UTMB-det ultimata kraftprovet

2012 sprang jag mitt första maraton, 2013 min första "ultra" på 50 km, 2014 sprang jag ultravasan för första gången och blev varse om "UTMB-poäng". I min nyfikenhet tog jag reda på vad det innebar.
 
Tydligen var UTMB i mångas ögon det ultimata kraftprovet, 170 km runt Mont Blanc, 10 000 höjdmeter upp och lika många ner, 46,5 timmars tidsgräns.
 
Man har tre kvaltävlingar på sig att samla ihop 15 poäng för att ens få ansöka, hur många poäng en tävling utgör är beroende på banlängd och svårighetsgrad. Ultravasan, 90k, ger till exempel 2 poäng. Dessa tre tävlingar ska ha varit genomförda inom två års intervall.
 
2014 var detta för mig en oöppnåelig dröm, något för de segaste och starkaste, de som varit med i leken länge.
 
2015 sprang jag i Transylvanien och fick min första fempoängare. Våren 2016 sprang jag Madeira Island Ultra Trail och plockade ytterligare fem poäng, samma höst sprang jag den något mer tekniska lillebrodern till UTMB-TDS och fick där ytterligare sex poäng.
 
Drömmen blev plötsligt ett livsmål på riktigt.
 
Trots att jag hade 16 poäng hade jag inga höga förväntningar vid ansökan, sållningen är stenhård och få blir godkända vid första sökningen, jag tänkte att jag provar.
 
En månad efter ansökan kommer resultaten, mitt hjärta slog superhårt när jag öppnade listan och ännu hårdare när jag till min förvåning såg att jag fått en "positive draw", jag blev överlycklig! Och livrädd! Hur skulle detta gå?
 
I januari, när resultaten kom, hade jag en plan på att träna stenhårt och vara väl förberedd, livet kom emellan och det längsta passet jag sprungit i år, det enda långpasset, var Lidingö Ultra 50km, utöver det har jag haft två kvalitetspass i skidbacke, ett i juni och ett i juli. Visst springer jag, men det mesta har varit mysiga milslunk i lugnt tempo.
 
Jag har pratat om det så lite som möjligt, min sambo har varit orolig för att jag inte velat nämna det ens, för helt ärligt, jag trodde inte jag skulle klara av det. Inte ens när jag stod där på startlinjen i Chamonix i fredags trodde jag att det skulle gå vägen, jag hade en tanke på att jag påbörjar och gör mitt bästa, vilket jag vet är bra, men jag visste inte om det var tillräckligt i det här fallet.
 
Vi hade blivit lovade hårt väder, riktigt hårt, -10C och stormbyar på topparna, något mildare men regnigt och dimmigt i dalarna. Och tro mig, vi fick allt, verkligen allt!
 
 
FREDAG 1/9 18:30
 
Det är något speciellt med starten i sådana här lopp, det är alla känslor från rädsla till förväntan. Vi stod 2500 löpare i startfållan och vi visste att många av oss inte skulle klara detta, att några skulle ge upp, att några inte skulle klara tidsspärrarna, att några skulle bli avplockade pga medicinska skäl och att några skulle bli skadade, så är det, jag var nästan helt säker på att jag skulle tillhöra någon av dessa kategorier innan helgens slut, jag visste bara inte vilken ännu. Min strategi var att vara så snabb i början att jag skulle kunna promenera mig in i mål på slutet om bara mitt psyke och min kropp orkade. 
 
Efter en pampig startmelodi och speakerpepp ljöd startskottet, det var trångt och jag stod långt bak, första två kilometerna gick jag mer än jag sprang men sedan lättade det upp och jag joggade i sakta mak på väg mot första checkpoint, Les Houches, 8km bort och nästan helt plan väg, samma början som slutet av TDS. Jag stötte på några svenskar och en finsk tjej och pratade lite med dessa första biten, trevlig start på loppet. 
 
Sedan började det gå uppför, och kort därefter började mörkret smyga sig på, jag gillar inte nätterna, min inre klocka säger "SOV!" och jag gör allt för att kämpa emot, men det var också kallt, otroligt kallt så jag fokuserade hela tiden på att sätta den ena foten framför den andra och inte stanna, för att hålla värmen och för att inte tappa tid.
 
LÖRDAG 2/9 06:00
 
Vi kom till en topp lagom till ljuset började komma, en australiensk tjej som jag småpratat lite med under stigningen stannade upp av tröttthet, jag gick förbi med orden "keep on walking girl, the daylight is coming now!", hon följde efter. 
 
 
Fortfarande frusen i själen fortsätter jag framåt, neråt nu, tills jag ser ett tält, en checkpoint! Klockan är ca sju på morgonen, vi har varit ute i 13 timmar och jag har kommit ca 7 mil.
 
Allt blir lättare när ljuset kommer och när vi närmar oss Courmayeur (en publikkontroll där Tobias lovat att möta upp, där min drop-bag med rena kläder finns) är de sista två checkpointsen samma som de första två i TDS, vilket gör att det känns bra, för jag vet var jag är och ungefär hur lång tid det tar till Courmayeur härifrån. Jag stöter ihop med flera svenskar under denna sträcka och det är trevligt att prata sitt hemspråk, att det är så många från Sverige med på detta. 
 
Jag kommer till Courmayeur ca 11:20 och stannar i 1,5 timme, för att jag har tiden och för att jag behöver tiden, för att det är så skönt att spendera lite tid med sin älskade på en solig gräsmatta och för att jag tar mig tid att byta om, vaska ansiktet, använda toaletten och äta lagad mat. 8 mil har jag tagit mig nu, 9 kvar.
 
Efter Courmayeur är det uppför, jag tar det väldigt lugnt, passar på att njuta så mycket som möjligt av solen som behagat dyka upp en kort stund här på dagen.
 
 
Nu vill jag minnas att det är uppförsbacke en bra bit, Courmayeour ligger på 1200 möh, och i etapper jobbar vi upp till 2500 möh, det blir kallare, regnigare och blåsigare ju mer vi klättrar. Sista checkpointen innan toppen kollar funktionärerna våran klädsel innan de släpper iväg oss, ingen hud syns, allt är vatten- och vindtätt, jag ber en funktionär hjälpa mig dra jackan över handskarna så att mina handleder inte ska förfrysa, den här toppen är inte nådig! Hade jag lagt mig mot vinden hade den hållt mig uppe, sikten var minimal och det var så otroligt kallt att min motiavtion tröt. En fot framför den andra, inte stanna, var mitt mantra, när kroppen säger ifrån, spring med hjärtat var mitt andra. Snart är vi på väg neråt igen, och ju mer det går neråt, ju varmare blir det, snön övergår i regn och andra natten börjar smyga sig på. 
 
När jag kommer till La Fouly, 110 km in i loppet är det mörkt, jag är genomblöt och kall, jag har nått min gräns, jag är beredd att ge allt för en varm säng, leker med tanken på att bryta, sitter en stund, dricker varm soppa och försöker bli varm. En kille kommer in i tältet, han har haft enbart diskhandskar på sig uppe på toppen och har nu fått en värmefilt av sjukvårdspersonalen, han sätter sig bredvid mig och ligger utslagen under filten med huvudet på bordet. Jag bestämmer mig för att fortsätta, för hans och för alla andras skull, för min skull! 
 
Nästa checklpoint är en sovkontroll, jag har bestämt i förväg att jag ska försöka sova där, spärrtiden är 02:00 och jag tänker att jag då slipper en liten del av den mörkaste natten ute i skogen. Så jag sätter iväg, från La Fouly är det lätt nedåtsluttande asfalt i 8km, den biten tar mig en knapp timme och jag känner mig varm och torr igen, det har slutat regna och allt känns lite bättre med tanken på att jag ska få vila snart. Jag har varit igång i närmare 30 timmar. 
 
Men när nedåtsluttningen tar slut är sista biten upp till sovkontollen Champex-Lac 5km i långsamma serpentiner, jag är trött och har börjat se människor, djur och spöken i allt. Jag är otroligt less! Tills jag kommer fram, till den efterlängtde kontrollen där jag ska få sova! 
 
Jag är där strax efter halv tolv på natten och måste vara därifrån innan två, det ger mig nästan en timmes sovtid. 
 
Så, sova, nä, det blev inget med det, sovsalen är ett restaurangtält, ett skal de satt upp, i tältet ligger ett 50-tal skumgummimadrasser på asfalten, på dessa varsin filt, alla som vilar därinne har ställt egna alarm som ljuder med jämna mellanrum, det finns ingen värme och utanför ljuder speaker och musik på full volym, jag ligger ner, vilar och huttrar i 40 min innan jag ger upp, äter pasta och köttfärs, fyller på vatten, ger mig av. 
 
SÖNDAG 3/9 02:00
 
En stigning kvar i natten, sedan nedåt mot Trient och nästa kontroll där Tobias lovat att möta upp, tänker att jag ska få träffa honom, tänker att gryningen borde kommit då, tänker att när jag är där så har jag bara 29 km kvar, nästan inne i mål.
 
