UTMB-det ultimata kraftprovet

2012 sprang jag mitt första maraton, 2013 min första "ultra" på 50 km, 2014 sprang jag ultravasan för första gången och blev varse om "UTMB-poäng". I min nyfikenhet tog jag reda på vad det innebar.
 
Tydligen var UTMB i mångas ögon det ultimata kraftprovet, 170 km runt Mont Blanc, 10 000 höjdmeter upp och lika många ner, 46,5 timmars tidsgräns.
 
Man har tre kvaltävlingar på sig att samla ihop 15 poäng för att ens få ansöka, hur många poäng en tävling utgör är beroende på banlängd och svårighetsgrad. Ultravasan, 90k, ger till exempel 2 poäng. Dessa tre tävlingar ska ha varit genomförda inom två års intervall.
 
2014 var detta för mig en oöppnåelig dröm, något för de segaste och starkaste, de som varit med i leken länge.
 
2015 sprang jag i Transylvanien och fick min första fempoängare. Våren 2016 sprang jag Madeira Island Ultra Trail och plockade ytterligare fem poäng, samma höst sprang jag den något mer tekniska lillebrodern till UTMB-TDS och fick där ytterligare sex poäng.
 
Drömmen blev plötsligt ett livsmål på riktigt.
 
Trots att jag hade 16 poäng hade jag inga höga förväntningar vid ansökan, sållningen är stenhård och få blir godkända vid första sökningen, jag tänkte att jag provar.
 
En månad efter ansökan kommer resultaten, mitt hjärta slog superhårt när jag öppnade listan och ännu hårdare när jag till min förvåning såg att jag fått en "positive draw", jag blev överlycklig! Och livrädd! Hur skulle detta gå?
 
I januari, när resultaten kom, hade jag en plan på att träna stenhårt och vara väl förberedd, livet kom emellan och det längsta passet jag sprungit i år, det enda långpasset, var Lidingö Ultra 50km, utöver det har jag haft två kvalitetspass i skidbacke, ett i juni och ett i juli. Visst springer jag, men det mesta har varit mysiga milslunk i lugnt tempo.
 
Jag har pratat om det så lite som möjligt, min sambo har varit orolig för att jag inte velat nämna det ens, för helt ärligt, jag trodde inte jag skulle klara av det. Inte ens när jag stod där på startlinjen i Chamonix i fredags trodde jag att det skulle gå vägen, jag hade en tanke på att jag påbörjar och gör mitt bästa, vilket jag vet är bra, men jag visste inte om det var tillräckligt i det här fallet.
 
Vi hade blivit lovade hårt väder, riktigt hårt, -10C och stormbyar på topparna, något mildare men regnigt och dimmigt i dalarna. Och tro mig, vi fick allt, verkligen allt!
 
 
FREDAG 1/9 18:30
 
Det är något speciellt med starten i sådana här lopp, det är alla känslor från rädsla till förväntan. Vi stod 2500 löpare i startfållan och vi visste att många av oss inte skulle klara detta, att några skulle ge upp, att några inte skulle klara tidsspärrarna, att några skulle bli avplockade pga medicinska skäl och att några skulle bli skadade, så är det, jag var nästan helt säker på att jag skulle tillhöra någon av dessa kategorier innan helgens slut, jag visste bara inte vilken ännu. Min strategi var att vara så snabb i början att jag skulle kunna promenera mig in i mål på slutet om bara mitt psyke och min kropp orkade. 
 
Efter en pampig startmelodi och speakerpepp ljöd startskottet, det var trångt och jag stod långt bak, första två kilometerna gick jag mer än jag sprang men sedan lättade det upp och jag joggade i sakta mak på väg mot första checkpoint, Les Houches, 8km bort och nästan helt plan väg, samma början som slutet av TDS. Jag stötte på några svenskar och en finsk tjej och pratade lite med dessa första biten, trevlig start på loppet. 
 
Sedan började det gå uppför, och kort därefter började mörkret smyga sig på, jag gillar inte nätterna, min inre klocka säger "SOV!" och jag gör allt för att kämpa emot, men det var också kallt, otroligt kallt så jag fokuserade hela tiden på att sätta den ena foten framför den andra och inte stanna, för att hålla värmen och för att inte tappa tid.
 
LÖRDAG 2/9 06:00
 
Vi kom till en topp lagom till ljuset började komma, en australiensk tjej som jag småpratat lite med under stigningen stannade upp av tröttthet, jag gick förbi med orden "keep on walking girl, the daylight is coming now!", hon följde efter. 
 
