sen.... sen tog det av mot en gräsplätt, en skidbacke, min kompanjon under de senaste dygnet hade gått en bit före på slutet men nu ställde han sig i början av slänten och väntade in mig, vi tar oss ner de sista 500 meterna av båda våras största äventyr tillsammans påhejade av våra medlöpare, ledning och Andreas familj.
 
 
Efter 31 h 22 min (officiell tid 30:52 pga transfer) besegrade vi Dracula som årets enda svenskar, jag som årets enda tjej och som årets lyckligaste äventyrslöpare! Jag hade aldrig klarat detta själv och förundras över förmågan till samarbete, jag träffade den här människan på fredag morgon och dygnet efter skulle han vara den jag förlitade mig på ute i Transylvaniens vilda natur, det är häftigt. Tack! 
 
Arrangemanget, upplevelsen, naturen.... det var fantastiskt! Jag kommer minnas den här tävlingen med värme, den var tuff och hård och den häftigaste upplevelsen jag varit med om hittills.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0