Fem timmars kamp i mörkret väntar, fem timmar då jag ibland stannar och blundar av trötthet, fem timmar då jag tänker att, nu har jag kommit såhär långt, nu klarar jag detta, natten är snart över och då är det värsta avklarat, kroppen är med, men huvudet trött. 
 
Vi går igenom en liten typisk alpby med timmerhus där varenda hushåll har dille på trädgårdstomtar, inte lite av dem heller, det är säkert ett 20-tal per tomt. Små äckliga varelser finns bakom varje hörn och en trött hjärna behöver inte mycket för att hjärnspökena ska komma. Jag känner obehag och håller mig nära andra löpare hela tiden. 
 
 
Jag ser så mycket trasiga människor, vi har blivit en liten grupp nu som är ganska jämna, några känner varandra, andra inte, vi håller ihop fastän vi inte säger så mycket, det känns tryggt.
 
När vi först ser Trient är vi ett par hundra meter över kontrollen, ser värmen, ser ljuset och ändå så långt kvar, biter ihop och kämpar nedåt, är där strax innan sju på morgonen och det börjar bli ljust igen. Tobias möter upp, har med sig kokta ägg och sallad (och vad jag älskar honom för det! Så gott med något annat än socker och pasta!) masserar, är där, ger mig energi, nu är det inte långt kvar och ljuset är på väg. Jag lättar min packning och ger honom pannlamporna, jag behöver dem inte längre och det känns skönt att slippa ha dem i bagaget. 
 
På väg mot nästa kontroll kommer solen, det är varmt i solljuset men kallt i skuggan, svårt att vara rätt klädd. Jag är numera ganska säker på att jag kommer gå i mål idag, att jag om några timmar är en av de få utvalda som klarat UTMB, jag kämpar på för att inte bli bekväm, för att inte tappa tempo och bli avplockad på slutet för jag blev för långsam. Jag trodde att synerna skulle försvinna med ljuset, men stockar är fortfarande människor stenar är djur. Jag är hela tiden medveten om att det bara är i mitt huvud och är ständigt uppmärksam på huruvida kobjällrorna jag hör sitter på kor eller är människor som hejar. Allt är som i ett fyllerus.
 
 
 
 
En man från Cypern kommer ikapp mig, vi har pratat lite under natten och jag kommer ihåg honom, vi pratar lite, han berättar om sitt företag. Han är gymägare och jobbar enligt egen utsago mycket med ledarskap och personalutveckling, det är trevligt en stund, men när han efter ett tag ska tvinga mig att springa i en nedförsbacke och jag vill spara på mina stackars knän till sista biten så ledsnar jag och säger åt honom att fortsätta utan mig, det här är mitt lopp! Han är påstridig och jag är trött och disträ, jag skiter i helt enkelt. 
 
Vi kommer ner till näst sista checkpointen innan målet, Vallorcine, ca 18 km kvar nu och jag är 45 min före cut off, min plan är att bara fylla vatten, men cyprioten säger "ge mig en kvart så är jag redo och vi kan fortsätta", jag kontrar med att jag inte behöver mer än ett par minuter att fylla vatten, "fem minuter då!" säger han och pinnar iväg. När jag är klar att gå ser jag honom inte och struntar i honom, med ett sting dåligt samvete över att jag bara sticker, men å andra sidan har jag inte så stor lust att sällskapa med denna person och har inte lovat något. Så jag slår bort det. 
 
Härifrån är banan omdragen och ingen vet exakt var vi ska, det är stressande för många märker jag, och även jag känner stressen lite, samtidigt känner jag ett lugn i att det nu är drygt 1,5 mil kvar av loppet och jag har nästan fem timmar på mig, det borde inte vara ett problem. Oron ligger i att jag har kämpat i över 40 timmar, att missa en cut off mot slutet vore så otroligt surt. 
 
Jag stöter på en frisk fläkt, Christoph från Belgien, vi pratar och skrattar och skämtar och har trevligt. Vid det här laget känns det nästan som att jag har en bra fylla. Vi pratar om saker som våra respektive länder är kända för, Christoph känner bland annat till "Fjollraven" och innan jag förstått att det är märket Fjällräven han pratar om så tror jag att det är någon satir-viking av något slag. Vi diskuterar fördelarna med en softshell-väst (som är vad vi får om vi går i mål) och att hans vänner inte förstår nyttan utan ärmar, att han också sett att alla stenar var målade, men hans stenar var mer crackhead-djur medan mina stenar var av den mer klassiska bondgårdsdjurstypen. 
 
Vi springer lite, jag påpekar att "här var vi ju precis!", "javisst" säger Christoph, "fast det är inte samma ställe, det ser bara precis likadant ut", och så är det, allt ser likadant ut, det är inte samma ställe. 
 
Sista checkpoint är på toppen av en skidlift och i backen är det något som skriker på oss, "EN BÄVER!?" utbrister jag, "i själva verket en marmot" blir jag rättad, men att det är samma släkte kan jag få rätt på.
 
 
Vi stöter på Andrew, en mycket gammal man från Storbritannien som verkar något förvirrad och överhettad, gubben har varit upp över halva vägen till checkpointen redan och vänt för att det inte var någon som scannade hans nummerlapp. Det är mitt på ljusa dagen, det är varmt och vi håller honom sällskap under stigningen, kontrollerar så att han har vatten och småpratar med honom. När vi nått hela vägen upp tjafsar han lite med funktionärerna, tar en mugg cola och pinnar vidare (det här är en fabror som ser ut att vara i 80-årsåldern och det ska visa sig i efterhand att han gick i mål före oss ungdomar!).
 
La Flégére, 8 km nedförsbacke in i mål, över två timmar tillgodo. Nu går det upp för mig att jag kommer att fixa det här på riktigt, att jag inom ett par timmar kommer vara en i den utvalda skaran att ha avklarat UTMB, det ultimata kraftprovet, det som bara var för dem som var av det riktiga virket, det onåbara.
 
I ren eufori springer vi första biten nedför, trots värkande knän och lår efter att ha dundrat ner för över 9000 höjdmeter under de senaste två dygnen, Christoph pratar franska och det blir så mycket enklare på ett franskt lopp när det är single track och man ber dem vänligt på deras hemspråk att ge plats, det lät så himla mycket trevligare än på engelska. Vi diskuterar segergest, hoppa? Nä, skulle inte tro det va? Det kanske räcker med "armarna upp mot himlen"-gesten idag. 
 
Nästan nere i Chamonix möter vi på två Team Nordic Trail-ledare, de är ute och hejar på löpare och stannar för att gratulera, kolla hur det är, småprata lite. De säger att det bara är en km kvar ungefär.
 
Så fort vi kommit ut på asfalten SMSar jag Tobias "Chamonix nu!!", Christoph ska ta på sig en jacka för att göra sina sponsorer nöjda och vi går lugnt till vi ser kravallstaket, där börjar vi jogga, det bli mer och mer publik längs upploppet och jag springer fortare! Jag är så lycklig! Tobias hoppar in i upploppet med mig, springer bakom och peppar, jag missbedömer upploppet och tror först att de plockat ned målbågen "sniket" tänker jag och trappar ner på farten, men hör hur Tobias fortsatt hejar på och ökar takten igen, lite till, high fivear publiken, njuter, tar de sista stegen in under målbågen och andas ut, efter 45 timmar på banan är jag klar.
 
Total vakentid sedan senaste powernap på 20 min slutade på 51 timmar, då var jag redigt trött!
 
 
 
 
Det är över, flera års längtan och vånda är till sin ända, jag har avklarat en 100-miles, THE 100-miles.
 
Ca 2 500 löpare lämnade Chamonix på fredagskvällen, nästan 900 av dessa fick av olika anledningar kliva av banan längs vägen.
 
Jag passerade mållinjen som den sjunde svenska kvinnan i UTMBs historia (jag tror att detta var 15e upplagan, med lite justerad och förlängd bana längs vägen).
 
Vi fick allt, vi fick iskallt och vinter, vi fick kokhett och sommar, allt! 
 
Det är så svårt att sammanfatta 17 mil och två dygn på det här sättet. Varenda ultra jag gjort har varit en resa och efter varje lopp är jag en ny människa, något mer ödmjuk, något visare, något lugnare. 
 
Jag har sagt till mig själv och till alla andra att jag är klar nu, att detta var målet, inga fler ultror. Men efter varje äventyr får jag en längtan efter mer. Det är så mycket hjärta i ultralöpning, mentaliteten är inte mottävlare, den är medtävlare och man hjälper varandra för att klara av att mäkta med. 
 
Tack Chamonix och UTMB för en fantastisk upplevelse!
 
 

En annan utmaning- OCR-lopp (Ultimate OCR)

I början av året var jag och en kompis och testade på hinderbaneträning på ett center i Kallhäll (Extremfabriken), vi såg reklam för ett OCR-lopp där och hon tyckte jag skulle anmäla mig. Jag var tveksam, men kikade ändå på loppet och fantiserade om att jag skulle kunna göra bra ifrån mig. 
 
