Hej
Hej, jag har sex pass kvar till semester och andra saker inplanerade mellan passen, därför kommer det vara låg aktivitet här. På söndag till exempel är det slutprov på näringsläran!!
Sålänge tänkte jag skriva en liten saga om i lördags, enjoy!
Jag gick upp tidigt och proppade i mig en brakfrukost, tänkte att 10.09 tåget blir en bra idé då är jag i stan vid strax innan 11 och det tar ju bara tio minuter till Stadion därifrån. Jag glömde att det var typ 20 000 andra som också skulle dit, det var helt smock! Försökte ta bilder, men blev bara suddigt.
11.20 var jag på plats på Östermalms IP, 50 min till start (jag startade i andra startgrupp för jag inte hade några resultat från tidigare tävlingar på maraton-distans), vart är nummerlappsutdelningen? Jag hittade tältet och det var också överfullt, en funktionär stod i öppningen och skrek "VÄND, TÄLTET ÄR FULLT, VI SLÄPPER ENDAST IN PERSONER SOM SKA HÄMTA UT NUMMERLAPPAR!". Jag armbågade mig förbi klungan, jag hade bråttom.
Sprang tillbaka till väskinlämningen, de kunde inte hitta min väska och jag blev mer och mer stressad, när jag sa "skitsamma" och tänkte sticka till start hittade de den. Jag slet upp väskan ur plastpåsen och hittade min kära musikmaskin (vet inte om jag klarat det utan den). Nu knöt jag bara fast påsen i väskan och slängde tillbaka den.
Klockan var nu ca åtta minuter över och jag hamnade i världens kö på väg till starten, men det var inte bara jag vi var väl 50-100 pers åtminstone, så hör jag startskottet, "fan". Jag satte igång min klocka, och gör ett försök att sätta igång footpoden, men den blinkar bara rött, batteriet var slut, varför hade jag inte kollat upp sånt ordentliget innan? I en lerig backe som alla mesade förbi och gick i kanterna joggade jag ner mitt i och sprang upp mot start, nu började det.
Första milen var helt ok, mycket att titta på, mycket folk och eftersom jag, iom att jag missat starten, hamnade bakom sista startgrupp, sprang jag om alla. Jag bara insöp stämningen. Jag hade inte hunnit justera min utrustning särskilt väl och eftersom jag hade dubbla tröjor och vätskebälte som inte var ordentligt åtspänt gled allting mot varandra och jag fick ständigt springa och småjustera, dra ner vätskebälte, dra ner vätskebälte, dra ner tröja. Det slet på nummerlappen så den lossnade från nålarna. Först försökte jag fixa det i farten, men det ville sig inte, så första stoppet blev att sätta en nål mitt i nummerlappen. Det gick ändå rätt fort.
Jag hade två flaskor med näringsdryck med, en i bältet och en som jag höll i handen, jag ville dricka upp den jag hade i handen rätt fort så jag kunde ta ur den på bältet eftersom jag inte spänt åt det och den dunkade mot ryggen i varje steg. Efter ca 1.8 mil var den uppdrucken, men då kom även kissnödigheten och funderingar. "Ska jag stanna och kissa här (sprang precis förbi några baja-major) eller ska jag vänta? Jag avvaktar tills det blir värre." Efter ca 2 mil tänkte jag att jag bara skulle låta det rinna, tanken på att krångla av och på mina blöta kläder kändes värre än att springa med kissiga byxor, precis då uppenbarade sig nästa omgång baja-major och det avgjorde mitt val, in av med byxor, "tar det aldrig slut?!" På med byxor (det var inte så lätt som det låter), ut, justera troskant och byxor längs vägen.
Jag fortsatte ut på Gärdet, typ halvvägs nu! Det var så OTROLIGT kallt, och blåsigt, det var motvind och regn och jag frös. Vid det här laget kände jag inte så mycket av mina ben, tårna kändes förvridna och jag tänkte att de säkert var brutna, men att jag skulle kolla det vid mål. Min klocka dog av vätan, det var hemskt jobbigt. Jag började tänka i km/kvar, det är illa.
Jag kände mig VÄLDIGT hungrig när sportbars-stationen närmade sig, slet till mig två och bara mosade in, jag hade ingen ordentlig salivproduktion och kunde inte andas genom näsan pga kylan, tuggade med öppen mun och det bara smulade runt, men det var GOTT. Efter att jag tuggat upp nästan precis sprang jag förbi mina hejande föräldrar, det kändes skönt.
Andra gången uppför vid Västerbron (förutom den och gärdet hade jag ingen egentlig koll på vart jag var, jag sprang och fokuserade på skyltarna där det stod hur långt jag sprungit) kände jag mig stark, jag hade precis fått i mig lite ätbart och blivit påhejad, det betydde mycket. Jag hade fortfarande energi och blev uppropad av speakern, då kände jag mig viktig. Det blåste på bron, upp till 19 sekundmeter hörde jag efter, mina våta kläder blev ännu kallare. Sprang förbi en termometer, 4 celsius, huuu! 35 km, inte ens en mil kvar! Det här tar jag!
