Those who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night

”In the footsteps of the dukes of Savoie”, ett race för hertigarna (och hertiginnorna). Starten går i Courmayeur (Italien), målet är Chamonix (Frankrike), tolv mil, drygt 7 km uppför, två dagar, en natt.

Klockan ringer vid 03:50. Jag har varit livrädd för den här dagen sedan i april, vill jag verkligen? Jag måste, för att få ett nytt ultraminne, ett ljusare. Jag är trött, det blev bara fem timmars sömn, men jag hoppas att energin kommer till mig så fort jag kommer ner till torget där starten går.

Nojar, packar om. Jag kommer ha en ryggsäck under loppet med vatten, energi, telefon, första förbandskit, lampa, våtservetter, visselpipa, kompass osv.

I övrigt får vi lämna in två såkallade ”dropbags” vid starten.

Den ena transporteras till en checkpoint drygt halvvägs, där har jag lagt ett nytt ombyte kläder, vaselin, bars, gel och CHIPS! Innan ompackningen har jag även packat ned min reservlampa i denna påse (för att jag tänker att jag ska vara vid den här checkpointen ungefär klockan 20:00 och jag borde inte behöva två lampor innan dess, dessutom är det tungt att bära på), jag vågar inte chansa, packar båda lamporna i ryggsäcken som jag ska bära med mig.

Den andra påsen kommer finnas tillhands vid mål, där har jag duschsaker, ett ytterligare ombyte, fritidskläder och skor samt mobilladdare och hotellnyckel (strategiskt, jag måste till Chamonix för att komma in på mitt hotellrum).

Jag går ner till start, gäspar, det är fler som ser lika nyvakna och sömndruckna ut som jag känner mig. 

 

Efter 3,5 timme har jag nått den första toppen på 2600 m, jag står still ett tag, beundrar utsikten, tittar ned på stigen jag precis klättrat uppför, fotar dalen på andra sidan, jag njuter av stunden, 2 mil av tolv är avklarade och det går så himla lätt, det går för lätt! 

 

Nu ska vi nedför, en ganska flack nedförslöpa på en mil, och det känns som att jag flyger. 

 

Hittills har jag inte pratat så mycket med folk, jag har stött på en svenska, Laila (tidigare 100km-mästare) och hennes make samt att jag frågat en annan löpare om han kan hjälpa mig plocka fram min mugg ur väskan så jag skulle slippa ta av mig den, annars inte mer än att tackat om någon hejat eller släppt förbi mig. Jag har bubblat in mig i mig själv, vaknat upp och försökt att följa min kropp, min rytm. 

 

 

Vi springer förbi en kohage dit ortsbefolkningen har gjort dagsuflykter med picknick för att titta och heja på oss som springer. Något som jag tänker på under hela loppet är just detta, hur mycket stöd vi får av de lokala.

 

Sedan kommer vi till en sjö som är så fantastiskt blå som ett hav, Lac Verney, jag förundras av skönheten och njuter av att springa i det kalla vattendraget i värmen. Jag har varit ute i över sex timmar och klockan är nu mitt på dagen, inte ett moln syns till på himlen och värmen har stigit över 30 Celsius. 

 

Efter sjön gör vi en kort och brant klättring på ungefär 300 m för att komma till nästa checkpoint, andra reptiden, vi hade till 14:30 på oss, klockan är bara 12:30, 6,5 timme har passerat och jag har redan kommit 36k, det känns fortfarande lite för fort. Jag stannar här, länge, 30 min, äter soppa med bröd, dricker cola och tar någon korvbit. Skriver en kommentar på facebook och passar på att använda toaletten innan jag springer vidare, nedför, 1400 m och 14 k till nästa checkpoint. Här passerar vi gränsen och kommer över till Frankrike.

 

 

 

Den sista checkpointen innan loppets brantaste och längsta klättring. Här börjar det kännas lite motigt, det är varmt och den långa nedförslöpan som totalt tar 2,5 timme känns i låren, jag tittar mycket på kartan, hur långt har jag kommit, hur långt har jag kvar. varvar att småjogga med att gå, dricker vatten och tänker på den kommande klättringen, jag vill vara så fräsch jag kan åtminstone, inte helt slut innan. 