För en vecka sedan kom en reklam-ad upp på Facebook, Ultimate OCR. Det fanns en plats kvar i elit (en klass jag kvalade in på enbart för jag är snabb på att springa, jag hade aldrig tävlat på hinderbana förr och aldrig försökt mig på 40 hinder under samma dag ens.... ännu mindre under samma 60+ min).
"Hur svårt kan det va´?", som en vis kvinna brukar säga.
 
Jag hoppades göra bra ifrån mig ändå men hade ett huvudsakligt mål; att ha mitt armband kvar vid målgång (i samband med att man får nummerlappen får man också ett armband, detta armband blir man av med om man skulle ge upp på ett hinder) och ett officiellt resultat med alla hinder avklarade, inget fusk! Eftersom jag sprang elit fick jag inte heller ta hjälp av medlöpare över svåra hinder, något jag var väldigt nervös över. 
 
11:10 gick starten, andra startgrupp efter herr elit, jag och 32 andra tjejer i varierande ålder stod på startlinjen. Eftersom jag aldrig gjort något liknande tänkte jag att jag skulle försöka få lite luft. När startskottet gick rusade jag iväg och var jämn etta till första hindret, en container som vi skulle klättra upp på och över. Redan här blev jag ikappsprungen (-klättrad?) av en handfull medtävlare. Nästa hinder var enkelt, en ställning, klättra uppför klättra nedför, som en jättestor trappstege. Sen bildäck och ett nät att krypa under, piece of cake.
 
Men tempot var högt och min mjölksyra steg rejält på nästa hinder, hinder nummer fem "Certex heavy bling", något jag funderat på vad det skulle vara, jo det var nämligen så att vi skulle ta varsin tung kedja och springa med. 
 
Efter detta hinder var jag rejält anfådd och fick försöka fyra-fem gånger om på efterkommande vägg. Nu hamnade jag väldigt långt bak i startfältet.
 
Jag körde på, hade ingen aning om vilket hinder som var vilket och hur långt jag kommit.
 
Vid ett hinder som hette "Sternum style" skulle vi försöka ta oss över en stock som låg ungefär två meter upp utan att nudda konstruktionen, jag försökte flera gånger om, säkert sju- åtta gånger på detta hinder innan jag faktiskt tog mig upp. Efter det var det ett enkelt hinder innan en skön löpsträcka för återhämtning. 
 
Glädjen över vilan var lite för kort, efter löpningen var det pang på, romerska ringar (armgång i ring), tre irländska stolar i rad (en platå på ca två meters höjd som man ska upp på utan att nudda konstruktionen här med, åtminstone med en planka på toppen och inte en semirund stock) och heavy pull (dra ett rep med en sandsäck i, först upp en viss höjd och sedan hala nedåt), allt detta klarade jag av på första försöket och sedan var det ut i skogen på löptur igen. 
 
Jag kände mig snorig och hissade snor, kände att det smakade metall och drog med handsken under näsan. Mmmm, blod. Som tur var hade jag ett lite mer lågintensivt parti framför mig, men funderade på om det skulle sluta blöda eller ifall det skulle sluta med ambulans. Kändes okej i övrigt, så jag fortsatte. 
 
Ett hinder som jag underskattat var "Merrell Hill", en kulle på hundra meter, "pfffft, äter jag till frukost", jag hade missat den detaljen att vi skulle släpa med oss en stock, upp och ner. sex minuter tog det! 
 
Efter detta var hindren ändå ganska lätta, jag var trött, hade ingen aning om hur många hinder jag avverkat eller hur långt det var kvar, lite äcklad av näsblodet men ändå med ett flow. 
Då såg jag taket på idrottshallen! 
 
De två sista hindren var tunga, först en vattentank, motvilligt hoppade jag i, dök under och tog ett par simtag. Sista hindret var ett virrvarr av ringar, rep, däck och till sist som en hängande konstruktion med ett handtag i som bara rörde sig i tvåvägsmönster och var stabil åt sidorna = lite svårare att få i gung. Försök ett blev jag blockerad av en tjej som satt väldigt länge på däcket jag var tvungen att använda som brygga, jag hängde i ett rep och blev tillslut för trött. Försök två orkade jag inte ens ta tag i repet. Försök tre lyckades jag på något vänster få fatt i allt jag behövde och med lite tur, envishet och råstyrka klara det sista hindret och passera mållinjen.
 
En tjugonde plats blev det idag (inofficiellt resultat), och jag har lärt mig att OCR-löpare inte bara är posers, även om de gillar att ta selfies halvnakna med sina magrutor, de är också otroligt starka.
 
Trött, nöjd, blåslagen. Fan vad grym jag är!! Jag hade kul på banan, något som kanske syns på bilder sedan om de väljer dessa (både fotograf och funktionärer påpekade mitt leende mot slutet).
 
Tack Ultimate OCR!
 
 

TDS-sur les Traces des Ducs de Savoie

”In the footsteps of the dukes of Savoie”, ett race för hertigarna (och hertiginnorna). Starten går i Courmayeur (Italien), målet är Chamonix (Frankrike), tolv mil, drygt 7 km uppför, två dagar, en natt.

Klockan ringer vid 03:50. Jag har varit livrädd för den här dagen sedan i april, vill jag verkligen? Jag måste, för att få ett nytt ultraminne, ett ljusare. Jag är trött, det blev bara fem timmars sömn, men jag hoppas att energin kommer till mig så fort jag kommer ner till torget där starten går.

Nojar, packar om. Jag kommer ha en ryggsäck under loppet med vatten, energi, telefon, första förbandskit, lampa, våtservetter, visselpipa, kompass osv.

I övrigt får vi lämna in två såkallade ”dropbags” vid starten.

Den ena transporteras till en checkpoint drygt halvvägs, där har jag lagt ett nytt ombyte kläder, vaselin, bars, gel och CHIPS! Innan ompackningen har jag även packat ned min reservlampa i denna påse (för att jag tänker att jag ska vara vid den här checkpointen ungefär klockan 20:00 och jag borde inte behöva två lampor innan dess, dessutom är det tungt att bära på), jag vågar inte chansa, packar båda lamporna i ryggsäcken som jag ska bära med mig.

Den andra påsen kommer finnas tillhands vid mål, där har jag duschsaker, ett ytterligare ombyte, fritidskläder och skor samt mobilladdare och hotellnyckel (strategiskt, jag måste till Chamonix för att komma in på mitt hotellrum).

Jag går ner till start, gäspar, det är fler som ser lika nyvakna och sömndruckna ut som jag känner mig. 

 
Klockan närmar sig 06:00 då starten ska gå och pulsen stiger lite ju mer minutrarna går, energin på torget byts ut från lite trött och seg till förväntansfull, tävlingsinriktad, äventyrslysten, och jag känner den, jag hittar "the vibe". 
 
Det räknas ner från 10 och hela Courmayeur vibrerar av hejarop och jubel. Fantastiskt.
 
Första kilometern går som ett publikvarv genom stan (överallt är det människor som hejar fram oss) innan vi viker av på en grusväg som leder upp mot den första klättringen på 1200 m, direkt på det ska vi 500 m nedför.
 
Början är enkel, hyfsat flack ändå, det går att springa mycket. Jag tänker att jag ska ta det lugnt och håller det hyfsat, till första checkpoint (15 km) går jag fort uppför och låter benen rulla på nedför, jag stannar även här och äter en god bit paj och dricker en mugg cola. Hittills har jag varit ute i 2h 40min.
 
Ganska snart är jag påväg igen mot ytterligare 500 m uppför, en brant och smal stig, en stig där om en stannar för att beundra utsikten så får vi andra snällt vänta, jag försöker att inte stressa, tänker att jag ska ta det lugnt ändå, spara energi, vara tacksam över att det inte går för fort och att jag inte pressar upp pulsen för hårt i början. 
 
 
Efter 3,5 timme har jag nått den första toppen på 2600 m, jag står still ett tag, beundrar utsikten, tittar ned på stigen jag precis klättrat uppför, fotar dalen på andra sidan, jag njuter av stunden, 2 mil av tolv är avklarade och det går så himla lätt, det går för lätt! 
 
Nu ska vi nedför, en ganska flack nedförslöpa på en mil, och det känns som att jag flyger. 
 
Hittills har jag inte pratat så mycket med folk, jag har stött på en svenska, Laila (tidigare 100km-mästare) och hennes make samt att jag frågat en annan löpare om han kan hjälpa mig plocka fram min mugg ur väskan så jag skulle slippa ta av mig den, annars inte mer än att tackat om någon hejat eller släppt förbi mig. Jag har bubblat in mig i mig själv, vaknat upp och försökt att följa min kropp, min rytm. 
 
 
Vi springer förbi en kohage dit ortsbefolkningen har gjort dagsuflykter med picknick för att titta och heja på oss som springer. Något som jag tänker på under hela loppet är just detta, hur mycket stöd vi får av de lokala.
 
