Historien om mig den senaste veckan.
Jag vet att några undrat, såhär är det, redan för ett par år sen började jag och Grappe prata om tillskott. I december tog jag ut min p-stav. Min första mens kom i mitten/slutet av januari och ungefär en månad senare (25/2) plussade jag. Jag blev lite chockad, och kände att jag borde känna mig glad... men jag hade inga symptom direkt så det var inte som om det var på riktigt om ni förstår?
Söndagen den 7/3 började jag blöda, eller natten till måndagen om jag ska vara korrekt, jag blev lite orolig och ringde jouren på gynakuten, hon sa, som vanligt, att jag skulle vänta och se för dom kunde inget göra.
Dagen efter började det göra ont på vänster sida som mensvärk fast värre, jag åkte då in för att tvinga dom att titta på mig. Väl där fick vi vänta och vänta och vänta. Jag kom in till en barnmorska, vi skakade hand och hon sa att hon hade lite bråttom till ett akutfall men att hon en skulle ta en snabbtitt med vul (ett ultraljud som man gör i livmodern genom att stoppa in en stav i slidan). Efter två sekunder sa hon, "här är din livmoder, jag ser ingen pågående graviditet där tyvärr, nu måste jag springa iväg". Sen blev vi lämnade, helt stumma, jag Grappe och Mickis... en halvtimme till fick vi vänta. När bm kom tillbaka sa hon att hon ville titta mer eftersom hon inte sett något i min livmoder, hon tittade upp mot vänster och kände och klämde, hon sa att hon skulle ringa en kollega så han kunde dubbelkolla och utan att förvarna mig så stod hon i telefon bredvid och sa till honom "Du... den där tjejen jag pratade om, hon är lite svullen i vänster äggledare, vill du komma upp och titta?", då bröt jag ihop, jag hade läst på om det där, ett utomkvedshavandeskap, även kallat ett x. Det betyder att ägget fastnat och blivit befruktat, men växer på fel ställe, oftast då i äggledaren, vilket betyder att det helt klart är kört för ungen, men även kan ge den havande komplikationer som ex blödningar och kommande barnlöshet.
Kollegan kom upp och tittade, han trodde att det bara var svullet eftersom äggledaren kan svullna något om den precis släppt ifrån sig ett ägg och sa att jag kunde gå hem men skulle höra av mig om det gjorde ont.
Jag sjukskrev mig och fick tid på måndag och på tisdag först för att lämna hcg-prov (ett blodprov som mäter hur mycket graviditetshormon man har i blodet, ungefär som en graviditetssticka fast känsligare då man kan mäta exakt halt av hormonet), och sedan för en ny undersökning.
Så var det bara att vänta igen då, det där jobbiga ni vet... och att inte veta är hemskt. Samtidigt så hann jag vänja mig med tanken på att jag kanske hade ett x i magen.
På måndagen började jag känna mig illamående och hade bristningar på magen, mina första riktiga graviditetssymptom, åh det var så härligt, och jag började hoppas på att bm hade missat en liten i min mage, jag var ju ändå bara i vecka 7(6+4), alltså inte så långt gången, när jag var in första gången.
På tisdagsmorgonen, igår alltså, vaknade jag av att jag hade ont på vänster sida som förra gången, hade tid på sjukhuset 8.30, jag var lite negativ igen. Vi åkte in och fick veta att mitt blod hade en ökad hcg mängd, då blev jag lite positiv och frågade om det var möjligt att det kunde vara en vanlig graviditet fortfarande, hon sa att det kan ju det, men att hon var tvungen att titta. Hon hittade inget i min livmoder heller, däremot trodde hon att jag hade en hinnsäck i vänster äggledare och ringde in en kollega (lägg märke till att den här barnmorskan var proffsigare och förklarade allt efterhand för mig istället för att som den andra bara dra iväg och ringa in någon annan och inte berätta om sina misstankar), han tittade också och dom kom överens om att operation snarast nog var bäst. Då sa hon att hcg bara fördubblats vilket gjorde det misstänksamt att det var ett x eftersom det borde tredubblats på den här veckan som gått egentligen (vilket jag tyckte var bra med henne också, att hon tog reda på först och sedan berättade det där som hon lika gärna kunde sagt innan).
Jag fick ta massor av prover, har säkert en 10-15 hål i armar och händer nu, och lades in fastande för operation (observera att jag inte ätit någon frukost innan för jag tänkte att om det skulle bli operation så kunde jag få komma in fort, men icke, och inget sockerdropp fick jag ens, bara saltlösning, så jag var rätt groggy), efter lunch, vid tvåtiden kanske kom min läkare, som jag även hade idag, och ville göra ett till vul, bara för att vara helt säker. Hon tittade tyckte att det nog såg rätt bra ut i övrigt och att hon trodde jag skulle få komma in på operation snart (hela tiden hittills hade jag fått vänta för jag mådde "för bra", men jag är glad att jag aldrig hann få ont). Så vid tretiden kom dom och gav mig massor av mediciner och tvättade och dittan och dattan, jag fick en morfinspruta och skulle sedan direkt efter, nyknarkad, byta säng till operationsbritsen, det var en pers kan jag säga. Sen kom jag in i salen, läkarna och kirurgerna var ett trevligt gäng, trots att jag inte kommer ihåg varken ansikten eller namn eftersom jag var för hög då så tyckte jag dom verkade trygga och skämtsamma med varandra, och sen sövde dom mig.