Vid checkpointen är det otroligt varmt, och otroligt mycket folk. Detta är den första support-kontrollen där familj och vänner kan finnas som stöd för sina anhöriga löpare, kontrollen ligger även i anslutning till en by, så utanför det avspärrade området för löpare står det åskådare och tittar på spektaklet. Klockan är strax efter 15, jag känner mig så svettig och äcklig och har börjat längta så otroligt mycket efter min dropbag med det rena ombytet. Kontrollen är uppbyggd så att en liten del ligger under tak, här är matservering med bord och bänkar, det är proppfullt, resten av det avspärrade området ligger helt exponerat i solen, det finns ett litet kar med tre kranar att fylla vatten i, det är säkert 300 löpare i området. Likt den förra kontrollen stannar jag även här i 30 min, jag tar av mig skorna och äter soppa, armbågar mig fram och fyller på vattenflaskan som rymmer 60cl men orkar inte slåss om tillräckligt mycket tid och plats för att fylla min vätskeblåsa, jag har ca 1 liter kvar i den, totalt 1,6 liter.

 

Vid utpasseringen är det utrustningskontroll, vi måste visa upp att vi har med oss en mobiltelefon, två pannlampor och en thermofilt, annars kan vi bli diskade, jag tackar mig själv att jag packat om innan start.

 

Nu går det uppför, 1700 m uppåt ska vi, från 800 till 2500. Klockan är strax innan fyra och det är varmt, riktigt varmt. 

 

 

Den här sträckan är elva km lång och tar mig 4h 20min på ett ungefär, efter 3 timmar har jag slut på både vatten och energi, dålig planering, jag borde fyllt på mer nere vid byn, men ville bara bort från trängseln. 

 

En kille går framför mig i ledet, hans rumpa är i min ögonhöjd, jag ser att ett bi kryper runt där och tänker att jag först inte ska lägga mig i, sedan slår tanken mig att han kanske blir stungen, att helikoptern omöjligt kan landa där vi befinner oss och att vi antingen måste bära honom eller rulla ner honom för berget intejpad i en värmefilt.... pest eller kolera, jag agerar. "Excuse me sir, I'm sorry, but you have a bee on your butt!".

 

Nästan vid toppen finns det vatten! Jag fyller på flaskan och dricker allt på stånde fot, fyller upp den igen och fortsätter uppåt. Nu är det en minidal innan den riktiga toppen kommer, 200m klättring kvar, sedan utför, och efter utförslöpan får vi tillgång till dropbagsen, till rena kläder, till ny energi och till en gudomlig påse med saltade chips som jag strategiskt lagt ner!

 

Jag når toppen, efter många stopp där jag gått ett par hundra meter, suttit ner och hämtat andan, gått lite till.

Hittills har banan varit ganska enkel rent tekniskt, men när jag kommer till toppen och tittar ned på vad som komma skall tänker jag på Kullamannens Per Sjögren (han är känd för att lägga omänskligt tuffa banor).

 

 

 

Vi klättrar nedåt i snäva serpentiner samtidigt som vi lutar mot bergsväggen, rep har satts upp så att vi ska kunna ha ett stöd att hålla oss i, men killen framför mig balanserar i repet och det svänger hit och dit, jag struntar i det, känns som att risken är större att han ska slita ner mig om jag håller i repet. Det är skymning och dunkelt ljus, ju längre ner i dalen vi kommer, ju mörkare blir det. Det är 600 meter nedåt på bara fyra km. Jag har nu varit utan energi ett tag och känner mig tömd. 

 

Jag går bakom en kille, han frågar om jag vill springa förbi, "no thanks", säger jag och fortsätter bakom. När vi kommer ner till en lite flackare grusväg har han fått info av några åskådare, vänder sig om till mig och säger "ti minutter", "vänta, är du norsk?!" kontrar jag, varpå han svarar att han är från Tyskland men bott och studerat på universitetet i Norge. Han heter Markus och jobbar som produktutvecklare på Vaude, främst jobbar han med friluftsdelen, sovsäckar, liggunderlag, tält och kläder. Efter tio minuter möter vi några barn som ropar att det är tio minuter till checkpoint (som vanligt på sådana lopp), men vi vandrar vidare och pratar om tidigare ultrameriter, jobb, livet, lite allt möjligt, möjligheten att få massage på nästa checkpoint och hur skönt det ska bli att byta kläder! Det är mörkt nu men eftersom vi går på en grusväg har vi inte brytt oss om att plocka fram våra pannlampor, vi fortsätter i beckmörker tills vi kommer till ett stort tält med massor av ljus och musik och ett sorl av människor.

 

Jag plockar upp min dropbag och försvinner in på damernas lilla del, byter kläder och goffar chips omvartannat, har varit utan någon som helst energi i säkert två timmar och är hungrig som få. 