Sedan kommer vi till en sjö som är så fantastiskt blå som ett hav, Lac Verney, jag förundras av skönheten och njuter av att springa i det kalla vattendraget i värmen. Jag har varit ute i över sex timmar och klockan är nu mitt på dagen, inte ett moln syns till på himlen och värmen har stigit över 30 Celsius. 
 
Efter sjön gör vi en kort och brant klättring på ungefär 300 m för att komma till nästa checkpoint, andra reptiden, vi hade till 14:30 på oss, klockan är bara 12:30, 6,5 timme har passerat och jag har redan kommit 36k, det känns fortfarande lite för fort. Jag stannar här, länge, 30 min, äter soppa med bröd, dricker cola och tar någon korvbit. Skriver en kommentar på facebook och passar på att använda toaletten innan jag springer vidare, nedför, 1400 m och 14 k till nästa checkpoint. Här passerar vi gränsen och kommer över till Frankrike.
 
 
 
Den sista checkpointen innan loppets brantaste och längsta klättring. Här börjar det kännas lite motigt, det är varmt och den långa nedförslöpan som totalt tar 2,5 timme känns i låren, jag tittar mycket på kartan, hur långt har jag kommit, hur långt har jag kvar. varvar att småjogga med att gå, dricker vatten och tänker på den kommande klättringen, jag vill vara så fräsch jag kan åtminstone, inte helt slut innan. 
Vid checkpointen är det otroligt varmt, och otroligt mycket folk. Detta är den första support-kontrollen där familj och vänner kan finnas som stöd för sina anhöriga löpare, kontrollen ligger även i anslutning till en by, så utanför det avspärrade området för löpare står det åskådare och tittar på spektaklet. Klockan är strax efter 15, jag känner mig så svettig och äcklig och har börjat längta så otroligt mycket efter min dropbag med det rena ombytet. Kontrollen är uppbyggd så att en liten del ligger under tak, här är matservering med bord och bänkar, det är proppfullt, resten av det avspärrade området ligger helt exponerat i solen, det finns ett litet kar med tre kranar att fylla vatten i, det är säkert 300 löpare i området. Likt den förra kontrollen stannar jag även här i 30 min, jag tar av mig skorna och äter soppa, armbågar mig fram och fyller på vattenflaskan som rymmer 60cl men orkar inte slåss om tillräckligt mycket tid och plats för att fylla min vätskeblåsa, jag har ca 1 liter kvar i den, totalt 1,6 liter.
 
Vid utpasseringen är det utrustningskontroll, vi måste visa upp att vi har med oss en mobiltelefon, två pannlampor och en thermofilt, annars kan vi bli diskade, jag tackar mig själv att jag packat om innan start.
 
Nu går det uppför, 1700 m uppåt ska vi, från 800 till 2500. Klockan är strax innan fyra och det är varmt, riktigt varmt. 
 
 
Den här sträckan är elva km lång och tar mig 4h 20min på ett ungefär, efter 3 timmar har jag slut på både vatten och energi, dålig planering, jag borde fyllt på mer nere vid byn, men ville bara bort från trängseln. 
 
En kille går framför mig i ledet, hans rumpa är i min ögonhöjd, jag ser att ett bi kryper runt där och tänker att jag först inte ska lägga mig i, sedan slår tanken mig att han kanske blir stungen, att helikoptern omöjligt kan landa där vi befinner oss och att vi antingen måste bära honom eller rulla ner honom för berget intejpad i en värmefilt.... pest eller kolera, jag agerar. "Excuse me sir, I'm sorry, but you have a bee on your butt!".
 
Nästan vid toppen finns det vatten! Jag fyller på flaskan och dricker allt på stånde fot, fyller upp den igen och fortsätter uppåt. Nu är det en minidal innan den riktiga toppen kommer, 200m klättring kvar, sedan utför, och efter utförslöpan får vi tillgång till dropbagsen, till rena kläder, till ny energi och till en gudomlig påse med saltade chips som jag strategiskt lagt ner!
 
Jag når toppen, efter många stopp där jag gått ett par hundra meter, suttit ner och hämtat andan, gått lite till.
Hittills har banan varit ganska enkel rent tekniskt, men när jag kommer till toppen och tittar ned på vad som komma skall tänker jag på Kullamannens Per Sjögren (han är känd för att lägga omänskligt tuffa banor).
 
 
 
Vi klättrar nedåt i snäva serpentiner samtidigt som vi lutar mot bergsväggen, rep har satts upp så att vi ska kunna ha ett stöd att hålla oss i, men killen framför mig balanserar i repet och det svänger hit och dit, jag struntar i det, känns som att risken är större att han ska slita ner mig om jag håller i repet. Det är skymning och dunkelt ljus, ju längre ner i dalen vi kommer, ju mörkare blir det. Det är 600 meter nedåt på bara fyra km. Jag har nu varit utan energi ett tag och känner mig tömd. 
 
Jag går bakom en kille, han frågar om jag vill springa förbi, "no thanks", säger jag och fortsätter bakom. När vi kommer ner till en lite flackare grusväg har han fått info av några åskådare, vänder sig om till mig och säger "ti minutter", "vänta, är du norsk?!" kontrar jag, varpå han svarar att han är från Tyskland men bott och studerat på universitetet i Norge. Han heter Markus och jobbar som produktutvecklare på Vaude, främst jobbar han med friluftsdelen, sovsäckar, liggunderlag, tält och kläder. Efter tio minuter möter vi några barn som ropar att det är tio minuter till checkpoint (som vanligt på sådana lopp), men vi vandrar vidare och pratar om tidigare ultrameriter, jobb, livet, lite allt möjligt, möjligheten att få massage på nästa checkpoint och hur skönt det ska bli att byta kläder! Det är mörkt nu men eftersom vi går på en grusväg har vi inte brytt oss om att plocka fram våra pannlampor, vi fortsätter i beckmörker tills vi kommer till ett stort tält med massor av ljus och musik och ett sorl av människor.
 
Jag plockar upp min dropbag och försvinner in på damernas lilla del, byter kläder och goffar chips omvartannat, har varit utan någon som helst energi i säkert två timmar och är hungrig som få. 
 
Markus ser jag inte mer, men är tacksam att jag mötte honom där i mörkret, samtidigt som jag inte tror att vi kunnat föra samtal i de ytterligare 19 timmar som väntade mig. 
 
Jag håller trenden att stanna lång tid på checkpointsen och är här i säkert en timme innan jag fortsätter vidare, jag känner inte att jag har bråttom och jag vill ha så få nattimmar som möjligt. 
 
 
Att komma ut i mörkret efter en timmes vila i det livliga tältet kändes skönt, jag tog mig en bit uppåt innan jag stannade för att klä på mig en vindtät jacka över understället då det nu börjat blåsa lite kyligt, jag stängde av lampan och beundrade den mörka natthimlen som var upplyst med ett glittrande nät av stjärnor, så många stjärnor, ända ner till horisonten, fantastiskt!
 
Men natten är mörk, och i mörkret känns allt så mycket långsammare, 2,5 timmar tog det mig till nästa checkpoint, 8 km bort, utan omänskliga stigningar, utan att vara särskilt tekniskt jobbigt, jag kände mig less nu och fruktade att det skulle bli som sist, att jag skulle plåga mig själv in i mål bara för att och lida något otroligt mentalt på vägen. När jag kom till checkpointen hade jag kommit 75 k, klockan var halv ett på natten och jag hade varit igång sedan 06;00 morgonen innan. En funktionär frågar om jag mår bra, anser att jag ser sliten ut, jag säger att jag mår bra men att jag är trött (sovtrött), det finns sängar här, svarar han och pekar mot en stuga, han lotsar in mig till en dam som frågar hur länge jag vill sova, 20 min? Jag tänker att om jag somnar, då kommer jag inte upp igen, men att det vore väldigt skönt att lägga sig ner i en säng, jag svarar att jag bara behöver fem minuter att få blunda och andras lite, hon verkar förvånad över den korta tiden men visar mig en säng i ett mörkt rum. Jag lägger mig halvvägs över sängen med fötterna på golvet och alla kläder på, koncentrerar mig på att slappna av men inte somna. Efter fem minuter kommer damen upp och snuddar min axel lite lätt, hon frågar om jag vill vila mer eller om jag är nöjd, jag går ut i sällskapsrummet i tio minuter, granskar kartan, äter en bar, sedan klättrar jag vidare.
 
Det går segt uppför, vid det här laget har vi klättrat 4860 meter och nu ska jag upp 900 till, jag går, stannar, släcker lampan, lägger mig ner, äter chips och tittar på stjärnorna, fortsätter. Så här varvar jag hela klättringen och har lyckats samla på mig energi till kommande utförslöpa som är ganska flack. 
 
Någon nyser, jag säger "bless you" och får ett "thanks" tillbaka, oh, någon som förstår engelska?! (några fransmän och italienare har försökt prata med mig längs vägens gång men så fort jag sagt att jag inte förstår och frågat om de kan engelska har stämningen blivit kylig och tyst). Någon kommer snabbt bakom mig, "do you wanna pass?", "NO, you are the lady with the chips, I am gonna follow you!". Vi pratar lite och jag frågar vart han kommer ifrån eftersom han pratar så bra engelska, Mexiko, är svaret.
 
