Alltså, jag vet inte om jag borde, men har inte riktigt kunnat släppa det så.

Häromdagen när jag jobbade så ringde det en snubbe, han hade dålig täckning och jag anade oråd redan i början av samtalet.
J: Max uppsala city, det är Janie.
----------
O: HALLÅ?!
J: Hej, du har kommit till Max uppsala city.
O: Hej MAX, det är *kommer inte ihåg, skulle inte skriva även om jag gjorde det, men han presenterade sig med titel, herregud*, det är såhär att vi var in och åt hos er igår och min dotter åt ett slim-mål och nu är hon JÄTTEdålig.
J (eftersom det var dålig täckning): Ursäkta, vad åt ni sa ni (för att vara HELT säker)?
O: Ett DELIFRESH SLIM-mål.
J: Men vi har slutat med det sedan nyår, så jag tror inte riktigt det.
O: *Blahablaha* (ett ord jag aldrig hört förut).
J: *Blahablaha*?
O: JA, *Blahablaha*, det står så på förpackningen här, är det något du känner igen?
J: Nej, har aldrig hört förut. Men alltså, såhär är saken, vi HAR inget slim-mål längre.
O: Men min dotter är jättemagsjuk och ligger på ackis, vad ska vi göra åt det då?
J(uppgiven): Ja, alltså du ringer och säger att du ätit mat här igår som vi inte haft på vår meny i nästan tre veckor, vad ska vi göra åt det?
O: NEHE OKEJ, tack och hej då!
J: Ja hejdå.


Jag kan lova att matsäkerheten på city är väldigt hög och jag är ganska säker på att den här snubben var lite usa-inspirerad. Jag slutar aldrig förvånas över människors girighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0