 

Markus ser jag inte mer, men är tacksam att jag mötte honom där i mörkret, samtidigt som jag inte tror att vi kunnat föra samtal i de ytterligare 19 timmar som väntade mig. 

 

Jag håller trenden att stanna lång tid på checkpointsen och är här i säkert en timme innan jag fortsätter vidare, jag känner inte att jag har bråttom och jag vill ha så få nattimmar som möjligt. 

 

 

Att komma ut i mörkret efter en timmes vila i det livliga tältet kändes skönt, jag tog mig en bit uppåt innan jag stannade för att klä på mig en vindtät jacka över understället då det nu börjat blåsa lite kyligt, jag stängde av lampan och beundrade den mörka natthimlen som var upplyst med ett glittrande nät av stjärnor, så många stjärnor, ända ner till horisonten, fantastiskt!

 

Men natten är mörk, och i mörkret känns allt så mycket långsammare, 2,5 timmar tog det mig till nästa checkpoint, 8 km bort, utan omänskliga stigningar, utan att vara särskilt tekniskt jobbigt, jag kände mig less nu och fruktade att det skulle bli som sist, att jag skulle plåga mig själv in i mål bara för att och lida något otroligt mentalt på vägen. När jag kom till checkpointen hade jag kommit 75 k, klockan var halv ett på natten och jag hade varit igång sedan 06;00 morgonen innan. En funktionär frågar om jag mår bra, anser att jag ser sliten ut, jag säger att jag mår bra men att jag är trött (sovtrött), det finns sängar här, svarar han och pekar mot en stuga, han lotsar in mig till en dam som frågar hur länge jag vill sova, 20 min? Jag tänker att om jag somnar, då kommer jag inte upp igen, men att det vore väldigt skönt att lägga sig ner i en säng, jag svarar att jag bara behöver fem minuter att få blunda och andras lite, hon verkar förvånad över den korta tiden men visar mig en säng i ett mörkt rum. Jag lägger mig halvvägs över sängen med fötterna på golvet och alla kläder på, koncentrerar mig på att slappna av men inte somna. Efter fem minuter kommer damen upp och snuddar min axel lite lätt, hon frågar om jag vill vila mer eller om jag är nöjd, jag går ut i sällskapsrummet i tio minuter, granskar kartan, äter en bar, sedan klättrar jag vidare.

 

Det går segt uppför, vid det här laget har vi klättrat 4860 meter och nu ska jag upp 900 till, jag går, stannar, släcker lampan, lägger mig ner, äter chips och tittar på stjärnorna, fortsätter. Så här varvar jag hela klättringen och har lyckats samla på mig energi till kommande utförslöpa som är ganska flack. 

 

Någon nyser, jag säger "bless you" och får ett "thanks" tillbaka, oh, någon som förstår engelska?! (några fransmän och italienare har försökt prata med mig längs vägens gång men så fort jag sagt att jag inte förstår och frågat om de kan engelska har stämningen blivit kylig och tyst). Någon kommer snabbt bakom mig, "do you wanna pass?", "NO, you are the lady with the chips, I am gonna follow you!". Vi pratar lite och jag frågar vart han kommer ifrån eftersom han pratar så bra engelska, Mexiko, är svaret.

 

Vi håller ihop till nästa checkpoint, även vid checkpointen håller vi ihop, kollar på nästa sträcka, han har gjort en fin planering i excel, vad han tänkt äta, när, vilka stationer som har mat och vatten, vilka tider som det bästa springer på och som man som långsammast måste springa på för att gå runt inom reptiderna. Han har även bilder på sin fru och sina barn samt några upplyftande fraser som pepp i marginalen, vi är lika på så sätt, jag har min snuttefilt i kartan och han i sitt excelark, det märktes tydligt redan där i tältet där han med lätt förtvivlan i rösten undrar om jag såg vart han lagt sitt papper. Han har problem med magen, inte ätit på för lång tid och känner nu att han behöver kräkas när han äter, han tar lite frukt och jag delar med mig av chipsen. Han ger mig sina bars och ber mig hjälpa honom plocka fram en tablett mot magproblemen som han har med sig. 

 

Här blir det någonstans bestämt att vi tänker hålla ihop resten av loppet, vi båda behöver sällskap för att klara de sista 35 k in i mål.