Vi håller ihop till nästa checkpoint, även vid checkpointen håller vi ihop, kollar på nästa sträcka, han har gjort en fin planering i excel, vad han tänkt äta, när, vilka stationer som har mat och vatten, vilka tider som det bästa springer på och som man som långsammast måste springa på för att gå runt inom reptiderna. Han har även bilder på sin fru och sina barn samt några upplyftande fraser som pepp i marginalen, vi är lika på så sätt, jag har min snuttefilt i kartan och han i sitt excelark, det märktes tydligt redan där i tältet där han med lätt förtvivlan i rösten undrar om jag såg vart han lagt sitt papper. Han har problem med magen, inte ätit på för lång tid och känner nu att han behöver kräkas när han äter, han tar lite frukt och jag delar med mig av chipsen. Han ger mig sina bars och ber mig hjälpa honom plocka fram en tablett mot magproblemen som han har med sig. 
 
Här blir det någonstans bestämt att vi tänker hålla ihop resten av loppet, vi båda behöver sällskap för att klara de sista 35 k in i mål.
 
Samtalet flyter på hela vägen och allt känns så mycket lättare, även om vi är less nu, det har gått 22 timmar, det är mörkt och vi är trötta, jag längtar efter en säng att sova i. Vi pratar om våra familjer, om våra olika värderingar och uppväxter, om religion, om samhället, om böcker, skrattar åt oss själva, åt loppet och andra löpare, jag undrar vad han lyssnar på för musik och han langar upp sin Ipod, jag konstaterar att det mesta är lika som spelas på radio i Sverige och vi beskyller Spotify för det, även det svenskt påhitt. Jag förundras över hur allmänbildad han är och hur mycket han känner till om Europa och Sverige när min nidbild av Mexiko tidigare varit att det är någon form av isolerat U-land. Vips Så har två timmar till passerat och vi har tagit oss ytterligare en mil.
 
 
Vid den här checkpointen behöver jag VERKLIGEN gå på toaletten och börjar skrattgråta när jag ser vad som erbjuds, jag har varit i bergen i över ett dygn och förväntas sitta på huk och göra mina behov. Jag tar ett foto och visar för Julio, först undrar han om det är mitt badrum hemma, när jag svarar att det är toaletten där, på plats möts jag av hans otroliga positivitet "de är åtminstone öppna för oss att använda", sant svarar jag, jag bör vara tacksam. 
 
Vi smörjer in oss i salvor, han har fått brännmärken på låren av sina sleeves (som lösa byxben med compression) och jag lånar lite "hot n cold" (liniment) och smörjer över tightsen. Ingen av oss är särskilt sugen på mat, jag tar en gel sedan forstätter vi, uppåt, 1200 m uppdelat i två backar. Solen har börjat gå upp och som alltid kommer ny energi med ljuset.
 
Jag är något starkare uppför nu, när valet finns att gå i serpentin uppför eller rakt upp tar jag spåret rakt upp för att sedan stanna och andas lite medan Julio går i serpentinerna. Vid andra klättringen ser vi hela vägen från botten till toppen, 600 m, vi ser funktionärer och löpare på toppen. Vid botten står det att klättringen ska ta två timmar, aldrig säger jag, jag tror att vi kan göra det på halva tiden, vi kommer upp på nästan precis en timme och efter det är jag dyrkad som trailgudinna.
 
 
 
Stämningen är god på toppen, det bjuds på vatten och snacks, vi sitter ner en stund, hämtar andan efter våra två sista klättringar, nu har vi bara ett par fartgupp på 50 respektive 100 m uppför, annars är det utför och flackt.
 
Jag tar en omhändertagande roll, frågar om han inte vill ta av sig jackan innan vi fortsätter, vi sitter i skuggan av en högre topp och även om det är långt in på förmiddagen är det svalt här, han undrar om han inte kommer frysa, jag säger att vi kan stanna för att ta av den senare om han fortfarande fryser nu, men att det kommer bli varmt fort neråt dalen han tackar mig så fort vi kommer ut i solen.
 
Värmen stiger och glädjen över ljuset byts ut i apati över värmen. Vi kommer till en otroligt vacker fors med en hängbro över, här är det markerat på kartan att man får gå max 2 och 2 över bron, vi går en och en, det är dumt att chansa.
 
 
På andra sidan bron är det en liten backe på kanske 50 m, vi går uppför backen och sätter oss att vila lite i skuggan innan vi forstätter, tittar på andra löpare och peppar på de som passerar, "bravo bravo!". Vi fortsätter till nästa checkpoint, våra lårmuskler är slitna och vi funderar över iden att ta värmefiltarna och åka släde nedför, för härifrån är det 500 m utför till nästa checkpoint, 4 km bort. Julio säger att jag ser ut som dagen innan när vi stött på varandra i en backe under dagen, att till skillnad från hur ultralöpare kan se ut efter lång tid har jag livet kvar i blicken och inte bara apati, det är en bra pepp, det finns energi kvar.
 
Vi går/joggar i serpentiner, breda serpentiner, det ger mig flashbacks från Rumänien, om de sista två timmarna innan reptiden vid 25 timmar, om stadens ljus som aldrig tycks komma närmare, om hur vi börjat rusa rakt utför utan att ha koll på vart leden gick och nästan gått vilse och hur vi kom in med en kvarts marginal. Jag kände hopplösheten här med, det känns så långsamt. Vi kom ner till en väg, en kvinna säger att det är tre km kvar, tre km, det skulle betyda att vi tagit oss en km på 45 minuter, aldrig i livet! 
 
Julio säger att jag kan springa om jag vill, att vi ses i mål, jag springer lite och märker att han också börjat springa bakom mig, jag väntar in honom, och han fortsätter springa, jag förmår mig inte att fortsätta med mer utförslöpning, men han fortsätter, han vill så gärna kyla ner sig. Jag går, och han väntar på mig vid nästa checkpoint, informerar om att det finns hinkar med is, jag lägger varsin kocka på benen och en på huvudet, äter chokladkaka och dricker vatten, tar ett par alvedon. 
 
Härifrån är det åtta km kvar till målet i Chamonix, vi har varit ute i knappt 31 timmar, sista biten är grusväg och nästan inga backar alls, vi kan gå, långsamt och klara det här. Något vi blir informerade om strax efter att vi lämnat checkpointen, "You are already finishers, congratulations!", det gjorde mig rörd. 
 
Vi tar det lugnt en bra bit, pratar om målet, jag berättar om min otroliga längtan till att ta av mig skorna och att ta en dusch, sedan sova, Julio hoppas på att hans fru kan läsa tankar, att hon har fixat pizza till målet, han undrar om jag kan duscha hos dem och sedan ta en drink med honom och hans fru, jag svarar att det kan jag nog, jag har ingen aning om hur jag ska ta mig tillbaka till Courmayeur ändå, men egentligen är jag sjukt trött och vill bara sova. 
 
Vi möter en svenska som peppar oss och hejar på, hon ser sjukt spänstig ut, min hjärna är avstängd, men jag är ganska säker på att det var Mimmi Kotka, en av världens bästa ultralöpare, hon som vann 100k distansen senare den veckan. Det var fint.
 
Vi går förbi en jättehäftig park med ziplines och uppsatta topprep på bergsväggarna, en äldre man hejar och klappar händerna så han tappar en av sina kryckor, jag böjer min stela lekamen ner för att ta upp den åt honom, det var ett fint ögonblick. Några kvinnor säger att det är två km kvar, en man säger fyra, jag är van.
 
Vi kommer ut på en asfaltsväg, ett samhälle med hus och bilar, en av Julios klubbkamrater står bakom ett hörn och hoppar fram när vi kommer, de chattrar på och Julio berättar om våra upplevelser, om att han blivit stoppad för han bara hade en pannlampa i ryggsäcken och varit tvungen att ringa tävlingsledningen för han blivit lovad att det var okej att lägga den ena i dropbagen. Att vi möttes över en påse chips och hur tacksamma vi varit att vi haft varandra sista tredjedelen, att två psyken (som alltid) är starkare än ett.
 
När vi närmar oss mål står hela hans familj och väntar. Det pratar med varandra och jag känner att jag vill passera mållinjen, så jag springer, så fort jag förmår efter 32,5 timme i bergen, efter att ha varit vaken i 35 timmar, efter hetta och sol, efter mörker och kyla, stämningen var på topp, alla gick runt och i gatan, klappade händer, high fiveade, jublade, hela vägen in i mål.
 
Den känslan, den fantastiska känslan.
 
Efter målbågen stod jag sedan och hejade på min bundsförvant från den senaste dagen, en total främling som jag ändå lärt känna under de mest extrema förhållanden, som jag kommit så nära under en så kort tid, bara någon som teamat med någon på en ultra kan förstå den känslan.
 
