Hej dagbok(förlåt för ett långt inlägg).
Det började på våren när jag precis fyllt 13, jag vet inte varför, för jag började "tappa bort" mig i mig själv? Visst kunde jag väl tycka att jag var tjock innan, vad jag kan komma på var jag missnöjd med mina lår som sexåring. Men det här var något annat, något helt annat, kontroll. Jag var vilse i mitt liv och kände inte mig själv längre, så jag skapade en slags konstgjord kontroll över mig själv och min nya person.
Vi skulle precis byta skola och jag hade börjat med en sport som innebar mycket motion, det var perfekt! Jag kommer ihåg inlägget i den numera uppbrända boken, "Jag har börjat äta mindre.... men bara mindre portioner, jag vill inte bli något ANOREXIAOFFER, bara lite smalare". Det handlade aldrig om att vara smal eller snygg, jag var ju redan smal, 56 kg på 165 cm, alldeles lagomt.
Sommaren kommer jag inte ihåg så mycket av. Skolan började, det var så annorlunda. Mycket större. Jag älskade det nya större anonyma, samtidigt som jag hatade det. Jag kunde kontrollera mig själv, jag kunde strunta i att äta om jag ville, det var ingen som brydde sig, förutom de som kom från den förra skolan. Jag ville ha bort dem, de tog ifrån mig min kontroll med sina frågor. Varje komplimang om hur smal jag var blev en knuff att fortsätta, varje jobbig fråga blev en förudmjukelse, som om någon skulle sagt att jag såg ut som en blåval. När någon gav en komplimang till en annan person, tolkade jag det som att den personen var smal och att jag måste bli smalare.
Det började utvecklas till något sjukligt.
Under hösten skaffade jag fler vänner, jag umgicks med dem som inte åt för skolmaten var äcklig. Vi gick i olika paralleller, så när våra scheman inte matchade var jag tvungen att komma på en ursäkt för att få slippa. Min plan var att försöka pricka in så att jag inte umgicks med en person när denne åt och alltid säga att jag varit med någon annan och precis ätit, att känna hunger blev ett sätt att känna sig fullt fokuserad, att ha kontrollen över sitt eget liv, det spelade ingen roll om jag var helt yr på lektionerna. Jag kommer ihåg att de gånger jag fastat flera dagar i sträck satt jag och drömde om pepparkaksdeg flytande i ovispad grädde. Att tänka på mat gick bra, men jag fick inte komma i närheten av den, jag litade inte på mig själv.
Under tiden skapade jag och badrumsvågen ett hemligt förhållande, bara sent på kvällarna när mamma och pappa tittade på tv, eller direkt efter skolan när de fortfarande jobbade. För allt i världen fick de inte se mig, det skulle leda till massa jobbiga frågor, och jag var inte sjuk. Jag hade ju knappt tappat något alls, 51 kg stod det ju bara på. Det kändes som om hela världen kämpade emot mig, som om jag stod ensam på en slätt med fiendetrupper rusande mot mig som vilken sekund som helst skulle förstöra det jag hade, mitt eget, mitt privata.
Varje morgon gick jag upp en timme tidigare för att springa, jag brukade inte orka så långt, hela kroppen gjorde ont. Varje kväll ställde jag mig utomhus bakom min lilla friggebod och hoppade hopprep. De fick inte se att jag tränade extra, för det skulle nog vara ännu hemskare än om de upptäckte mig med vågen. På kvällarna låg jag och kände på mig själv, var det ben någonstans, eller var det bara fett? Lika bra att göra 100 situps till. Jag var nere på 44.
Det där med maten hemma var jobbigt. Jag försökte låtsas laga mat till mig själv för att sedan kladda ut den på tallriken och säga att jag var så hungrig att jag inte orkade vänta... det lyckades rätt ofta ändå, men inte alltid. Ibland hände det att jag inte orkade längre, då åt jag fikabröd direkt från frysen, hetsåt, sedan drack jag en liter vatten, drog undan en sil till avloppet, och spydde direkt ner i det, för att kunna spola bort det så att det inte skulle lukta. Jag kände mig äcklig.
Det blev en vana att spy, jag började gå upp i vikt. Det kändes som om jag ville dö, hade jag tappat kontrollen?
Vi bastade och badade tunna på vintern. Jag var tveksam till om jag skulle följa med ens, jag skämdes över min feta fula 61 kg stora kropp. Jag hade aldrig vägt så mycket i hela mitt liv, varför?! Folk trodde att det började bli bättre och jag hade funderat på att försöka göra någonting åt min besatthet (nu när jag ändå redan var tjock så skulle jag väl ändå kunna göra som i början, äta på tider men mindre mat). Det kändes rätt okej ändå, inga dömande blickar. Mamma såg min putande mage i omklädningsrummet och sa "Nja, vi får nog sätta dig på diet."... ett av hennes mindre smarta drag.
Det var igång igen, men gång på gång blev jag besviken på mig själv, det blev en slags jojo-bantning, inte äta något på tre dagar, vräka i sig en dag, äta snudd på normalt i tre dagar. Ungefär så såg mina veckor ut. Min självdisciplin verkade som bortblåst, likaså självförtroendet och självkänslan. Jag blev väldig isolerad dels också för att min första stora kärlek bara lekt med mig i två veckor för att sedan gå till att låtsas som ingenting/prata med mig när det passade honom. Jag försökte alltid vara stark och inte prata med någon om mina känslor, jag byggde en borg med pansarväggar i mig själv.