De sista 6 km var, om möjligt, ännu värre, nu gjorde mina ben ondare än någonsin förr och jag var tvungen att gå en stund. Jag stannade för lite stretching mot en sopkorg och blev tittad snett på. Sedan körde jag, så fort jag orkade sista biten 3, 2, 1 km. Såg Stadion, blev lite tårögd. "ÄNTLIGEN, jag kommer att klara detta! Med dessa förutsättningar", ville bara krama om någon. Sprang in på banan, ååååå, mjuka sköna underlag. Min familj på läktaren, en storbildsskärm. Försökte ta i, men orkade inte längre, nu var det bara över mållinjen som gällde.
In i mål på 04.02.12, och vad kallt, måste hämta ut överdraget, byta om. Stapplade min ner till Östermalms IP. Fick min T-shirt, och en påse med snacks, och en KEXCHOKLAD (haha, det roliga var att vi gått igenom detta på näringsläran söndagen innan att det är hemskt att ge just kexchoklad, antar att det är vanligt, till folk som precis utfört en idrottsprestation då man frisätter fria radikaler, mänsklig rost så att säga, bara genom själva prestationen och sedan ännu fler om man äter godis och onyttigt efter) den var god och jag tuggade i mig den på en gång.
Ja förutom att eftersom min väska inte legat i plastpåsen och väskutlämningen var utomhus så var alla mina ombyteskläder dyngsura, så jag körde på tröjan vi fick vid mål, överdragsjacka och regnbyxor i Stockholm på mongolisk buffé. Haha. Tydligen hade det tagit en timme från att jag ringde till jag mötte upp familjen.... kändes som en kvart.
Sålänge tänkte jag skriva en liten saga om i lördags, enjoy!
Jag gick upp tidigt och proppade i mig en brakfrukost, tänkte att 10.09 tåget blir en bra idé då är jag i stan vid strax innan 11 och det tar ju bara tio minuter till Stadion därifrån. Jag glömde att det var typ 20 000 andra som också skulle dit, det var helt smock! Försökte ta bilder, men blev bara suddigt.
11.20 var jag på plats på Östermalms IP, 50 min till start (jag startade i andra startgrupp för jag inte hade några resultat från tidigare tävlingar på maraton-distans), vart är nummerlappsutdelningen? Jag hittade tältet och det var också överfullt, en funktionär stod i öppningen och skrek "VÄND, TÄLTET ÄR FULLT, VI SLÄPPER ENDAST IN PERSONER SOM SKA HÄMTA UT NUMMERLAPPAR!". Jag armbågade mig förbi klungan, jag hade bråttom.
11.35-11.40 Jag hade satt fast nummerlapp och chip (champion-chip hette de, hö hö), jag var tvungen att ta mig ut ur tältet, det var inte det lättaste heller. Hittade mitt nummer i väskinlämningen ställde mig i toakö. och började bli stressad. Hörde startskottet för första startgrupp kom på att jag slängt ner min Ipod i väskan "FAN!", gick på toa, behöll vantarna på.
Sprang tillbaka till väskinlämningen, de kunde inte hitta min väska och jag blev mer och mer stressad, när jag sa "skitsamma" och tänkte sticka till start hittade de den. Jag slet upp väskan ur plastpåsen och hittade min kära musikmaskin (vet inte om jag klarat det utan den). Nu knöt jag bara fast påsen i väskan och slängde tillbaka den.
Klockan var nu ca åtta minuter över och jag hamnade i världens kö på väg till starten, men det var inte bara jag vi var väl 50-100 pers åtminstone, så hör jag startskottet, "fan". Jag satte igång min klocka, och gör ett försök att sätta igång footpoden, men den blinkar bara rött, batteriet var slut, varför hade jag inte kollat upp sånt ordentliget innan? I en lerig backe som alla mesade förbi och gick i kanterna joggade jag ner mitt i och sprang upp mot start, nu började det.
Första milen var helt ok, mycket att titta på, mycket folk och eftersom jag, iom att jag missat starten, hamnade bakom sista startgrupp, sprang jag om alla. Jag bara insöp stämningen. Jag hade inte hunnit justera min utrustning särskilt väl och eftersom jag hade dubbla tröjor och vätskebälte som inte var ordentligt åtspänt gled allting mot varandra och jag fick ständigt springa och småjustera, dra ner vätskebälte, dra ner vätskebälte, dra ner tröja. Det slet på nummerlappen så den lossnade från nålarna. Först försökte jag fixa det i farten, men det ville sig inte, så första stoppet blev att sätta en nål mitt i nummerlappen. Det gick ändå rätt fort.