 
 
Vi tackar varandra, jag hälsar på hans familj och lämnar de sedan. Jag går ut på torget för att ta av mig skorna och tappar bort dem, jag tänker om jag ska leta, men jag orkar inte, den dagen orkar jag inte, jag letar reda på mina dropbags, en dusch, tar en lång dusch, och hittar en buss till Courmayeur (som jag förövrigt somnade på ögonblickligen). Väl på hotellet äter jag en smörgås från tidigare och somnar igen, helt slut.
 
Jag hade en bra upplevelse, jag var trött, riktigt trött och less emellanåt, men jag var aldrig så mentalt slut att jag ville gråta, jag var aldrig så trasig som efter trapporna på Madeira, jag mådde bra, jag joggade till och med upp till starten på 100k loppet morgonen efter.
 
Nu har jag alla poäng jag behöver för att få ansöka om UTMB, the real deal 170 k 10 000 höjdmeter. Under loppet tänkte jag, och sa, att jag skulle sluta med ultror, att jag bara skulle springa 10k lopp på asfalt från och med nu, men jag vet inte, en 100 miler, det är ju vad jag vill. I december öppnar anmälan.
 
Tack Alperna för denna gång. Tack UTMB-TDS, funktionärer och löpare, supportrar och vandrare, mina vänner och familj som stöttade viralt. Det var fantastiskt, fantastiskt jobbigt, fantastiskt häftigt! 
 

Stockholm marathon 2016

Jo såhär var det; för tre veckor sedan tänkte jag att det vore roligt att springa Stockholms marathon, det var två år sedan jag startade sist och tre sedan jag faktiskt fullföljde, så varför inte?
 
Sedan dess har jag sprungit ett antal långlopp och det vore kul att se hur jag klarar ett maraton idag.
 
Jag köpte en startplats via sociala media och hamnade i startgrupp 8/9. Min målbild var sub 3:20 och tanken var att lägga mig i rygg på en farthållare, problemet där var att det inte fanns några farthållare under 4h i startgrupperna med start 12:10. Jag tänkte lösa det problemet med att rusa järnet i början för att komma ikapp 3:30-ballongen och sedan bara glida med in i mål på 3:20, bra plan, den kunde ha hållt.
 
Lördag morgon, jag vaknar 7:30 efter fyra timmars sömn med tjock hals och mild huvudvärk, fan! Jag går upp gör mig iordning, äter frukost, tar det lugnt. Hade tänkt att ta 9:35-bussen hemifrån och vara framme vid 10:20 ca. Vid nio känner jag mig helt klar och rastlös, så jag går till Huddinge station istället och hinner med ett tidigare tåg, är framme vid Stadion strax efter tio och har gått om tid för uthämtning av nummerlapp, fix, toabesök osv. vid 10:30 är jag redo, väskan är inlämnad och allt är klart, så jag lägger mig på planen och halvsover en timme, det gjorde susen!
 
Vid 11:40 går jag mot start, på vägen fyller jag upp en halv flaska vatten som jag dricker upp ståendes och plockar på mig en banan, sedan går jag upp i en skogsdunge och kissar en sista gång innan start. I startfållan funderar jag på hur jag ska komma så långt fram som möjligt utan att bli stannad av funktionärer, i början är det hård bevakning, men sista fem minuterna innan start kan jag röra mig hyfsat fritt framåt utan att bli stoppad, jag hinner komma ganska långt fram innan startskottet tillslut går. 
 
Äntligen är vi igång! Nu känner jag mig taggad! Inte 100, men jag kan gå runt ett maraton på vilja alla dagar. 
 
Jag håller mig till planen att hålla högt tempo och har sprungit ifrån mitt startfält efter två km, vid tre km börjar jag komma ikapp de långsammaste från första starten och fortsätter avancera, första milen är grym! Trots en del trafikstockning på vägen springer jag förbi 10k-markeringen efter 45 min, och här börjar löparmagen.
Jag springer fortare för att jag vill komma så fort som möjligt till en bajamaja, efter ungefär 16k tar jag mitt första toastopp. Sitter ner, andas, bannar min mage, funderar på hur jag ska lägga upp resten av loppet och kommer fram till att jag ska pressa på så hårt jag förmår ändå och helt enkelt droppa in på toaletten så fort en sån dyker upp. Fortsätter.
 
Jag har haft bananen som jag plockade vid start i handen hela vägen fram tills nu, skalar den och tar en tugga, två.
 
Andra stoppet blir strax innan 20k, innan gärdet börjar, jag slänger bananen. Jag tänker att jag får ta av befintlig energi för att inte bråka med magen i onödan, och det känns nu riktigt bra i en km ungefär, till halvvägs-bågen och saltgurkan, hela magen vänder på sig av lukten.  
 
Kämpar på ut mot Djurgården, jag vet att det kommer finnas pepp längs vägen här, en kollega har sagt att han ska "sitta på Djurgården och dricka skumpa", jag har blivit lovad ett glas men har släppt den tanken nu, vinkar iallafall. 
 
Vid 26k frågar jag efter Imodium hos ett sjukvårdstält, hon skakar skeptiskt på huvudet och pekar mot bajamajorna vid sidan, "toaletten är där". Jag gör som hon säger. Nu är det ändå inte mer än en söndagsjogg kvar, jag kan klara det med krånglande mage. 
 
Springer vidare.
 
Nu har jag inte förtärt annat än vatten senaste 50 min och är garanterat helt tom i magen, så fort jag känner en magsmärta vid det här laget tänker jag att det får göra ont, jag kan inte göra något åt det. 
 
13 km kvar, snart dags för västerbron, den beryktade, det är bara 30 höjdmeter, what's the fuss about?
 
Mindre än en mil, njuter av solen, av alla människor som hejar, av känslan att vara såhär pigg så långt in i loppet.
 
Jag förstår att det sega motlutet som aldrig tycks ta slut knäcker folk mentalt, men jag håller löpsteget hela vägen, det är inte brant.
 
Sju km kvar, jag funderar på om jag ska börja rycka, är lite trött i benen, har inte sprungit mycket asfalt de senaste två åren. Bestämmer mig för att vänta till 37-markeringen innan jag försöker pressa ur de sista krafterna.
 
Lägger mig i klungan vid en 3:45-ballong, skönt joggtempo.
 
Strax innan 41 km hör jag en bekant röst, Torbjörn, en löparkompis från Team Nordic Trail, springer med ett par hundra meter och peppar på, härligt! 
 
Snart i mål, sista tre km går alltid så fort!
 
Blir framhejad av mina föräldrar in mot Stadion, påbörjar spurten precis innan jag kommer in på stadion och kryssar fram bland löpare väl inne på banan, tittar på klockan, den står på 15:42, 3:32 min, inte 3:20, men väl godkänt, tar i från tårna de sista hundra meterna och tar mig över mållinjen, LYCKLIG!
 
Det är ändå ett personbästa med hela 13 min. Sedan första gången jag sprang har jag kapat min tid med en halvtimme. Jag är nöjd, mer än nöjd med tanke på att jag samma morgon undrade vad sjutton jag höll på med. 
 
Dessutom, om man räknar bort depåstoppen, så sprang jag med all säkerhet på under 3:20 till och med.
 
En ytterligare reflektion är att detta var första gången jag sprang hela Stockholm marathon, tidigare har jag behövt varva med att gå nu och då, ultror gör sitt ändå.
 

Madeira Island Ultra Trail 2016

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag har tänkt skriva något om vårt lopp, om vår upplevelse, i dagar, men jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte hur jag ska lägga upp det. Det måste bara ut, jag måste få min ventil.
 
Varför Madeira? När jag anmälde mig hade jag ingen aning om hur stort det skulle bli, att det skulle ingå i "Ultra Trail World Tour" och att världseliten skulle vara på plats. För mig började det på en semesterresa med sambon för två år sedan då vi helt ovetandes råkade hamna vid en checkpoint, där bestämde jag mig för att någon gång prova på loppet som gick i de fantastiska miljöerna på Madeira.
 
Något jag heller inte visste var hur tufft det skulle bli, jag var i bra form och hade avverkat både Ultravasan 90, Transylvania Trail Traverse- Dracula samt Kullamannen- Himmel, Hav och Helvete under hösten, det här skulle bli piece of cake, jag hade ju rutin på ultror nu. 
 
Jag gjorde det dummaste jag kunde göra, jag underskattade ett lopp på 115k i berg med 7000m stigning.
 
Innan loppet hade jag däremot gjort ett bra val, ett avgörande val för att fullfölja loppet är jag ganska säker på i efterhand. Jag hade hört av mig till Simon och Patrik, två andra svenskar i startlistan, och frågat om vi kunde hålla ihop.
 
Starten skulle gå klockan 00:00 natten till lördag 23/4 på nordvästra sidan av ön, transfer gick 21:00 från målområdet på sydöstra sidan. 
 
