Jag är icke rädd längre.

Jag vet inte om jag ska kalla det jag kände förut rädsla heller, hat kanske? Nej det är för starkt, men det var en bitsk känsa i alla fall. Han har fortfarande inte sagt ett enda snällt ord till mig och jag har inte hört honom säga det till någon annan heller, däremot så har jag lärt mig lite av honom. Det där med att han inte kan säga snälla saker är ju inte mitt problem, det är ett stort problem som han har själv, som mobbarna när man var liten.... jag undrar om jag egentligen träffade på en riktig mobbare någon gång, tvivlar.

Jaja, en vacker dag när jag har tid och lust ska jag lägga in massor av vackra bilder och skriva långa fina texter. Det är bara det att hela min kamera är fylld av Kisseliten, som jag hatar nu för hon krasade en blomkruka imorse, och jag är helt fantasilös.

Hejjs.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0