 
Fortfarande frusen i själen fortsätter jag framåt, neråt nu, tills jag ser ett tält, en checkpoint! Klockan är ca sju på morgonen, vi har varit ute i 13 timmar och jag har kommit ca 7 mil.
 
Allt blir lättare när ljuset kommer och när vi närmar oss Courmayeur (en publikkontroll där Tobias lovat att möta upp, där min drop-bag med rena kläder finns) är de sista två checkpointsen samma som de första två i TDS, vilket gör att det känns bra, för jag vet var jag är och ungefär hur lång tid det tar till Courmayeur härifrån. Jag stöter ihop med flera svenskar under denna sträcka och det är trevligt att prata sitt hemspråk, att det är så många från Sverige med på detta. 
 
Jag kommer till Courmayeur ca 11:20 och stannar i 1,5 timme, för att jag har tiden och för att jag behöver tiden, för att det är så skönt att spendera lite tid med sin älskade på en solig gräsmatta och för att jag tar mig tid att byta om, vaska ansiktet, använda toaletten och äta lagad mat. 8 mil har jag tagit mig nu, 9 kvar.
 
Efter Courmayeur är det uppför, jag tar det väldigt lugnt, passar på att njuta så mycket som möjligt av solen som behagat dyka upp en kort stund här på dagen.
 
 
Nu vill jag minnas att det är uppförsbacke en bra bit, Courmayeour ligger på 1200 möh, och i etapper jobbar vi upp till 2500 möh, det blir kallare, regnigare och blåsigare ju mer vi klättrar. Sista checkpointen innan toppen kollar funktionärerna våran klädsel innan de släpper iväg oss, ingen hud syns, allt är vatten- och vindtätt, jag ber en funktionär hjälpa mig dra jackan över handskarna så att mina handleder inte ska förfrysa, den här toppen är inte nådig! Hade jag lagt mig mot vinden hade den hållt mig uppe, sikten var minimal och det var så otroligt kallt att min motiavtion tröt. En fot framför den andra, inte stanna, var mitt mantra, när kroppen säger ifrån, spring med hjärtat var mitt andra. Snart är vi på väg neråt igen, och ju mer det går neråt, ju varmare blir det, snön övergår i regn och andra natten börjar smyga sig på. 
 
När jag kommer till La Fouly, 110 km in i loppet är det mörkt, jag är genomblöt och kall, jag har nått min gräns, jag är beredd att ge allt för en varm säng, leker med tanken på att bryta, sitter en stund, dricker varm soppa och försöker bli varm. En kille kommer in i tältet, han har haft enbart diskhandskar på sig uppe på toppen och har nu fått en värmefilt av sjukvårdspersonalen, han sätter sig bredvid mig och ligger utslagen under filten med huvudet på bordet. Jag bestämmer mig för att fortsätta, för hans och för alla andras skull, för min skull! 
 
Nästa checklpoint är en sovkontroll, jag har bestämt i förväg att jag ska försöka sova där, spärrtiden är 02:00 och jag tänker att jag då slipper en liten del av den mörkaste natten ute i skogen. Så jag sätter iväg, från La Fouly är det lätt nedåtsluttande asfalt i 8km, den biten tar mig en knapp timme och jag känner mig varm och torr igen, det har slutat regna och allt känns lite bättre med tanken på att jag ska få vila snart. Jag har varit igång i närmare 30 timmar. 
 
Men när nedåtsluttningen tar slut är sista biten upp till sovkontollen Champex-Lac 5km i långsamma serpentiner, jag är trött och har börjat se människor, djur och spöken i allt. Jag är otroligt less! Tills jag kommer fram, till den efterlängtde kontrollen där jag ska få sova! 
 
Jag är där strax efter halv tolv på natten och måste vara därifrån innan två, det ger mig nästan en timmes sovtid. 
 
Så, sova, nä, det blev inget med det, sovsalen är ett restaurangtält, ett skal de satt upp, i tältet ligger ett 50-tal skumgummimadrasser på asfalten, på dessa varsin filt, alla som vilar därinne har ställt egna alarm som ljuder med jämna mellanrum, det finns ingen värme och utanför ljuder speaker och musik på full volym, jag ligger ner, vilar och huttrar i 40 min innan jag ger upp, äter pasta och köttfärs, fyller på vatten, ger mig av. 
 