På våren började njurarna göra ont, jag gick till sjuksystern, hon frågade om jag åt som jag skulle, ett kort och tveksamt "ja" fick hon som svar. Såg hon på mig att jag ljög? Vilka symptom hade jag? Syntes det verkligen? Jag fick gå och göra ultraljud. De såg inga fel på mina njurar, men jag tänkte att jag nog ändå skulle försöka skärpa mig, där och då.
Jag var 14 år då. Ett år höll jag på med detta maniskt.
Fortfarande ibland när jag tappar kontroll börjar jag fasta (även fast jag numera vet att det är någonting psykiskt och inte alls maten eller kroppen som det är fel på), och ända tills jag var 17 hamnade jag i såna där stora svackor som kunde hålla i sig månadsvis.
Jag tycker fortfarande att det är otroligt jobbigt att höra prat om vikt och fraser som "jag har inte ätit sen *div. tidpunkt*" och "Oooooh, vad smal du har blivit!!", jag tycker till och med det är jobbigt när folk pratar om att de själva ska banta(jag kanske har nämnt lite av det där förr). Visst kan jag inte frånta någon yttrandefriheten och visst säger jag själv på liknande vis, jag vet inte varför, mest handlar det om form nuförtiden dock, och då måste man få i sig energi.
Jag undviker badrumsvågar, kanske händer en gång i halvåret att jag ställer mig på en, men helst när ingen är i närheten och ser att jag gör det. Jag tror aldrig att jag kommer köpa någon.
Mitt självförtroende och min självkänsla är inte på topp, kanske halvvägs, jag gör så gott jag kan.
Jag har väldigt svårt för att visa känslor och berätta om dem.
Jag vet inte riktigt om allt det här är efter just ätstörningen, men det är från den tiden, och det förändrade mig oerhört mycket. Kanske är jag bara en i mängden av de där gnälliga 80-talisterna, vi som söker rampljuset. Kanske är det bara en vanlig pubertet jag beskriver. Men det är just det, jag tänker tillbaka på mina tidiga tonår och tänker att någonting saknas, jag slog mig aldrig fri, jag låste in mig i mig själv. Det känns som det saknas massa bitar i pusslet om Janie liksom.
Och tänk på alla de människor som fastnat i detta och dött av det.
Jag skrev ett långt svar men loggades ut när jag skulle skicka. Sammanfattad skrev jag att jag ber om ursäkt för mina klumpiga övertramp och jag är medveten om fånigheten i mina "hmm kanske ska gå ned i vikt"-anfall och att jag tycker om dig. Nu måste jag klä mig klart och käka frulle och åka till skolan. <3
Vad du är stark som delar med dig av dina erfarenheter. Jag har ingen aning om det betyder något för dig, men jag vill ändå berätta att jag tycker att du har en riktig killer body. Du är skitsnygg helt enkelt. Det har jag tyckt sedan första gången vi träffades. Jag tycker att det är roligt att du har tagit upp träningen igen eftersom du verkar må bra av det, och jag hoppas innerligt att det inte har något som helst med utseende att göra, utan bara just att du tycker om och trivs med att hålla dig i god fysisk kondition. Jag känner inte dig speciellt bra, men det lilla jag vet om dig tycker jag om. Du verkar vara en riktigt bra människa. Historia och lik i garderoben har vi allihop, även om de är av varierande storlek och form.
Det är en gripande historia du har att berätta. Vill bara säga att jag tycker om dig :) Jag har alltid lyckats känna någon form av samhörighet med dig. kram på dig :)
jag orkar inte läsa det här. det är för långt.
puss för fan.
jag skäms nästan för att jag inte var mer uppmärksam när allt detta hände,jag va ju den som borde märkt ngt först å varit den som försökte hjälpa dig...vad har man annars bästisar till =P
istället va de som som tog hand om mig,när du gick igenom ditt helvete... kämpa på gumman,du vet att jag finns här å älskar dig på mitt egna klumpiga vis =) <3
Camilla, det gör inget alls, du är nog ändå en av de mest naturliga personerna som finns. Lite lill-gammal, inte så värst fåfäng. Jag gillar det hos dig :).
Celina, ja usch ja, jag måste sluta med det här innan det blir en vana, två skelett har ramlat ut på ett halvår. Osch "killer body" till och med ! :), men jag är väl som folk är mest nuförtiden, "jag skulle kanske kunna ha lite längre ben, eller lite smalare vader"... men det här är ju jag, och man får acceptera att kroppen ändras med tiden, det bara blir så. Dessutom tror jag på den teorin, att det spelar ingen roll hur folk ser ut, sålänge man tror på sig själv så är man snygg. Vilket som tackar jag för en fin kommentar.
Sofie, tack lilla gumman :).
Johan, haha, din lata jefel, är du säker på att det inte var psyket som slog dig ett spratt när du läster parentesen längst upp? Det är små stycken i alla fall.
Sandra, jag vet, men det gör inget, du hade också en väldigt jobbig tid... som fick ett sorgligt slut tyvärr :/ . Jag var jävligt förbannad på dig emellanåt dock, för att du var väldigt sjlävcentrerad... men det är du ju, och det får vi väl leva med :P. Älskar dig också, för den klumpeduns du är.