Från startområdet med en blurrig Patrik, irländaren Laurence "Larry" "häja svärje!" och Simon
 
Första åtta timmarna av loppet var mörka, jag var trött, sådär som när man bara vill krypa ner i en varm säng och gosa in sig, men kroppen svarade och vi tog oss framåt, gåendes uppför, springandes nedför. Något som förvånade mig i början var det fantastiska publikstödet! Trots att klockan var mitt i natten möttes vi av ett folkhav vid det första samhället vi passerade. Jag försökte följa grabbarnas rytm, äta när de åt, stanna när de stannade, dricka mycket. Vi var snabba vid checkpointsen, fem-tio minuter in->ut. Det var lerigt och halt, allt vi såg var ljuset av pannlampor.
 
Plötsligt kom soluppgången, livet kändes så enkelt, tröttheten kändes som bortblåst, allt blev så vackert, Madeira är fantastiskt fint! 
 
När ljuset började komma
 
Spärrtiderna var aldrig ett problem egentligen, vi plockade tid till varje ny cut-off och höll bra tempo. Vi ville ha marginal till slutet. 
 
Efter Transylvanien hade jag stenkoll på när i loppet det gick uppför och nedför, när det var springbart och när vi fick fälla ihop stavarna för att kunna använda händerna till klättring. Här kan jag inte minnas något parti som var helt flackt, det var aldrig så mycket stigning att vi behövde använda händerna i en klättring men det var heller aldrig så plant att vi kunde springa på ordentligt. 
 
Mellan checkpoint 5 och 6 började solen hetta till, här var det förmiddag och vi hade varit ute i ett tiotal timmar nu, vi hade dessutom en ganska brant stigning innan vi skulle ner för en, minst, lika brant nedförslöpa till dalen där sjätte checkpointen var (där även våra dropbags fanns med fräscha kläder och ny energi).
 
Vid checkpoint 6 stannade vi ett tag. Det var runt lunch och första gången vi åt lagad mat under loppet, köttfärs och ris. Jag bytte strumpor lade ner ballast i dropbagen och packade på mer energi men behöll samma kläder. Det var skönt med nya strumpor, men jag oroade mig för att skorna inte skulle hålla hela loppet då de börjat spricka upp på provisoriskt lagade ställen. Bära eller brista, hellre ett par halvtrasiga skor med bra grepp än reservskorna som var hela men hade sämre fäste. 
 
 
Efter sexan började vår kanske tyngsta klättring den dagen, det gick bara upp, upp, upp och lite mer upp i timtal. Jag minns inte hur länge, jag höll inte koll på tiden, men jag skulle tippa på att vi spenderade dryga tre timmar på att ta oss uppför en bergssida som mestadels var helt exponerad för solen under de varmaste timmarna. Eftersom molnen ligger så lågt bland bergen på Madeira kom vi över dem ganska fort och kunde inte förlita oss på skugga ens från dem. Många löpare låg utslagna längs banan i hettan. 
 
 
 Lånad bild från Simon
 
Till slut kom vi fram till toppen, CP7, här fanns kallt vatten, vatten att dricka, vatten att doppa huvudet i och kylspray att spraya benen med. Vi bestämde oss för att stanna tills vi kände oss svala igen men började ganska snabbt frysa av solfrossa. Så vi fortsatte. 
 
 
 
Nu var det 5k till nästa CP, publikkontroll, hit gick det bra bilvägar för åskådare och jag visste att mina föräldrar och min sambo var där, 5k, 300 nedför, 300m uppför. Denna sträcka var hisnande! Och livsfarlig! Smala, branta trappor och branta stup. Den tog oss två timmar. Senare fick vi veta att vinnaren avverkat den på 45(!) minuter.
 
Här stod familjen, med pompa och ståt och svenska flaggor! Haha. Detta var delmål 1, nu hade vi tagit oss förbi de värsta klättringarna, det i sig var en seger, vi hade också varit ute i 19 timmar och solen var snart på väg ner igen. Vi stannade inte särskilt länge, pratade snabbt med familjen och fick en puss innan vi fortsatte för att inte stelna till. 
 
Här någonstans hade jag min första stora dipp, jag lyckades sätta tårna i varenda sten och varje steg i utförslöpan kändes i låren. Men jag bet ihop och tog mig igenom den utan gnäll. "Bubblade" in mig i mig själv för att inte bli till besvär för de andra. 
 
Mörkret lade sig över ön igen, 20 timmar, tröttheten kom tillbaka med full kraft, var så less på allt socker vid checkpointsen och började med att välja soppa för att slippa tugga mer. 
 
Mitt "monster" kom här, min vägg. Den största jag haft, men jag fortsatte, fortsatte för att jag hade kommit såhär långt, för att jag inte ville bryta nu, fortsatte för vi sa att vi skulle springa över mållinjen tillsammans och hålla varandra i händerna.
 
Jag var arg, jag var trött, jag tänkte att om jag somnar ramlar jag ner för stupet, jag gnällde, grabbarna gnällde, vi gnällde så det nästan blev kul över stigningar och säkerhetstänk, över trappor och lera.
Sedan började jag gråta, och jag grät, och jag bröt ihop.
Jag såg saker, människor, lampor, marknadsstånd med hattar.
 
Vi fortsatte.
 
Vid sista checkpointen fick killarna en uppmaning att "take care of the lady", hon märkte min desperation att få avsluta detta, att bara få gå i mål. Min iver om att få dem att uppskatta hur lång tid det skulle ta till målet därifrån (och om det var mest väg nu, jag ville inte ut i skogen igen). Med tanke på vad vi alla gick igenom så kände jag mig väldigt väl omhändertagen, det kändes som att jag hade två snälla storebröder med mig, jag fick uppmuntrande ord och försökte förklara varför jag grät, men jag visste inte. Det var bara utmattning, för att jag hade en mental bild av att det här loppet skulle ta 24 timmar och nu hade vi varit ute i 28, still counting.
 
Vi såg Machico från högt ovanifrån, staden där målet fanns, vi hörde grodornas sång nere i dalen och vi fortsatte framåt i mörkret. 
 
En sista grässlänt nedför, en sista vägsnutt och några trappor. En fransman kom ikapp mig och sa att jag inte såg särskilt lycklig ut, jag svarade att jag var så arg på det här loppet och bara ville avsluta det. Han höll med.
 
Plötsligt var det plan mark, asfalt, liv och rörelse! Härifrån springer vi så fort våra trötta ben förmår, varje steg närmare mål.
 
Vi tog oss över mållinjen tillsammans, som planerat, hand i hand de sista stegen av detta lopp. Vilken känsla! 
 
Efter målgång hämtade jag ut mina tillhörigheter, slängde mina skor och åkte till hotellet. Jag var så trött att jag tackade nej till bjudmiddagen och missade finisher-kitet (priset för oss som gick runt). Jag luktade precis som det gjorde på sjukhustvätteriet jag extrajobbade på i mina tonår och ville bara ta ett bad. 
 
 
 
 
Fysiskt var det inte tuffare än Transylvanien, men mentalt var detta lopp det mest brutala jag gjort, allt för jag trodde mindre om det än det var. Men vi gjorde det! Fan vad bra vi är! Och tack grabbar! Tack för allt! Tack för jag fick dela upplevelsen med er och för att ni fanns där. Hojta när nästa äventyr dyker upp!
 
 
Lånad bild från Facebook-Team Sweden
 
 
Miut-filmen
 
 

SEMESTER!

Från och med idag är jag ledig i nästan två veckor. Det ska bli så otroligt skönt, jag ska resa, slappna av och (bäst av allt) TÄVLA, springa bergslopp. Om en vecka hoppas jag att jag antingen är i mål eller nära nu, jag kommer ha varit ute i ca 19 timmar vid det här laget om jag räknar tidsskillnaden.
 
Just nu, tvättning och packning, väldigt spännande.
 
 
Banprofilen och en del av banan, 115k, 7000+hm
 
 
En del av vårt kök tidigare idag, saker har tillkommit, dubbla pannlampor (man vill inte bli utan, vissa lopp har krav på två annars får man inte starta), dubbla skor (lite samma tänk), två ombyten, första förband, foliefilt, kompass, väska, våtservetter, ja ni ser, en hel del att tänka på. 
 
Och emellanåt hamnar hon uppochner, här ligger hon och tar selfies istället för att packa (lite därför jag börjar packa redan idag fastän vi åker först på måndag, då kan jag garantera att allt blir klart)
 
 
Jag längtar så till bergen, samtidigt ser jag fram emot en lugn helg hemma innan det bär av, kontrasterna, det är de som gör livet så fantastiskt!
 
 
 
 

Första vårhelgen

Ni vet när man haft en såndär toppenhelg? En helg då livet bara känns allmänt bra, då man fått ge bort en bit av sitt hjärta till andra, ge bort glädje och omtanke och fått göra människor i sin omgivning glada. En sådan helg har jag haft. 
 
Ni vet när man har haft en riktigt kass helg? En såndär helg då man gör misstag och synar lögner, en såndär helg då man är fly förbannad och besviken, ledsen och bara gråter, och känner sig som en dålig människa men ändå har rätt på något sätt. En sådan helg har jag också haft.
 