SÖNDAG 3/9 02:00
 
En stigning kvar i natten, sedan nedåt mot Trient och nästa kontroll där Tobias lovat att möta upp, tänker att jag ska få träffa honom, tänker att gryningen borde kommit då, tänker att när jag är där så har jag bara 29 km kvar, nästan inne i mål.
 
Fem timmars kamp i mörkret väntar, fem timmar då jag ibland stannar och blundar av trötthet, fem timmar då jag tänker att, nu har jag kommit såhär långt, nu klarar jag detta, natten är snart över och då är det värsta avklarat, kroppen är med, men huvudet trött. 
 
Vi går igenom en liten typisk alpby med timmerhus där varenda hushåll har dille på trädgårdstomtar, inte lite av dem heller, det är säkert ett 20-tal per tomt. Små äckliga varelser finns bakom varje hörn och en trött hjärna behöver inte mycket för att hjärnspökena ska komma. Jag känner obehag och håller mig nära andra löpare hela tiden. 
 
 
Jag ser så mycket trasiga människor, vi har blivit en liten grupp nu som är ganska jämna, några känner varandra, andra inte, vi håller ihop fastän vi inte säger så mycket, det känns tryggt.
 
När vi först ser Trient är vi ett par hundra meter över kontrollen, ser värmen, ser ljuset och ändå så långt kvar, biter ihop och kämpar nedåt, är där strax innan sju på morgonen och det börjar bli ljust igen. Tobias möter upp, har med sig kokta ägg och sallad (och vad jag älskar honom för det! Så gott med något annat än socker och pasta!) masserar, är där, ger mig energi, nu är det inte långt kvar och ljuset är på väg. Jag lättar min packning och ger honom pannlamporna, jag behöver dem inte längre och det känns skönt att slippa ha dem i bagaget. 
 
På väg mot nästa kontroll kommer solen, det är varmt i solljuset men kallt i skuggan, svårt att vara rätt klädd. Jag är numera ganska säker på att jag kommer gå i mål idag, att jag om några timmar är en av de få utvalda som klarat UTMB, jag kämpar på för att inte bli bekväm, för att inte tappa tempo och bli avplockad på slutet för jag blev för långsam. Jag trodde att synerna skulle försvinna med ljuset, men stockar är fortfarande människor stenar är djur. Jag är hela tiden medveten om att det bara är i mitt huvud och är ständigt uppmärksam på huruvida kobjällrorna jag hör sitter på kor eller är människor som hejar. Allt är som i ett fyllerus.
 
 
 
 
En man från Cypern kommer ikapp mig, vi har pratat lite under natten och jag kommer ihåg honom, vi pratar lite, han berättar om sitt företag. Han är gymägare och jobbar enligt egen utsago mycket med ledarskap och personalutveckling, det är trevligt en stund, men när han efter ett tag ska tvinga mig att springa i en nedförsbacke och jag vill spara på mina stackars knän till sista biten så ledsnar jag och säger åt honom att fortsätta utan mig, det här är mitt lopp! Han är påstridig och jag är trött och disträ, jag skiter i helt enkelt. 
 
Vi kommer ner till näst sista checkpointen innan målet, Vallorcine, ca 18 km kvar nu och jag är 45 min före cut off, min plan är att bara fylla vatten, men cyprioten säger "ge mig en kvart så är jag redo och vi kan fortsätta", jag kontrar med att jag inte behöver mer än ett par minuter att fylla vatten, "fem minuter då!" säger han och pinnar iväg. När jag är klar att gå ser jag honom inte och struntar i honom, med ett sting dåligt samvete över att jag bara sticker, men å andra sidan har jag inte så stor lust att sällskapa med denna person och har inte lovat något. Så jag slår bort det. 
 
Härifrån är banan omdragen och ingen vet exakt var vi ska, det är stressande för många märker jag, och även jag känner stressen lite, samtidigt känner jag ett lugn i att det nu är drygt 1,5 mil kvar av loppet och jag har nästan fem timmar på mig, det borde inte vara ett problem. Oron ligger i att jag har kämpat i över 40 timmar, att missa en cut off mot slutet vore så otroligt surt. 
 
Jag stöter på en frisk fläkt, Christoph från Belgien, vi pratar och skrattar och skämtar och har trevligt. Vid det här laget känns det nästan som att jag har en bra fylla. Vi pratar om saker som våra respektive länder är kända för, Christoph känner bland annat till "Fjollraven" och innan jag förstått att det är märket Fjällräven han pratar om så tror jag att det är någon satir-viking av något slag. Vi diskuterar fördelarna med en softshell-väst (som är vad vi får om vi går i mål) och att hans vänner inte förstår nyttan utan ärmar, att han också sett att alla stenar var målade, men hans stenar var mer crackhead-djur medan mina stenar var av den mer klassiska bondgårdsdjurstypen. 
 
