Fina små minnen på min kropp.
Har ni tänkt på det? Jag har. Det faktum att ärr faktiskt inte enbart är missprydande och elaka saker som ska glömmas bort. Jag gillar mina ärr, det betyder INTE att jag skär mig och skapar nya med flit. Nästan alla synliga ärr på min kropp har en liten historia.
Jag kliar lite på ryggen och känner en liten, liten utbuktning, en utbuktning som väcker minnen. Ett minne av en rolig lek som spårade ut och blev ett stort, stort sår på den då så lilla jag. Jag kommer ihåg att vattnet i badhuset blev rött och att jag var lite yr, men jag kommer aldrig glömma den leken vi lekte innan jag gjorde illa mig.
Jag har ett litet ärr på hjässan. Ett minne från en höskulle vi sov på en gång och en planka som ramlade ner i mitt huvud. Pippis mamma som skulle sätta upp mitt hår med hårnålar, så hon kunde få grepp om ifall såret var djupt eller ej, och jag själv skrikandes "Nej! Inte nålen!" I ren panik då jag trodde att hon skulle börja sy i mitt huvud därinne på badrumsgolvet. Massa små nyfikna kompisar runtomkring som säkert undrade ifall jag skulle komma att dö i hjärnblödning under natten eller ej.
Jag har ett operationsärr i min ljumske från tiden då jag hade ett "manligt ljumskbråck" hur nu en kvinna kan få det. Snäll sjukhuspersonal som berömde att jag var "så duktig som vågade gå till operation utan mamma och pappa" (jag var 16 år försjutton, vem behövde mamma och pappa då?). Nersövd och roligt dropp.
Det finns ofta historier i ärr, nostalgiska och fina, hemska och spännande, jag gillar mina.
Jag kliar lite på ryggen och känner en liten, liten utbuktning, en utbuktning som väcker minnen. Ett minne av en rolig lek som spårade ut och blev ett stort, stort sår på den då så lilla jag. Jag kommer ihåg att vattnet i badhuset blev rött och att jag var lite yr, men jag kommer aldrig glömma den leken vi lekte innan jag gjorde illa mig.
Jag har ett litet ärr på hjässan. Ett minne från en höskulle vi sov på en gång och en planka som ramlade ner i mitt huvud. Pippis mamma som skulle sätta upp mitt hår med hårnålar, så hon kunde få grepp om ifall såret var djupt eller ej, och jag själv skrikandes "Nej! Inte nålen!" I ren panik då jag trodde att hon skulle börja sy i mitt huvud därinne på badrumsgolvet. Massa små nyfikna kompisar runtomkring som säkert undrade ifall jag skulle komma att dö i hjärnblödning under natten eller ej.
Jag har ett operationsärr i min ljumske från tiden då jag hade ett "manligt ljumskbråck" hur nu en kvinna kan få det. Snäll sjukhuspersonal som berömde att jag var "så duktig som vågade gå till operation utan mamma och pappa" (jag var 16 år försjutton, vem behövde mamma och pappa då?). Nersövd och roligt dropp.
Det finns ofta historier i ärr, nostalgiska och fina, hemska och spännande, jag gillar mina.
Kommentarer
Trackback