Den här helgen har verkligen varit allt från solsken och fågelkvitter till åskmoln och blixtrar. I allmänhet bra, tror jag, mina känslor har åkt så mycket bergochdalbana att jag bara känner mig helt tom just nu, numb, ett jättebra uttryck som inte har någon ordentlig motsvarighet.
 
Annars?
 
Det har varit mycket vänner och familj hela helgen.
Jag har precis kommit igång med träningen igen efter halsont, elva missade pass och av dessa två nyckelpass, jag blickar framåt och har gjort en ny planering från och med imorgon. 
Ytligt fortsätter jakten på den perfekta vårjackan, jag har hittat en dröm från G-star, 1799:-, behöver fundera på det.
 
 

Myror i brallan

Sen i söndags har jag blivit förkyld, eller, ja, det var väl lördagens ultralöp som bidrog, jag har jobbat hela veckan fram till idag ändå men sjukanmälde mig idag för att jag vill bli frisk till helgen och det är mycket spring på ett butiksgolv.
 
Nu är tanken att jag ska vara still och bli frisk.... vara still? My godness!
 
Jag har klarat mig hittills, har druckit te med vårt besök från Skåne, som åkte in till stan för en stund sedan.
 
Jag har försökt få tag i personer som inte kan svara.
 
OCH! Jag har försökt leta efter ett kvitto till min "gamla" (tre år) hybridcykel, jag känner att den är för tung och inte är en optimal pendlarcykel när jag har två mil enkel resa (till exempel att den inte har skivbromsar gör att bromsarna slits på en månads pendling i backarna). Jag har flyttat fem gånger mer eller mindre de senaste tre åren, det där kvittot är long gone, men ringde till Sportson i Uppsala där jag köpte den och de skickade över registreringsbeviset på cykeln, det borde fungera. 
 
Det går att vara produktiv och sitta still, snart ska jag klä på mig och sitta still på balkongen, ska kanske gå över gatan och köpa soppa till min hals. Det är en bra sjukdag. En lugn sjukdag.

Logg

God morgon söndag! 
 
Hela veckan har varit tidig vecka och hård träning, jag har slocknat runt 22-23 som senast varje kväll vilket medför att jag vaknar tidigt och inte kan somna om. Vad gör det? Det är så tyst tidiga helgmornar, få förstår hur skönt det är.
 
Hur går livet? 
Jodå, hyfsat bra! Jag har fått ett grymt erbjudande på en tjänst från XXL, denna har jag funderat mycket på i helgen och tänker att jag vill prova, jag tror jag skulle göra bra ifrån mig och jag tror det kan blli kul. Mer om detta när det är klart om det blir så.
 
(lånad bild från facebook)
 
Träningen flyter på, jag har tränat fem pass denna vecka, tre lugna mer eller mindre, ett kräkintervallpass i backe och ett långpass. Tanken med långpasset var att det skulle vara 50k, det var ett inofficiellt träningslopp, jag tänkte att det skulle ta fem timmar. Passet blev nästan 60k, och tog närmare sex timmar. Killen jag höll ihop med under passet hade aldrig sprungit längre än 50k och passerade sin komfortzon någonstans där, sen var det en mental kamp, han var trött och less, men hade inte ont. Vi fortsatte, vi varvade med gång och långsam jogg när det blev för hårt, men vi tog oss runt! Det är coolt att få vara med och delaktig i nya PBs. 
 
 
Idag kom jag i "smalbyxorna", det där paret som alla har i garderoben och tänker "kanske, i framtiden". Nu är mina smalbyxor vita och väldigt opraktiska att ha denna årstid, men jag tänker att jag ska kunna ha dem till sommaren också. Projekt "transformation->progression" fungerar alltså.
 
 
 
Idag är också en såkallad "cheat-day" som gym-geeksen säger, en dag då det är okej att äta onyttigheter, dagens primära onyttighet är cheesecake, jag älskar cheesecake, och jag hoppas bannemej den är god! För jag har för en gångs skull bakad utan att provsmaka halva smeten. Sen ska vi på ettårskalas.... där mamman bjudit in 60 pers, ja, sextio personer på ett kalas för en ettåring! Hon är inte klok den där, haha, ungen förstår ju inte ens begreppet "fylla år" ännu.
 
 
 
NU ska jag fortsätta njuta av tystnaden så länge den varar (tills min pratglada och fantastiska sambo vaknar upp).
 

Fredag!

Så två pass har varit inplanerade sedan senaste inlägget.
 
Igår sprang jag ett lugnt återhämtningspass på precis 60 min och ungefär 11k, jag hade ingen musik i öronen och fokuserade på andning samt att njuta av det fantastiska vårvädret som var igår.
 
Idag är det fredag, och fredagar är min "egentids-dag", när de flesta jag känner (förutom ett par av mina kollegor som går efter samma schema som jag) jobbar är jag ledig och kan ta en dags nedvarvning. Antingen för att peppa inför helgjobb, som denna fredag eller för att spendera en helg med mina nära och kära, som fredagar inför ledig helg. 
 
Dagens pass blev, iom ledig dag, långpass 45km löpning, först söderut längs sörmlandsleden sedan upp igen. Det är det första långpasset jag springer sedan.... ... ... ... sedan Kullamannen i oktober tror jag, jag kan inte komma ihåg att jag sprungit något pass över 25k sedan dess, jösses! Vilket som, det kändes bra, jag är mör nu.
Första bilden: Så peppad jag var innan, ungefär inte alls
"undrar om jag kan skriva något med alla dessa fruktstänger"
Bild två: Belöningen, jag blir så överväldigad av den där platsen varenda gång jag är där.
 
 
 
 
 
 

Dag 2- "tusingar"

Jag AVSKYR intervaller, långa, intensiva intervaller suger musten ur mig och tanken på hur jobbigt det är ger mig ångest.
 
Detta fick min stackars sambo ta smällen för imorse.
Förlåt. Igen.
 
8:30 hade jag ändå snört på löpskorna och kom iväg. Väl i spåret gick det bra, jag höll tempo genom alla intervaller. Passet var 10×1000m med 500m joggvila mellan varje intervall, totalt 16,5km med uppvärmning och nedvarvning inräknat, ca 75 min.
 
Mitt i en högintensiv intervall fick jag ett välkommet samtal också, om än otimeat då jag flåsade som en galning, haha! 
 
Allt som allt, bra morgon, bra pass, solsken! 
 
Ha en fin dag du som läser detta 😊
 
Mvh på pendeln till jobbet 

Projekt "transformation->progression" är igång

Pass 1, 75 min skogslunk, 14km. "Lugn distans".
 
Kändes bra, kunde däremot inte hålla mig att spurta sista kilometern och avslutade med en puls på 190. 
 
 
Solsken och mani i blicken (när frontkameran oväntat startar och en ska ta naturbilder)

Välkommen vår!

Det känns att det har varit en lång, hård vinter. Mörkret tär på mig, kylan isolerar mig. 
 
På något sätt känns det ändå som att våren är på gång nu och med den nytt hopp. Hopp om att sluta oroa mig, att sluta tänka på livets flyktighet och att sluta vara rädd för att den dröm jag idag lever i ska ta slut. 
 
Idag har jag lagt träningsschema för fyra veckor, jag har också lovat mig själv en clean eating-period under tiden, inget mer kvällsgotte, mysvin eller falla för glassug slöa dagar. Om två månader och en dag står jag på startlinjen för årets första lopp som betyder något, då ska jag vara taggad och så redo jag kan. 
 
Nu väntar bara den svåra delen, att faktiskt följa denna planering och inte falla för frestelsen att äta varma mackor till middag, men jag har gjort detta förr, det kommer gå fint. 
 
Ups and downs
 

Sköna söndag

 
 
 

Sur les Traces des Ducs de Savoie

UTMB- Ultra-Trail du Mont-Blanc, de mest åtråvärda loppen i Europa, starten går i Courmayeur, målet är i Chamonix, färdmedlet är till fots med fantastiska vyer.
 
För att ens få ansöka om en startplats behövs en meritförteckning, ett antal "UTMB-poäng". Dessa poäng samlas på så sätt att du springer olika lopp som räknas som kvallopp och är tilldelade ett antal poäng beroende på svårighet (denna estimeras utifrån längd, stigning och framkomlighet på de olika loppen).
 
 
Jag har egentligen inte aktivt jagat poäng till UTMB men lyckats samla på mig några i och med att jag sprungit lopp som verkat roliga och intressanta. Enligt det gamla systemet hade jag åtta poäng, för att få starta i UTMB (fulldistasnen på 170K) behövdes nio (9). Distansen under, TDS, 120K, krävde enligt det gamla systemet enbart tre poäng däremot, så jag skickade in min intresseanmälan och deposition i mitten på december. 
 
För två dagar sedan fick vi svar på våra ansökningar, OCH i sommar åker yours truly ner till Alperna för ett oförglömligt äventyr!! 
 
Nedan är en video från TDS 2014, känslan att stå på den startlinjen kommer bli obeskrivlig (undertecknat hon som gråter vid starten på Ultravasan).
 
 
 

Om

Min profilbild

Janie

RSS 2.0
Vote for Pedro