Vi springer lite, jag påpekar att "här var vi ju precis!", "javisst" säger Christoph, "fast det är inte samma ställe, det ser bara precis likadant ut", och så är det, allt ser likadant ut, det är inte samma ställe. 
 
Sista checkpoint är på toppen av en skidlift och i backen är det något som skriker på oss, "EN BÄVER!?" utbrister jag, "i själva verket en marmot" blir jag rättad, men att det är samma släkte kan jag få rätt på.
 
 
Vi stöter på Andrew, en mycket gammal man från Storbritannien som verkar något förvirrad och överhettad, gubben har varit upp över halva vägen till checkpointen redan och vänt för att det inte var någon som scannade hans nummerlapp. Det är mitt på ljusa dagen, det är varmt och vi håller honom sällskap under stigningen, kontrollerar så att han har vatten och småpratar med honom. När vi nått hela vägen upp tjafsar han lite med funktionärerna, tar en mugg cola och pinnar vidare (det här är en fabror som ser ut att vara i 80-årsåldern och det ska visa sig i efterhand att han gick i mål före oss ungdomar!).
 
La Flégére, 8 km nedförsbacke in i mål, över två timmar tillgodo. Nu går det upp för mig att jag kommer att fixa det här på riktigt, att jag inom ett par timmar kommer vara en i den utvalda skaran att ha avklarat UTMB, det ultimata kraftprovet, det som bara var för dem som var av det riktiga virket, det onåbara.
 
I ren eufori springer vi första biten nedför, trots värkande knän och lår efter att ha dundrat ner för över 9000 höjdmeter under de senaste två dygnen, Christoph pratar franska och det blir så mycket enklare på ett franskt lopp när det är single track och man ber dem vänligt på deras hemspråk att ge plats, det lät så himla mycket trevligare än på engelska. Vi diskuterar segergest, hoppa? Nä, skulle inte tro det va? Det kanske räcker med "armarna upp mot himlen"-gesten idag. 
 
Nästan nere i Chamonix möter vi på två Team Nordic Trail-ledare, de är ute och hejar på löpare och stannar för att gratulera, kolla hur det är, småprata lite. De säger att det bara är en km kvar ungefär.
 
Så fort vi kommit ut på asfalten SMSar jag Tobias "Chamonix nu!!", Christoph ska ta på sig en jacka för att göra sina sponsorer nöjda och vi går lugnt till vi ser kravallstaket, där börjar vi jogga, det bli mer och mer publik längs upploppet och jag springer fortare! Jag är så lycklig! Tobias hoppar in i upploppet med mig, springer bakom och peppar, jag missbedömer upploppet och tror först att de plockat ned målbågen "sniket" tänker jag och trappar ner på farten, men hör hur Tobias fortsatt hejar på och ökar takten igen, lite till, high fivear publiken, njuter, tar de sista stegen in under målbågen och andas ut, efter 45 timmar på banan är jag klar.
 
Total vakentid sedan senaste powernap på 20 min slutade på 51 timmar, då var jag redigt trött!
 
 
 
 
Det är över, flera års längtan och vånda är till sin ända, jag har avklarat en 100-miles, THE 100-miles.
 
Ca 2 500 löpare lämnade Chamonix på fredagskvällen, nästan 900 av dessa fick av olika anledningar kliva av banan längs vägen.
 
Jag passerade mållinjen som den sjunde svenska kvinnan i UTMBs historia (jag tror att detta var 15e upplagan, med lite justerad och förlängd bana längs vägen).
 
Vi fick allt, vi fick iskallt och vinter, vi fick kokhett och sommar, allt! 
 
Det är så svårt att sammanfatta 17 mil och två dygn på det här sättet. Varenda ultra jag gjort har varit en resa och efter varje lopp är jag en ny människa, något mer ödmjuk, något visare, något lugnare. 
 
Jag har sagt till mig själv och till alla andra att jag är klar nu, att detta var målet, inga fler ultror. Men efter varje äventyr får jag en längtan efter mer. Det är så mycket hjärta i ultralöpning, mentaliteten är inte mottävlare, den är medtävlare och man hjälper varandra för att klara av att mäkta med. 
 
Tack Chamonix och UTMB för en fantastisk upplevelse!
 
 

RSS 2.0