När jag sedan vaknade på uppvaket hade jag syrgas, två droppslangar, en klämma i fingret, ekg-mätare och blodtrycksmätare, jag kunde inte röra mig för alla sladdar, dock hade de plockat ut slangarna jag hade i halsen och katetern, vilket var jävla skönt, annars skulle jag nog fått panik. Hon kom och fyllde i mig lite morfin, trots att jag sa att jag inte hade så himla ont, att jag ville ha mat... klockan var nu 17 och jag hade varken fått äta eller dricka på hela dagen, jag fick då munspray av narkosläkaren, haha, bra mat. Jag fick lite mer morfin, sedan frågade hon om jag ville ha ytterligare en spruta innan jag åkte upp på avdelningen men jag tackade nej, jag kände ju knappt någonting då.
På avdelningen sa jag att jag var hungrig, jag fick då ett glas vatten, för man kan bli illamående av narkosen.... vattnet gick bra, då fick jag i alla fall ett glas nyponsoppa, men det var allt på hela dagen igår som jag blev erbjuden. Tur att svärmor gett mig en banan, för den var hemskt god på natten när jag vaknade plus att jag fått en chokladkaka av mamma och pappa som jag mumsade lite på emellanåt.
Så, sammanfattningsvis, jag var gravid, men planterade fel. Dom har inte hittat några fel på mig, så jag hade mest bara otur. Mitt hcg har nu sjunkit från ca 7000 till strax under 2000 vilket förmodligen betyder att dom fick bort hela graviditeten. Läkaren tyckte att vi kunde hoppa över en menscykel nu och försöka igen om två månader, mest av psykiska skäl, just för förlusten och det, om vi bara ska tänka fysiskt så är det bara att tuta och köra.
Så allt slutade lyckligt, jag är glad att jag pressade dom att kolla upp mig innan något hände, jag är inte så jätteledsen över att det blev fel den här gången, sånt händer, och om allt går som det ska nu så kanske vi har en knodd till nästa vår/sommar.
Söndagen den 7/3 började jag blöda, eller natten till måndagen om jag ska vara korrekt, jag blev lite orolig och ringde jouren på gynakuten, hon sa, som vanligt, att jag skulle vänta och se för dom kunde inget göra.
Dagen efter började det göra ont på vänster sida som mensvärk fast värre, jag åkte då in för att tvinga dom att titta på mig. Väl där fick vi vänta och vänta och vänta. Jag kom in till en barnmorska, vi skakade hand och hon sa att hon hade lite bråttom till ett akutfall men att hon en skulle ta en snabbtitt med vul (ett ultraljud som man gör i livmodern genom att stoppa in en stav i slidan). Efter två sekunder sa hon, "här är din livmoder, jag ser ingen pågående graviditet där tyvärr, nu måste jag springa iväg". Sen blev vi lämnade, helt stumma, jag Grappe och Mickis... en halvtimme till fick vi vänta. När bm kom tillbaka sa hon att hon ville titta mer eftersom hon inte sett något i min livmoder, hon tittade upp mot vänster och kände och klämde, hon sa att hon skulle ringa en kollega så han kunde dubbelkolla och utan att förvarna mig så stod hon i telefon bredvid och sa till honom "Du... den där tjejen jag pratade om, hon är lite svullen i vänster äggledare, vill du komma upp och titta?", då bröt jag ihop, jag hade läst på om det där, ett utomkvedshavandeskap, även kallat ett x. Det betyder att ägget fastnat och blivit befruktat, men växer på fel ställe, oftast då i äggledaren, vilket betyder att det helt klart är kört för ungen, men även kan ge den havande komplikationer som ex blödningar och kommande barnlöshet.
Kollegan kom upp och tittade, han trodde att det bara var svullet eftersom äggledaren kan svullna något om den precis släppt ifrån sig ett ägg och sa att jag kunde gå hem men skulle höra av mig om det gjorde ont.
Jag sjukskrev mig och fick tid på måndag och på tisdag först för att lämna hcg-prov (ett blodprov som mäter hur mycket graviditetshormon man har i blodet, ungefär som en graviditetssticka fast känsligare då man kan mäta exakt halt av hormonet), och sedan för en ny undersökning.
Så var det bara att vänta igen då, det där jobbiga ni vet... och att inte veta är hemskt. Samtidigt så hann jag vänja mig med tanken på att jag kanske hade ett x i magen.
På måndagen började jag känna mig illamående och hade bristningar på magen, mina första riktiga graviditetssymptom, åh det var så härligt, och jag började hoppas på att bm hade missat en liten i min mage, jag var ju ändå bara i vecka 7(6+4), alltså inte så långt gången, när jag var in första gången.