 

Samtalet flyter på hela vägen och allt känns så mycket lättare, även om vi är less nu, det har gått 22 timmar, det är mörkt och vi är trötta, jag längtar efter en säng att sova i. Vi pratar om våra familjer, om våra olika värderingar och uppväxter, om religion, om samhället, om böcker, skrattar åt oss själva, åt loppet och andra löpare, jag undrar vad han lyssnar på för musik och han langar upp sin Ipod, jag konstaterar att det mesta är lika som spelas på radio i Sverige och vi beskyller Spotify för det, även det svenskt påhitt. Jag förundras över hur allmänbildad han är och hur mycket han känner till om Europa och Sverige när min nidbild av Mexiko tidigare varit att det är någon form av isolerat U-land. Vips Så har två timmar till passerat och vi har tagit oss ytterligare en mil.

 

 

Vid den här checkpointen behöver jag VERKLIGEN gå på toaletten och börjar skrattgråta när jag ser vad som erbjuds, jag har varit i bergen i över ett dygn och förväntas sitta på huk och göra mina behov. Jag tar ett foto och visar för Julio, först undrar han om det är mitt badrum hemma, när jag svarar att det är toaletten där, på plats möts jag av hans otroliga positivitet "de är åtminstone öppna för oss att använda", sant svarar jag, jag bör vara tacksam. 

 

Vi smörjer in oss i salvor, han har fått brännmärken på låren av sina sleeves (som lösa byxben med compression) och jag lånar lite "hot n cold" (liniment) och smörjer över tightsen. Ingen av oss är särskilt sugen på mat, jag tar en gel sedan forstätter vi, uppåt, 1200 m uppdelat i två backar. Solen har börjat gå upp och som alltid kommer ny energi med ljuset.

 

Jag är något starkare uppför nu, när valet finns att gå i serpentin uppför eller rakt upp tar jag spåret rakt upp för att sedan stanna och andas lite medan Julio går i serpentinerna. Vid andra klättringen ser vi hela vägen från botten till toppen, 600 m, vi ser funktionärer och löpare på toppen. Vid botten står det att klättringen ska ta två timmar, aldrig säger jag, jag tror att vi kan göra det på halva tiden, vi kommer upp på nästan precis en timme och efter det är jag dyrkad som trailgudinna.

 

 

 

Stämningen är god på toppen, det bjuds på vatten och snacks, vi sitter ner en stund, hämtar andan efter våra två sista klättringar, nu har vi bara ett par fartgupp på 50 respektive 100 m uppför, annars är det utför och flackt.

 

Jag tar en omhändertagande roll, frågar om han inte vill ta av sig jackan innan vi fortsätter, vi sitter i skuggan av en högre topp och även om det är långt in på förmiddagen är det svalt här, han undrar om han inte kommer frysa, jag säger att vi kan stanna för att ta av den senare om han fortfarande fryser nu, men att det kommer bli varmt fort neråt dalen han tackar mig så fort vi kommer ut i solen.

 

Värmen stiger och glädjen över ljuset byts ut i apati över värmen. Vi kommer till en otroligt vacker fors med en hängbro över, här är det markerat på kartan att man får gå max 2 och 2 över bron, vi går en och en, det är dumt att chansa.

 

 

På andra sidan bron är det en liten backe på kanske 50 m, vi går uppför backen och sätter oss att vila lite i skuggan innan vi forstätter, tittar på andra löpare och peppar på de som passerar, "bravo bravo!". Vi fortsätter till nästa checkpoint, våra lårmuskler är slitna och vi funderar över iden att ta värmefiltarna och åka släde nedför, för härifrån är det 500 m utför till nästa checkpoint, 4 km bort. Julio säger att jag ser ut som dagen innan när vi stött på varandra i en backe under dagen, att till skillnad från hur ultralöpare kan se ut efter lång tid har jag livet kvar i blicken och inte bara apati, det är en bra pepp, det finns energi kvar.

 

Vi går/joggar i serpentiner, breda serpentiner, det ger mig flashbacks från Rumänien, om de sista två timmarna innan reptiden vid 25 timmar, om stadens ljus som aldrig tycks komma närmare, om hur vi börjat rusa rakt utför utan att ha koll på vart leden gick och nästan gått vilse och hur vi kom in med en kvarts marginal. Jag kände hopplösheten här med, det känns så långsamt. Vi kom ner till en väg, en kvinna säger att det är tre km kvar, tre km, det skulle betyda att vi tagit oss en km på 45 minuter, aldrig i livet! 