Jag hade två flaskor med näringsdryck med, en i bältet och en som jag höll i handen, jag ville dricka upp den jag hade i handen rätt fort så jag kunde ta ur den på bältet eftersom jag inte spänt åt det och den dunkade mot ryggen i varje steg. Efter ca 1.8 mil var den uppdrucken, men då kom även kissnödigheten och funderingar. "Ska jag stanna och kissa här (sprang precis förbi några baja-major) eller ska jag vänta? Jag avvaktar tills det blir värre." Efter ca 2 mil tänkte jag att jag bara skulle låta det rinna, tanken på att krångla av och på mina blöta kläder kändes värre än att springa med kissiga byxor, precis då uppenbarade sig nästa omgång baja-major och det avgjorde mitt val, in av med byxor, "tar det aldrig slut?!" På med byxor (det var inte så lätt som det låter), ut, justera troskant och byxor längs vägen.
Jag fortsatte ut på Gärdet, typ halvvägs nu! Det var så OTROLIGT kallt, och blåsigt, det var motvind och regn och jag frös. Vid det här laget kände jag inte så mycket av mina ben, tårna kändes förvridna och jag tänkte att de säkert var brutna, men att jag skulle kolla det vid mål. Min klocka dog av vätan, det var hemskt jobbigt. Jag började tänka i km/kvar, det är illa.
Jag kände mig VÄLDIGT hungrig när sportbars-stationen närmade sig, slet till mig två och bara mosade in, jag hade ingen ordentlig salivproduktion och kunde inte andas genom näsan pga kylan, tuggade med öppen mun och det bara smulade runt, men det var GOTT. Efter att jag tuggat upp nästan precis sprang jag förbi mina hejande föräldrar, det kändes skönt.
Andra gången uppför vid Västerbron (förutom den och gärdet hade jag ingen egentlig koll på vart jag var, jag sprang och fokuserade på skyltarna där det stod hur långt jag sprungit) kände jag mig stark, jag hade precis fått i mig lite ätbart och blivit påhejad, det betydde mycket. Jag hade fortfarande energi och blev uppropad av speakern, då kände jag mig viktig. Det blåste på bron, upp till 19 sekundmeter hörde jag efter, mina våta kläder blev ännu kallare. Sprang förbi en termometer, 4 celsius, huuu! 35 km, inte ens en mil kvar! Det här tar jag!
De sista 6 km var, om möjligt, ännu värre, nu gjorde mina ben ondare än någonsin förr och jag var tvungen att gå en stund. Jag stannade för lite stretching mot en sopkorg och blev tittad snett på. Sedan körde jag, så fort jag orkade sista biten 3, 2, 1 km. Såg Stadion, blev lite tårögd. "ÄNTLIGEN, jag kommer att klara detta! Med dessa förutsättningar", ville bara krama om någon. Sprang in på banan, ååååå, mjuka sköna underlag. Min familj på läktaren, en storbildsskärm. Försökte ta i, men orkade inte längre, nu var det bara över mållinjen som gällde.
In i mål på 04.02.12, och vad kallt, måste hämta ut överdraget, byta om. Stapplade min ner till Östermalms IP. Fick min T-shirt, och en påse med snacks, och en KEXCHOKLAD (haha, det roliga var att vi gått igenom detta på näringsläran söndagen innan att det är hemskt att ge just kexchoklad, antar att det är vanligt, till folk som precis utfört en idrottsprestation då man frisätter fria radikaler, mänsklig rost så att säga, bara genom själva prestationen och sedan ännu fler om man äter godis och onyttigt efter) den var god och jag tuggade i mig den på en gång.
Det var så otroligt kallt när jag gick till väskutlämningen, men jag var lycklig och stolt såklart! Jag hämtade ut min väska och gick mot ett tält som såg ut som att det var till för ombyte. Världens gulligaste dam kom och sa åt mig att gå in lite längre för det var inomhus och varmare, "finns det duschar där?" undrade jag och hon sa att hon antog det, jag var helt borta. Jag gick in och satt ner, ringde min sambo och sa att jag var vid duschen och att jag skulle höra av mig när jag var klar. Jag försökte krångla av mig mina kläder men hade ingen styrsel i kroppen och höll på att dra armarna ur led, av med skorna, tårna var hela. En brittisk tjej frågade mig om öl, jag sa att jag inte hade någon aning och att det inte var öl jag var sugen på just nu direkt... hänvisade till öltälten utanför, hon sa att de bara serverade alkoholfritt, haha, svenskar och kaffe, britter och öl. In i duschen och tina, det gjorde så otroligt ont att få varmt vatten (och då var det inte jättevarmt ens) på sin kalla kropp. Äntligen var det över.
Ja förutom att eftersom min väska inte legat i plastpåsen och väskutlämningen var utomhus så var alla mina ombyteskläder dyngsura, så jag körde på tröjan vi fick vid mål, överdragsjacka och regnbyxor i Stockholm på mongolisk buffé. Haha. Tydligen hade det tagit en timme från att jag ringde till jag mötte upp familjen.... kändes som en kvart.
Kommentarer
Trackback