På tisdagsmorgonen, igår alltså, vaknade jag av att jag hade ont på vänster sida som förra gången, hade tid på sjukhuset 8.30, jag var lite negativ igen. Vi åkte in och fick veta att mitt blod hade en ökad hcg mängd, då blev jag lite positiv och frågade om det var möjligt att det kunde vara en vanlig graviditet fortfarande, hon sa att det kan ju det, men att hon var tvungen att titta. Hon hittade inget i min livmoder heller, däremot trodde hon att jag hade en hinnsäck i vänster äggledare och ringde in en kollega (lägg märke till att den här barnmorskan var proffsigare och förklarade allt efterhand för mig istället för att som den andra bara dra iväg och ringa in någon annan och inte berätta om sina misstankar), han tittade också och dom kom överens om att operation snarast nog var bäst. Då sa hon att hcg bara fördubblats vilket gjorde det misstänksamt att det var ett x eftersom det borde tredubblats på den här veckan som gått egentligen (vilket jag tyckte var bra med henne också, att hon tog reda på först och sedan berättade det där som hon lika gärna kunde sagt innan).
Jag fick ta massor av prover, har säkert en 10-15 hål i armar och händer nu, och lades in fastande för operation (observera att jag inte ätit någon frukost innan för jag tänkte att om det skulle bli operation så kunde jag få komma in fort, men icke, och inget sockerdropp fick jag ens, bara saltlösning, så jag var rätt groggy), efter lunch, vid tvåtiden kanske kom min läkare, som jag även hade idag, och ville göra ett till vul, bara för att vara helt säker. Hon tittade tyckte att det nog såg rätt bra ut i övrigt och att hon trodde jag skulle få komma in på operation snart (hela tiden hittills hade jag fått vänta för jag mådde "för bra", men jag är glad att jag aldrig hann få ont). Så vid tretiden kom dom och gav mig massor av mediciner och tvättade och dittan och dattan, jag fick en morfinspruta och skulle sedan direkt efter, nyknarkad, byta säng till operationsbritsen, det var en pers kan jag säga. Sen kom jag in i salen, läkarna och kirurgerna var ett trevligt gäng, trots att jag inte kommer ihåg varken ansikten eller namn eftersom jag var för hög då så tyckte jag dom verkade trygga och skämtsamma med varandra, och sen sövde dom mig.
När jag sedan vaknade på uppvaket hade jag syrgas, två droppslangar, en klämma i fingret, ekg-mätare och blodtrycksmätare, jag kunde inte röra mig för alla sladdar, dock hade de plockat ut slangarna jag hade i halsen och katetern, vilket var jävla skönt, annars skulle jag nog fått panik. Hon kom och fyllde i mig lite morfin, trots att jag sa att jag inte hade så himla ont, att jag ville ha mat... klockan var nu 17 och jag hade varken fått äta eller dricka på hela dagen, jag fick då munspray av narkosläkaren, haha, bra mat. Jag fick lite mer morfin, sedan frågade hon om jag ville ha ytterligare en spruta innan jag åkte upp på avdelningen men jag tackade nej, jag kände ju knappt någonting då.
På avdelningen sa jag att jag var hungrig, jag fick då ett glas vatten, för man kan bli illamående av narkosen.... vattnet gick bra, då fick jag i alla fall ett glas nyponsoppa, men det var allt på hela dagen igår som jag blev erbjuden. Tur att svärmor gett mig en banan, för den var hemskt god på natten när jag vaknade plus att jag fått en chokladkaka av mamma och pappa som jag mumsade lite på emellanåt.
Så, sammanfattningsvis, jag var gravid, men planterade fel. Dom har inte hittat några fel på mig, så jag hade mest bara otur. Mitt hcg har nu sjunkit från ca 7000 till strax under 2000 vilket förmodligen betyder att dom fick bort hela graviditeten. Läkaren tyckte att vi kunde hoppa över en menscykel nu och försöka igen om två månader, mest av psykiska skäl, just för förlusten och det, om vi bara ska tänka fysiskt så är det bara att tuta och köra.
Så allt slutade lyckligt, jag är glad att jag pressade dom att kolla upp mig innan något hände, jag är inte så jätteledsen över att det blev fel den här gången, sånt händer, och om allt går som det ska nu så kanske vi har en knodd till nästa vår/sommar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
oj oj oj oj oj oj oj oj oj hoppas för er skull att lyckan är med er lite mer nästa gång. :D
Postat av: Milla
Alldeles för mycket drama för min smak.. :/ KRAM
Postat av: Janie
Anonym: Ååååh, du är säkert ingen jag känner, men jag blir så nyfiken när det är anonyma som kommenterar! Jag hoppas också, risken är lite större när man haft ett utomkveds att man får det igen, men man får oftast en bättre uppföljning på gyn (hcg mätningar och tidiga vul)om de vet att man ligger i riskzonen plus att 80-90% får normala graviditeter efter.
Milla: Ja usch, för min med... men that's my life faktiskt, jag får fan ALDRIG något gratis.. jo, men sällan.
Trackback