 

Julio säger att jag kan springa om jag vill, att vi ses i mål, jag springer lite och märker att han också börjat springa bakom mig, jag väntar in honom, och han fortsätter springa, jag förmår mig inte att fortsätta med mer utförslöpning, men han fortsätter, han vill så gärna kyla ner sig. Jag går, och han väntar på mig vid nästa checkpoint, informerar om att det finns hinkar med is, jag lägger varsin kocka på benen och en på huvudet, äter chokladkaka och dricker vatten, tar ett par alvedon. 

 

Härifrån är det åtta km kvar till målet i Chamonix, vi har varit ute i knappt 31 timmar, sista biten är grusväg och nästan inga backar alls, vi kan gå, långsamt och klara det här. Något vi blir informerade om strax efter att vi lämnat checkpointen, "You are already finishers, congratulations!", det gjorde mig rörd. 

 

Vi tar det lugnt en bra bit, pratar om målet, jag berättar om min otroliga längtan till att ta av mig skorna och att ta en dusch, sedan sova, Julio hoppas på att hans fru kan läsa tankar, att hon har fixat pizza till målet, han undrar om jag kan duscha hos dem och sedan ta en drink med honom och hans fru, jag svarar att det kan jag nog, jag har ingen aning om hur jag ska ta mig tillbaka till Courmayeur ändå, men egentligen är jag sjukt trött och vill bara sova. 

 

Vi möter en svenska som peppar oss och hejar på, hon ser sjukt spänstig ut, min hjärna är avstängd, men jag är ganska säker på att det var Mimmi Kotka, en av världens bästa ultralöpare, hon som vann 100k distansen senare den veckan. Det var fint.

 

Vi går förbi en jättehäftig park med ziplines och uppsatta topprep på bergsväggarna, en äldre man hejar och klappar händerna så han tappar en av sina kryckor, jag böjer min stela lekamen ner för att ta upp den åt honom, det var ett fint ögonblick. Några kvinnor säger att det är två km kvar, en man säger fyra, jag är van.

 

Vi kommer ut på en asfaltsväg, ett samhälle med hus och bilar, en av Julios klubbkamrater står bakom ett hörn och hoppar fram när vi kommer, de chattrar på och Julio berättar om våra upplevelser, om att han blivit stoppad för han bara hade en pannlampa i ryggsäcken och varit tvungen att ringa tävlingsledningen för han blivit lovad att det var okej att lägga den ena i dropbagen. Att vi möttes över en påse chips och hur tacksamma vi varit att vi haft varandra sista tredjedelen, att två psyken (som alltid) är starkare än ett.

 

När vi närmar oss mål står hela hans familj och väntar. Det pratar med varandra och jag känner att jag vill passera mållinjen, så jag springer, så fort jag förmår efter 32,5 timme i bergen, efter att ha varit vaken i 35 timmar, efter hetta och sol, efter mörker och kyla, stämningen var på topp, alla gick runt och i gatan, klappade händer, high fiveade, jublade, hela vägen in i mål.

 

Den känslan, den fantastiska känslan.

 

Efter målbågen stod jag sedan och hejade på min bundsförvant från den senaste dagen, en total främling som jag ändå lärt känna under de mest extrema förhållanden, som jag kommit så nära under en så kort tid, bara någon som teamat med någon på en ultra kan förstå den känslan.

 

 

 

Vi tackar varandra, jag hälsar på hans familj och lämnar de sedan. Jag går ut på torget för att ta av mig skorna och tappar bort dem, jag tänker om jag ska leta, men jag orkar inte, den dagen orkar jag inte, jag letar reda på mina dropbags, en dusch, tar en lång dusch, och hittar en buss till Courmayeur (som jag förövrigt somnade på ögonblickligen). Väl på hotellet äter jag en smörgås från tidigare och somnar igen, helt slut.

 

Jag hade en bra upplevelse, jag var trött, riktigt trött och less emellanåt, men jag var aldrig så mentalt slut att jag ville gråta, jag var aldrig så trasig som efter trapporna på Madeira, jag mådde bra, jag joggade till och med upp till starten på 100k loppet morgonen efter.

 

Nu har jag alla poäng jag behöver för att få ansöka om UTMB, the real deal 170 k 10 000 höjdmeter. Under loppet tänkte jag, och sa, att jag skulle sluta med ultror, att jag bara skulle springa 10k lopp på asfalt från och med nu, men jag vet inte, en 100 miler, det är ju vad jag vill. I december öppnar anmälan.

 

Tack Alperna för denna gång. Tack UTMB-TDS, funktionärer och löpare, supportrar och vandrare, mina vänner och familj som stöttade viralt. Det var fantastiskt, fantastiskt jobbigt, fantastiskt häftigt!